Hönsmammor och curlingföräldrar

Jag och flickorna. De kan ha varit ca 4, 6 och 8 år ungefär, om jag inte minns helt fel?

Hönsmammor och curlingföräldrar verkar ofta stolta över att de är det. Jag ser inte det positiva i det hela. Jag tror att det är rätt naturligt att vi som föräldrar vill våra barns bästa och är oroliga för att de ska råka illa ut. Men därifrån till att hindra dem från att försöka sig på svåra saker eller ibland till och med lite riskabla, det tycker jag är lite som att sätta krokben på våra barn. Hur ska de någonsin lära sig om de inte får chansen och försöka? Det är ju inte meningen att vi ska göra våra barn björntjänster som innebär att de får svårt att klara sig i vårt samhälle när de växer upp. Då har vi ju inte hjälpt våra barn utan snarare stjälpt dem!

Rätt ofta möter jag människor som lite urskuldande, men mest med skämtsam ton säger ”Ã…åååh, jag är en sådan hönsmamma. Jag curlar mina barn hela tiden.”

Ibland är det naturligtvis på skämt och det är klart man ska kunna skämta om det. Men det jag funderat en hel del på är att många föräldrar säger det med lite stolthet i rösten. Som att de tycker att det är något positivt och något som är till barnens fördel. Något man gör för barnens skull och inte sin egen. Som en uppoffring för den eller de man älskar mest på jorden.

Jag har sällan haft ”färdiga planer” i min barnuppfostran, utan har mest uppfostrat mina barn lite ”på känn”. Försökt känna efter vad som är rätt eller fel.

”Nej, det känns inte okej att hon går hem själv från stan mitt i natten.”

”Ja, hon får gå hem själv från skoldiscot med sina kompisar, fast det blivit mörkt.”

”Nej, det är INTE okej att hon slår sin lillasyster.”

”Ja, hon får tända adventsstaken, trots att hon riskerar bränna sig…”

Ja, ni förstår själva hur mina tankar har gått. Jag skulle kunna säga att jag försökt uppfostra mina barn med enormt mycket kärlek. Mycket demokrati och med vanligt sunt förnuft.

Jag har gjort en massa fel, i likhet med de flesta föräldrar och jag har kalkylerat fel många gånger, när jag trott att jag haft en perfekt plan och uträkning. Men jag har med flit försökt att inte vara en hönsmamma eller en curlingmamma.

Mabou är en väldigt ”självgående” och självständig liten kille för sin ålder.

En av mina viktigaste delar i uppfostran av mina barn var redan tidigt självständighet. Jag ville verkligen att mina barn skulle bli självständiga.

Med facit i handen, så känner jag att det har gått ganska bra hittills. Ett av barnen var det ganska svårt att ”göra självständig” och det har krävt en hel del puffande framåt, ett annat av barnen har varit ganska självständig, men har behövt puffas framåt något vid vissa tillfällen. Så finns det två som jag har fått stått och hållit i för att de blivit lite VÄL självständiga. Vilket i det här fallet är positivt på många vis, men samtidigt lite ”farligt”, då jag fått bromsa dem och förklara att det här och det här är lite VÄL farligt för ett barn på 7/10/15 år, eller vad de nu har varit. De har med andra ord inte sett farorna på samma sätt som en vuxen gör.

Många, många gånger har jag velat stoppa mina barn från att göra saker jag tror att de ska klara av, som jag vill att de ska försöka, men som jag är rädd att de ska råka illa ut. Jag har då funderat en stund på om jag verkligen tror att de ska klara det. På vad som kan ske om de inte klarar det.

Ibland har jag gått med på att de ska få göra något och har sedan suttit hemma och stångat huvudet i väggen och frågat mig VARFÖR i hela världen jag gått med på det? Tuggat sönder naglarna av oro och ångrat mina beslut. Samtidigt har jag förstått att det inte har med mina barn att göra, det har med MIG att göra. Det är inte barnen som inte klarar av att göra den där saken, det är jag som inte klarar av att hantera min oro för mina barn.

Att hindra sitt barn från att göra saker man med huvudet inser att de behöver få göra för att träna sig, för att bli mer självständiga eller för att de är tillräckligt mogna för det, för att man SJÄLV ska bespara sig oro, det är ju inte att göra något för ditt barns skull, utan för din egen skull.

