Systerns blogg ger en ny dimention av fallet


Jag tror knappast någon missat Uppdrag Gransknings program om Thomas och Jennie, eller debatten som följt på programmet. Kortfattat blev de anmälda av Jennie ´s syster till socialtjänsten, som kände oro för parets döttrar. Barnen blev omgående omhändertagna enligt LVU (Lagen om Vård av Unga) och sedan började en process där föräldrarna till slut blev helt friade från alla misstankar.

Jag tror de flesta som sett hela programmet, haft svårt att hålla tårarna tillbaka och jag är säker på att de flesta av oss inte kan förstå, men lätt föreställa oss hur smärtsam denna resa varit för familjen. Att bli falskt/oskyldigt anklagad och misstänkt för sexuella övergrepp på sina barn, måste vara bland det värsta vi som föräldrar kan tänka oss!!

Samtidigt. Med barnens bästa som utgångspunkt, hur hade vi reagerat om vi fått denna berättelse serverad, med det faktum att barnen HADE blivit utsatta för sexuella övergrepp? De flesta av oss hade antagligen varit väldigt glada och nöjda över att socialtjänsten hade reagerat och agerat så snabbt och kraftfullt vid misstanke om att barnen for illa. Jag kan förstå att man utifrån socialtjänstens roll har ett svårt uppdrag. När man ingriper och någon blir frikänd, så får man kritik för att man ingripit. När man inte ingriper så får man kritik om det visar sig att barn har farit illa. Man kan ju misstänka, eller känna på sig, men att VETA om ett barn far illa eller ej, är ju inte alltid helt uppenbart.

Det läggs relativt mycket fokus i programmet att det här handlar om en kärnfamilj, som bor i ett tryggt bostadsområde med nära kontakt med grannarna. Att de inte haft kontakt med socialtjänsten tidigare, att de är en väl fungerande och trygg familj. Samtidigt ska man komma ihåg att det idag finns många vuxna som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn, som växte upp under till synes trygga förhållanden i välfungerande familjer. Det måste inte vara en utslagen eller uppseendeväckande familj för att barn ska bli utsatta för sexuella övergrepp. Det är viktigt att komma ihåg.

Igår visades programmet Debatt som också handlade om familjens upplevelser. Tyvärr hittar jag inte längre programmet i sin helhet, men här finns ett urklipp:

(Korrigering: Nu finns programmet i sin helhet. Se det HÄR!)

Trots att jag känner stor förståelse för att myndigheterna agerade på det sätt de gjorde, med undantag från att jag tycker de agerade lite väl snabbt och borde ha påbörjat utredningen innan man omhändertog barnen, så tycker jag att Renate Almén, som deltog i programmet via länk och som är ordförande för individ- och familjeomsorgsnämnden, gjorde ett katastrofalt framträdande i TV ´s Debatt. Programledaren Belinda Olsson ger många tillfällen och uppmuntrar till att Renate bör be om ursäkt å kommunens vägnar till familjen för det de tvingats gå igenom. Vilket Renate med all önskvärd tydlighet vägrar att göra. När Belinda slutligen ställer den direkta frågan om hon vill ta tillfället i akt och be om ursäkt, svarar hon i stället: ”Ska vi be om ursäkt för att vi följer lagstiftningen?”

Renate Almén, ordförande individ- och familjeomsorgsnämnden

Naturligtvis är det inte för att de följer lagstiftningen de ska be om ursäkt, men vanligt sunt förnuft säger mig att de borde be om ursäkt för vad de tvingats gå igenom. De bör också be om ursäkt för att de gjort en felbedömning, då föräldrarna nu är friade i alla rättsliga instanser. Renates medverkan i gårdagens program, var inte till hennes fördel, tycker jag. Den största dundertabben tycker jag trots allt att hon gjorde när Jennie (mamman) tyckte att det var hemskt det som barnen blivit utsatta för och hamnat i kläm. Detta kunde Renate inte alls förstå, då hon inte ansåg att barnen kommit i kläm.

