Det var länge sen. Det var så länge sen en bok grep tag om mig, skakade om mig och sedan släppte mig att ramla handlöst ner. Det lyckades den här boken med!

Först till ämnet. Boken handlar om Backabranden i Göteborg 1998. Natten när 63 ungdomar dog på ett disco och många blev skadade. Natten när många föräldrars, syskons, vänners, mor- och farföräldrars liv skulle förändras för alltid. Det är förstås ett starkt och berörande ämne i sig.

Jag minns när jag tog emot nyheten om Sveriges stadsminister: Olof Palme ´s död. Jag minns vad jag gjorde och var jag var, trots att jag bara var 15 år. Men jag minns också precis vad jag gjorde och var jag var när jag tog emot nyheten om Backabranden i Göteborg, trots att det är hela tretton år sedan.

Jag satt hemma i min lägenhet med min dåvarande svärmor som var på besök i Uppsala, som hon ofta var på helgerna. Hennes söner hade samma dag åkt till Göteborg för att delta i en boxningstävling för ungdomar.

Jag minns att vi satt uppe länge den natten och pratade, som vi så ofta gjorde och jag minns skräcken när vi såg på nyheterna att det brann på discot. Jag minns min dåvarande svärmors rädsla och chock. Rädsla för att sönerna skulle vara där. Så småningom fick vi besked att pojkarna visserligen befann sig nära diskoteksbranden, sovandes i en skola, men hade blivit förbjudna av tränarna att gå dit på kvällen, då de skulle ha match tidigt på morgonen och behövde vara utvilade.

Lättnaden över att de ungdomar vi kände levde och inte skadats. Sedan förtvivlan över alla andra föräldrars stora förluster.

När jag börjar läsa boken som är skriven av författaren Eva Wiklund, så är jag ledsen och tagen. Jag förstår snabbt att i denna händelse finns 63 människoöden. 63 olika berättelser. 63 unga människors anhöriga har fått sina liv fullständigt sönderslagna. Boken fokuserar framför allt på en av dessa 63 ungdomars anhöriga. Den handlar om   Anne-Britt som har två barn: Johanna och Thomas. Johanna ska hon komma att mista den där hemska natten 1998. Men innan dess ska man få följa Anne-Britt och hennes två barn, genom glädje, sorg och en massa vardag.

Sedan kom den där natten. Natten då allt stannade. Då allt förändrades för så många människor samtidigt. Man får följa med in i den där avgrundsdjupa smärtan, som saknar botten och som saknar ord som är tillräckligt talande för vad de anhöriga kände.

Men man får också följa med vidare… genom vardag, genom begravning, rättegångar och till mental försoning till det som skett. På den där långa, snåriga vägen där det gör ont, men Anne-Britt samtidigt finner styrka. Styrka att både ta sig vidare själv, finna stöd för sonen och för andra som gjorde samma förlust den där ödesdigra natten. Men någonstans finner hon också en styrka att dela med sig till andra. Både styrka och kunskap. Hon delar med sig av detta och blir en av de drivande i anhörigföreningen BOA (Brandoffrens anhöriga).

Ur hela den här märkliga historien och under hela läsningens gång, så väcks många känslor inom mig. Något som gör att det är så oerhört svårt att lägga ifrån mig boken, som jag läser ut på tre kvällar. Det går bara inte att lägga ifrån sig den. Vid varje nytt kapitel, tänker jag: ”bara ett till…”

Den väcker gamla tankar till liv, den drar upp och hjälper till att bearbeta sånt jag redan trodde var klart.

Till alla er som vill läsa en berättelse till punkt. För er som vill veta vad som sker där bakom rubrikerna. För er som vill finna styrka både i det vardagliga och i det smärtsamma! LÄS DEN HÄR BOKEN!

Det som också slår mig när jag läser boken är att sorgearbete tar tid. Det måste få ta tid och det krävs resurser. Jag tycker det verkar som de anhöriga i det stora hela är ganska nöjda med de resurser som sattes in i och med Göteborgsbranden och därefter. Det är bra! Men det får mig också att tänka på att dessa resurser bara tycks sättas in vid större katastrofer när många människor mister sina liv, samtidigt som man vet att det finns föräldrar som förlorar sina barn. Varje dag. Föräldrar som knappt får något stöd alls. Med det menar jag inte att man ska ta bort stödet när många människor blir drabbade vid större katastrofer, men jag menar att det troligen finns ett behov för en krisberedskap varje gång en människa förlorar sitt liv. Det känns som om en del finner tröst och stöd i varandra vid en sån här större katastrof, med många drabbade, samtidigt som de som förlorar sina barn i en ”vanlig” bilolycka, i en ”vanlig brand”, i ett självmord, sjukdom eller vad det nu kan vara, varken har andra drabbade i sin närhet eller någon katastrofberedskap.

Att förlora sitt barn måste vara varje förälders största katastrof!

Jag kommer sen… handlar om Johanna och hennes kompis Gilda som skulle gå på ett disco några timmar och sedan komma hem och fortsätta vara de unga flickor de var. Det handlar om tonårsrevolt och konflikter mellan mor och dotter. Det handlar om skilsmässa och kärlek. Det handlar om vänskap och det handlar om dig och om mig och om den där oerhörda kärleken till våra barn.

Tag vara på dagen, du har ingen aning om vad du har i morgon!

Det finns en facebookgrupp för boken HÄR!

Boken kan beställas på till exempel Bokia för 41 kronor.

Jag rekommenderar er att läsa boken och ger den ett betyg med fem Afrika av fem möjliga!

Läs även andra bloggares åsikter om anhörigförening, backabranden, böcker, boa, bok, diskoteksbranden, eva wiklund, författare, göteborg, göteborgsbranden, jag kommer sen…, recension, livsöde, levnadsöde,