Visst, ingen är perfekt. Det är klart att vi ibland nekar barn att göra saker för vår egen skull och det är ju också bra, men det här med ”curlande” och ”hönsmamma/hönspappa” tycker jag ofta leder till att neka sina barn av fel anledning. Ibland tycker jag mig se att samma föräldrar har svårt att säga nej till saker de faktiskt borde säga nej till, för att de har svårt att neka barnet något det gärna vill.

Lite som att ”nej, du får inte gå själv till din kompis för att det är en gata emellan, trots att du klarar av att se dig för när du går över och trots att risken är väldigt liten att det ska hända något. Men jag kan ju inte neka dig att äta 3 glassar innan maten, för du kanske är jättesugen på glass just nu och inte vill vänta.” Jag spetsar förstås till det lite, men ibland när jag hör en diskussion mellan förälder och barn, kan jag få lite av den känslan…

Jag fick en gång en kommentar i min blogg där någon ifrågasatte att jag uppmuntrade Binta (då 21 år) att åka till Jamaica för att utveckla dansen, men att jag totalt vägrade låta Isatou (då 17) åka till Magaluf. Det är PRECIS vad det här inlägget handlar om!!

Jag var väldigt orolig när Binta skulle resa till Jamaica, som beräknas vara en av de länder i världen med högst kriminalitet. Jag hann ångra mig många, många gånger. Samtidigt så var jag väl medveten om att det faktiskt var jag själv som uppmuntrat tjejerna till att resa och jag tyckte de gjorde helt rätt som gjorde det.

Anledningen till att jag uppmuntrade dem var för att de hade nått ”toppen” i Dancehallens Sverige. De hade båda titlar som vinnare i SM (National DancehallQueen) och med andra bra placeringar i samma tävling, de hade även diverse andra titlar där de vunnit olika typer av tävlingar i Sverige och de var på väg att tappa en del inspiration. De hade liksom redan ”nått toppen”. Dessutom hade de inga fasta jobb och var klar med sina studier och jag såg det som en möjlighet för dem att dels få resa, vilket jag tror är jätteviktigt att man som ung får möjlighet till, men det skulle förhoppningsvis även ge dem ny energi, ny inspiration, ny dansteknik och nya kontakter.

Även om jag i princip levde med en klump i halsen under en månad, så är jag jätteglad över att de åkte och precis som jag hoppats så gav den månaden dem både mersmak för resandet, men också massor av kontakter, erfarenhet, energi, teknik, möjligheter och utveckling. Idag har de hunnit med 3 resor till Jamaica på precis ett år, varav två av resorna var en månad vardera och den sista resan var de borta i hela tre månader.

Det har gett dem än mer skinn på näsan, massor av erfarenhet och de har blivit än mer sammansvetsade i sin relation, både yrkesmässigt och som kamrater. Särskilt efter den sista resan kan man se väldigt stora skillnader på deras relation till varandra och det på ett positivt sätt!

Borde jag ha låtit Isatou resa till Magaluf då? Mitt svar är fortfarande nej. Dels tycker jag det är en viktig skillnad på om man är myndig eller ej, men jag tycker också att det är viktigt att göra skillnad på sina barn. Ja, du läste rätt! Jag tycker det är viktigt att göra skillnad på sina barn!!

Barn (och vuxna) är alla individer! Man måste ge sina barn ansvar och frihet efter sin mognad och personlighet! Som exempel är Binta en person med mer ”skinn på näsan” och som är väldigt framåt, social och orädd, jämfört med sin lillasyster som är ganska blyg och inte alls tar för sig på samma sätt. Hon är försiktig som person och oerhört ödmjuk. Samtidigt så kan jag också se att Isatou med sin försiktighet inte lika ”lätt” skulle riskera att hamna i problem om något gick snett.

Binta, nu 22, hennes hemkomst från sin senaste resa från Jamaica. Även denna gång välbehållen och jag kunde slappna av. Igen.