SJÄLVKLART är det en chockartad upplevelse för två barn, tre och sex år gamla att hämtas av främlingar på dagis, bli bortförd till en främmande familj och inte ha kontakt med sina egna föräldrar på 68 dagar. Jag kan förstå att man ibland inte har något val och att det här kan vara den enda vägen att gå, men kom inte och säg att det är något som inte påverkar barnen negativt. Det skulle förvåna mig om inte familjen behöver ett stort stöd efter en sådan här händelse, kanske en samtalskontakt, kanske en professionell psykolog, eller en socialtjänsteman som kan erbjuda ett stöd för familjen, eller kanske en familjeterapeut. Någon form av stöd är jag dock säker på att en familj som genomgått detta är i behov av och då menar jag oavsett om ett sexuellt övergrepp har skett eller ej (om det har skett så bör kanske stödet se annorlunda ut och inte med utgång att kanske sammanföra familjen igen). På sin hemsida så ber Sandvikens Kommun om ursäkt, men i TV väljer man alltså att inte göra det!

Men att man menar att barnen inte har hamnat i kläm av det inträffade tycker jag är fruktansvärt och ytterligare ett bevis på att man talar om barnets bästa, men faktiskt inte har förmågan att se vad som är barnets bästa!

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över Jennie ´s (mammans) syster som gjorde den här anmälan och som har fullt stöd av en annan syster i sitt agerande. Jag läser den blogg som den ena systern skriver och ett inlägg som förklarar hur hon ser på hela saken, gör att det helt plötsligt inte känns lika lätt eller självklart. En del annan fakta kommer också fram från domen, som jag inte tycker har framgått i Uppdrag Granskning eller Debatt.

När jag läser det hela kan jag inte tycka annat än att systern/systrarna gjort helt rätt. Med det inte sagt att jag tror att Thomas och Jennie är skyldiga till sexuella övergrepp, men jag tycker det är rätt att göra en anmälan när man uppfattat det som systrarna har gjort och man känner oro för ett eller flera barn. Sedan är det utredande myndigheters sak att utreda vad som verkligen har skett. I detta fall polis, åklagare, domstol och socialtjänst etc.

På sätt och vis kan man sammanfatta det hela med att i princip har alla gjort ”rätt” och ändå har en familj råkat så himla illa ut, vilket är en enorm tragedi i sig. Men i hela debatten tycker jag att man återigen glömmer det viktigaste: nämligen barnens perspektiv!

Hur skulle du själv göra om du uppfattat en situation så som Jennie ´s syster gjorde? Hur skulle du göra som socialsekreterare om du fick den här anmälan på ditt bord? Hur skulle du göra om du var Thomas och Jennie och fick dessa anklagelser riktade mot dig?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

7 svar på ”Systerns blogg ger en ny dimention av fallet

  1. Mycket bra skrivet. 2 saker jag reagerar emot, ingen (inte ens de utsatta föräldrarna) säger att det är fel att anmäla och att ta en anmälan på allvar (vad jag har läst=? Att systern har låtit sina egna barn vara ensamma hos pappan känns dock mycket märkligt. Om hon på allvar misstänker honom för sexuella övergrepp så känns det helt orimligt. I och med det tycker jag att anmälan tappar rejält i trovärdighet och det akuta omhändertagandet borde ha stoppas.

    Det andra är det sinnessjuka i att anmäla mamman för barnporr för (vad flera samstämmigt) säger vara en vanlig underbar semesterfilm. Luktar ”hämnd” lång väg, dvs rättsapparaten kan inte sätta dit dom för sexuella övergrepp då letar man med ljus och lykta efter något annat man kan sätta dit dom för. Riktigt illa (om det stämmer).

  2. Läste systerns blogginlägg och är det som hon säger har hon gjort helt rätt. Misstänker man att ett barn far illa ska man naturligtvis anmäla, sen är det myndigheternas sak att utreda ärendet.

  3. John Johansson: Jag reagerade också på det där. Varför har kontakten brutits med systern, om de inte anser att hon gjort fel? I en annan intervju säger Jennie att hon är arg/besviken (minns inte vilket ord hon använde precis) för att systern hade gjort anmälan men i en annan intervju säger hon att man SKA anmäla om man känner oro… Samtidigt som jag också reagerade som dig på det med barnvaktandet. Läste du systerns blogginlägg som jag länkade till ovan? Jag håller också med om att det var galet av hur de anmälde mamman för porr. Nu har jag inte sett filmen och enligt både systern och åklagaren så var det ju ”mer än lek” men enligt domen och journalisten så var det vanlig barnlek. När jag såg UG och hörde reportern kommentera filmen tänkte jag: ”Det är nog åklagaren som har en sjuk syn på sexualitet som kan få en barnlek och barnskratt till sexuella tankar”, men när jag läste systerns blogginlägg tänker jag att det kanske är något mer på filmen, trots allt? Som verkar kunna tydas på två väldigt olika sätt!

    Britta: Jag tycker också systern gjorde rätt. Är man orolig ska man anmäla, vad som sedan hände är inte systerns ansvar, utan det ligger på berörda myndigheter…!

  4. Mina tankar har gått precis som dina. Den stora invädningen mot UG är att man fokuserat så mycket på att det skulle vara en sån paradox att en familj som passar in i normen på alla punkter blir anmäld på det här sättet. Det spär i högsta grad på fördomarna att problem av denna typ endast är förknippat med familjer som står lägre i samhällshierarkin, även om det gör det på ett subtilt och indirekt sätt – dvs det allra farligaste sättet.

    Jag tycker UG ska göra program som utmanar fördomarna i samhället, där skulle de ha en viktig roll – som det är nu liknar UG mest Aftonbladet i framtoning. Vinklat och svartvitt. Det är ju högintressant att de helt valde att bortse från systrarnas hela utsaga – inlägget på ena systerns blogg har ju legat ute sedan i januari och den vinklar ju allt på ett helt annat sätt.

    Slutligen har du förstås helt rätt i att det katastrofala i denna historia är att barnens upplevelse helt ignoreras från socialtjänstens sida. dagligen sker den sortens händelser för familjer som inte bor på trygga villagatan med den rättfärdigande kärnfamiljsnormen i ryggen. En rejäl granskning av socialtjänstens oräkneliga klavertramp är på sin plats.

  5. Jag har läst systerns blogg också nu. Om det är rätt att anmäla är irrelevant, men låt oss nu se, om vi antar att hon har exakt rätt och alla andra har fel så skulle jag vilja säga så här:

    Det kan vara så att barnen leker saker som härmar något olämpligt de sett, t.ex. på TV (som Canal+ nattprogram). Låt oss utgå från att så vore fallet för diskussionen nedan, låter plausibelt i det här fallet, men även det kanske inte skett så i det här fallet är jag övertygat om att någonstans i Sverige har detta inträffat någon gång.

    Hur kan eller skall eller bör ma hantera det?

    Om vi ser det som ett olämpligt beteende, som t.ex. leka med knivar blir det lättare att se nyktert på det.

    Låt oss därför anta att de lekte med köksknivarna istället:

    1) Ryck isär barnen och skäll ut dem och förbjud? Har aldrig fungerat med mina barn. De är inte viljelösa robotar. Låsa in knivar fungerar till en viss ålder, 2 år kanske, 5 år inte.

    2) Lär dem med dem om hur farligt det är om man använder de fel, och tala om hur du skulle göra (så de härmar dig istället), kanske träna dem att använda dem rätt och möjligen gör kontrollerade experiment som visar vad som gå snett.

    3) Låt de hållas tills de tröttnar? Detta fungerar ibland. Övervaka i smyg (så inte beteendet förstärks) med hjärtat i halsgropen.