Ingen av dem är bättre eller sämre och min kärlek är inte större för någon av dem, men de är helt enkelt väldigt olika! Att skicka Isatou med ett gäng kompisar som 17-åring till Magaluf, skulle ha kunnat resultera i att jag försatt henne i en situation hon kunde ha haft svårt att hantera, om något oförutsett skulle ha skett. Jag tycker inte det är att vara en ansvarsfull förälder eller vuxen. Med det inte sagt att jag skulle ha låtit Binta resa själv med kompisar till Magaluf när hon var 17 år. Jag anser som sagt att det är en ganska stor skillnad på att vara myndig och ha rätt att fatta sina egna beslut, jämfört med att vara under 18 år.

Jag tycker också att det är väsentligt vilken personlighet ett barn har och vilken mognad de har. De flesta barn mognar olika snabbt inom olika områden. Där en person snabbt blir väldigt duktig på att laga sitt eget mellanmål tidigt, kan ett annat barn i stället vara väldigt sen på det, men i stället vara väldigt försiktig när h*n går över trafikerade gator, eller passa lektionerna och komma i tid. Som sagt, barn utvecklas olika inom olika områden, därför har jag också varit väldigt olika i min uppfostran av mina barn och det har varit ett högst medvetet val, med mina barns bästa för ögonen. Däremot har jag försökt att vara väldigt rättvis när det gäller att överösa mina barn med lika delar kärlek, respekt och att de alltid haft rätt att säga sin åsikt och att tycka.

Ja, vem sa att det är lätt att vara förälder? Inte jag i alla fall, men jag tror ändå att vi föräldrar blivit mer benägna att bli ”hönsföräldrar” till våra barn, eller curla dem och jag tror definitivt inte att det gagnar våra barn, utan tvärt om tror jag att det både hämmar dem och gör dem en rejäl björntjänst, när de blir vuxna och ska klara sig utan vårt curlande!

Vad tror du?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

12 svar på ”Hönsmammor och curlingföräldrar

  1. Vilket vackert inlägg.
    Bra skrivet!

    Klart det finns värre saker att utsätta barnen för än hönsmammande och folk som kritiserar andra för att vara för curliga eller för lössläppande brukar ofta inte vara perfekta själv.

    (Appropå mellanmål själv: kom att tänka på när sonen gjorde mellis med sin kompis när jag var på jobbet förra terminen. En gång hade de gjort en dagobertmacka och klämt in en halv skivad limpa med ost i smörgåsgrillen 🙂 )

    • Tack! Vad roligt att du tyckte om det. Jo, fast egentligen är det lite just det jag gör: kritiserar curlingföräldrar, men jag håller också med dig, det finns absolut värre ”brott” man kan begå mot sina barn. Men jag tror tyvärr inte det gagnar barnen alls…! Jo, det måste få lära sig av misstag också och efteråt kan man oftast skratta åt barnens upptåg. När Isa var liten så undrade vi varför videon blev sämre och sämre och till slut gick det inte ens att stoppa in en videofilm. När vi öppnade den så låg där MASSOR av rostmackor i olika storlekar intryckta. Hon tyckte helt enkelt att ”hålet” var som gjort för att rosta mackor i! 😉 Idag, som 18-åring använder hon dock brödrost. Om det beror på att vi inte längre har video eller att den funkar bättre, det vet i sjutton! 😀

  2. Du är så klok Fatou!
    Nu har ju jag inga egna barn så det är himla lätt för mig att kommentera :p
    MEN i mitt jobb får jag hela tiden brottas med vad som skulle kännas bäst för mig… å vad som faktiskt är bäst för ungdomarna. Hur många gånger får man inte bita sig i näven för att inte stoppa dem från att göra vissa saker som jag vet kommer att påverka min oro till max…

    att hitta balansen mellan ”visst, gör vad du vill” & att låta dem utvecklas till självständiga individer och lära sig av sitt eget liv det är sjukt svårt. Och precis som du skriver så ångrar man sig nu och då för att man inte stoppade deras framfart, men om jag agerade efter min egen oro, då skulle jag få bygga ut huset och ta hem dem allihopa och aldrig låta dem växa upp.
    Det skulle inte vara för deras skull… Jag skulle bara hålla dem tillbaka och göra det ännu svårare för dem i framtiden…

    Det är väl helt enkelt mitt jobb att få magsår, gråa hår och till sist… inget hår =)

    Men jag inbillar mig (ibland är man bra naiv) att det kommer att hjälpa mig att INTE curla mina egna barn om jag någon gång skulle få det.