    Om vi nu backar från området knivar, så:

    1) Nymoralim. Kyskhetsbälte på, prata inte om det.
    2) Sexualundervisning.
    3) Gör inte en sak av det.

    Nu ska man komma ihåg att barnan var långt under könsmogna, och att den absoluta majoritet av alla män (och kvinnor) inte finner något sexuellt positivt i att barn petar på dem på godtyckliga ställen.

    Så den rimliga slutsatsen var att detta troligen var ett i grunden ganska rimligt sätt att hantera barnuppfostran. För vid någon punkt kommer godtyckligt (friskt) barn att vilja undersöka även sina föräldrar. Det man kan diskutera är avvägningen hur mycket man bör förstöka styra bort beteendet kontra att risken för försök till återupprepanden blir ett beteende. (Och här kan man förvänta sig att föräldrarna är oense i detaljer med tanke på ämnets känslighet.)

    Och sedan kommer då knäckfrågan, är detta barnsex eller sexuellt överhuvudtaget? Bara i en nymoralists huvud. För övriga bör det bara vara mer eller mindre lämplig barnuppfostran (snarast rekommenderad variant under 70-talet). Och jag skulle säga att detta är något som Staten ska ha sina fingrar borta från. Smärre felbeteenden kommer barnen att slipa av i dagis eller skola.

    (För mig beror morgonstånd oftast på kissnödighet, och att sova naken förebygger svampproblem. Oavsett vad nymoralister vill tolka in i det.)

  6. KA: Ja, det var ungefär så mina tankar gick när jag gick igenom en massa material för att skriva det här inlägget! Självklart kan sexuella övergrepp ske i en familj som har en välslipad yta och är fullt funktionell och det gör det! Märkte också att inlägget legat ute sedan Januari och det är ju intressant i sig det också. Att barnens upplevelse har ignorerats anser jag vara i det närmaste oförlåtligt. Särskilt när det är deras intressen man hela tiden hävdar att man försöker tillvarata!

    kxr: Ja, jag håller med dig i många delar av det du skriver om ovan. Om det är så att denna familj inte haft några sexuella avsikter, så är det oerhört olyckligt för hela familjen att de fått gå igenom det de gjort. Men jag anser att barnen fortfarande är de som fått ta den största smällen. De blev fråntagna sina föräldrar utan kontakt under hela 68 dagar och utan att ha någon möjlighet att prata med sina föräldrar om vad som skedde. Jag tycker att fokus har lyfts från barnen. Igen. Jag tycker inte det är irrelevant om systern borde ha anmält eller ej, eftersom det är en del av debatten och en relativt stor del, som det ser ut. Jag tror inte det är några problem för de flesta föräldrar, om barnen får för sig att undersöka deras kroppar, att berätta för barnen tydligt och klart att föräldrars privata delar är privata och det är inte för barnet att ta på. Sexuella övergrepp på barn är en realitet för många barn och därför tror jag att det är viktigt att vi alla vuxna talar med barnen om vikten av att vuxna inte får göra vissa saker med något barn. Någonsin.

  7. Felet är att utgå ifrån att det är sexuellt. Detta är faktiskt inte normalt, snarast masspsykos. Även om jag hanterar sådana här situationer ungefär som du, så har jag full förståelse för att det inte är det enda sättet att hantera det, och så länge spärrarna finns där så ska det vara ok. Hur många gynekologer skulle vi ha om inte åtminstone vissa barn har en naturlig, icke sexualiserad, inställning till människokroppen.

    Min uppfattning om verkliga sexuella övergrepp är att de inte sker öppet, och om man behöver ett halvår på sig, samt prata med en psykolog, då är det inte fråga om ett sexuellt övergrepp. Möjligen misstanke om det, och följaktligen inget som i sig själv, utan utredning, ska föranleda ingrepp. Jag uppfattade det som att systern mest verkade rädd för att barnen blev fel uppfostrade, och DET är inte ens släkt med övergrepp.

    Naturligvis drabbas barnen alltid värst i sådana här fall.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.