    • Ja, du har tur på det sättet som inte har några egna barn än, för som jag brukar säga: ”De som inte har några egna barn är de som bäst vet hur man ska uppfostra dem” 😉 Men lite tror jag det ligger i det! Min ena bror var VÄLDIGT bestämd på hur barnuppfostran ska gå till, innan han själv fick barn. Han var förstås snabb med att antyda hur ”slapp” jag var och hur jag lät dem ”göra som de ville”. Själv pekade han gärna med hela handen. Tills det föddes en liten tjej som var hans dotter. I dag räcker det med att hon tittar på honom med sina vackra, små rådjursögon så kastar han sig pladask på golvet på knä. Typ…! 😉 Säger man ordet barnuppfostran så tittar han på mig som om jag precis landat från en avlägsen planet! 😀

      Men, tillbaka till din kommentar (det är så roligt att svara på kommentarer på nya bloggen, att jag knappt kan sluta skriva) så fattar jag precis vad du menar och det är lite så jag tänker också! Det är viktigt att hitta den där balansen. Tyvärr tycker jag mig se att ”curlandet” växer och breder ut sig mer, till nackdel för att barn måste lära sig vissa saker med egna erfarenheter för att till exempel förmå sig att känna empati och bli starka i sig själva.

      Tack för dina fina komplimanger. Suger genast åt mig som en svamp och måste tillägga att du är riktigt klok själv! ♥ Kram (och roligt att se en kommentar från dig igen. Det var ett tag sedan.)

  3. Klokt och genomtänkt, jag tycker precis som du att det är viktigt att behandla barn olika. De är ju det!

    Jag har också försökt så gott jag kunnat att ge dem frihet att bestämma själva, ibland bara i små saker, som att jag aldrig lagt mig i vad de väljer att ha på sig.
    (Kanske styrt ibland när situationen krävt.)

    Sen har jag alltid tjatat om att OLIKA och ORÄTTVIST inte är samma sak.
    Åt var och en efter behov….

    Alla gör misstag, stora som små och skillnaden med att göra misstag när man är liten är ju att de oftast är små plus att de vuxna runt ofta kan hjälpa till att förklara vad som gått snett och eventuellt hjälpa till med att rätta till.

    Kram ♥

    • Ja, jag tror många blir lite sura på mig när jag säger att man ska uppfostra barn OLIKA. Men jag menar, som du säger inte att man ska vara orättvis. Fast ibland tycker ju barnen att man är just det när man gör olika. Jag menar dock ändå att man ska uppfostra barnen olika eftersom de ÄR olika, precis som du också skriver. När jag läser din kommentar finns det något som säger mig att vår uppfostran av våra barn har en hel del likheter! 😉 Kram!

  4. Pingback: Favoritisering av barnen eller se till barnens individuella behov | Tonårsmorsa – Fatou

  5. Pingback: Orolig mamma önskar att tiden gick lite snabbare | Tonårsmorsa – Fatou

  6. Jag satt precis och funderade på det här då en vän återigen kallade sig själv hönsmamma, jodå jag känner också de där som stolt deklarerar att de är just de hönsmammor (och pappor) så jag fick lov att googla det för att se om det är något jag missat. Så hittade jag hit och det var skönt att höra att inte alla slagit i huvudet utan ser sunt och faktiskt vill jag kalla det moget på sitt föräldrarskap. Du är cool!

    • Tack för din fina kommentar! Ja, att vara en ”hönsförälder” tror jag är att göra sina barn en riktig björntjänst. Oj, nu blev det många djurliknelser, men jag tror du förstår vad jag menar! 😉

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] En Amerikansk författare hävdar i en ny bok att de flesta föräldrar favoritiserar ett av barnen. Han menar också att de som hävdar att de inte gör det-ljuger! Jag tror det är skitsnack! Däremot tror jag att de flesta av oss föräldrar behandlar våra barn OLIKA och precis som jag skrev härom dagen i ett annat inlägg så tror jag det är rätt att göra det av de…! […]

  2. […] lyckades hålla mig från tårar, men min oro var inte mindre för det. Jag har skrivit tidigare om min oro runt mina barns resor, samtidigt som jag stöttar dem och unnar … Jag hoppas jag slipper ångra de orden, för jag är verkligen orolig just nu! Samtidigt som jag […]