Idag; den 25:e November är det den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. Av den anledningen hade Uppsala Kvinnojour anordnat en manifestation för att sörja de kvinnor som dör till följd av våld i nära relation varje år, men också som en hyllning till de kvinnor som tar sig ur en våldsam relation.
Det var en fridfull och vacker stämning när jag och Mabou kom till Uppsala Domkyrka för att delta i manifestationen. Först kikade vi på en utställning om de kvinnor som förlorat sina liv. Sedan tände vi ljus och tänkte på dessa kvinnor.
Sedan gick vi runt i kyrkorummen och kikade på olika citat och utställningar. Här är några av de citat vi kikade på:
Sedan började programmet och det var en vacker kör som jag inte minns namnet på, men jag minns deras vackra röster och de fina sånger de sjöng under kvällen. Det fanns även andra som gjorde framträdanden.
Därefter höll Mona Sahlin tal. Jag hade bestämt mig för att inte fota de olika framträdanden då jag inte visste vilken koppling personerna har till ämnet. Det kan förstås vara känsligt om någon lever med skyddad identitet och liknande och man lägger upp dessa bilder i bloggar och på nätet generellt. Mona Sahlin anser jag däremot vara en så pass offentlig person att jag vågade mig till att fota. Jag tog en bild med min kamera och en med mobilen. Det räckte egentligen för det tillfället. När jag tog den första bilden så suckade kvinnan bredvid mig högt. Jag brydde mig inte om det utan tog en bild med mobilen också, för att kunna twittra den. Då väste kvinnan till mig: ”Det ni håller på med är störande!” Och även om jag inte hade tänkt att fota mer för det här tillfället, så fick kvinnans ord mig att sluta på stört. Min kamera gav ifrån sig ett ”pling” när jag startade den och mobilen gav ifrån sig ett ”klick” när jag knäppte fotot. Det var allt. Inga klickande fram och tillbaka, utan just ett pling och ett klick!
Det fanns folk som hostade, vred sig i bänkarna, en bäbis som grät vid några tillfällen. Jag kunde faktiskt inte förstå att dessa två ”klick” var så pass störande. Jag tycker också det hör till saken att jag och Mabou satt där längst fram ganska långt innan den här kvinnan bänkade sig där och det fanns MÅNGA platser lägre bak som hon kunnat flytta till om det nu var SÅ störande!
Det har kanske inte med saken att göra men ju mer jag funderar på det desto mer STÖRD känner jag mig på den här KVINNAN! Så här efteråt ångrar jag att jag inte kom på något dräpande svar, men det är ju lite sent nu. Ibland kommer de där dräpande svaren först när situationen redan passerat! Nåja, hennes bryskhet fick mig faktiskt att förlora lite av den vackra stämningen jag känt innan. Jag gick på den här manifestationen framför allt för att ämnet intresserar mig. Jag har varit drabbad av våld i nära relation i mitt liv, men ett annat viktigt skäl till att jag gick var för att blogga om det. Jag vill sprida viktiga ämnen i min blogg. Jag vill delge er varför det är viktigt för mig att delta i såna här tillställningar. Jag vill engagera fler människor. Om dessa två ”klick” störde kvinnan så mycket, så tycker jag faktiskt att hon kunnat byta plats, helt enkelt! Varför kom jag inte på att säga det där på plats?
Well, Mona Sahlins tal var riktigt bra och gav en hel del anledningar till eftertanke. Bland annat gav hon exempel på att varje dag dör en fullproppad Jumbojet kvinnor till följd av våld i nära relation, världen över. Varje dag. Året om. Hon berättade också en liten anekdot från sin familj som handlade om när hennes son höll på att lära sig läsa och liksom många barn, lärde sig läsa från rubriker i tidningar. En dag frågade han (Fritt citerat): ”Varför startar män i skor krig?!” Mona som inte förstod vad han menade kollade tidningsrubriken och kunde där läsa: ”Människor startar krig!” (Alltså: Män-i-skor= Människor) Citatet är taget ur sitt sammanhang och hade en djupare innebörd, men jag tycker citatet i sig är så pass bra och självgående att jag delar med mig av det ändå! 😉
Efter talen, körsång och musikerna, så fick vi en liten pratstund med Mona bakom kulisserna och Mabou passade på att fota sig med henne.
Dock måste jag poängtera att han var GRYMT besviken på Mona! Kanske inte henne personligen, men han hade pratat mycket innan om livvakter och Limousiner etc. När vi gick samma väg som Mona ut i Novembernatten till våra cyklar och han konstaterade att hon varken följdes av en enda livvakt eller gick till någon Limousin, utan en silverfärgad Volvo, var besvikelsen total! Tröstande (till sig själv) viskade han till mig när vi passerade Mona´s bil:
”Men hon kanske kör hem i den där Volvon nu och så står det VÄÄÄRSTA BMW´n på hennes gård…”
Trött på Mabou´s debatt om Limousiner och Livvakter svarade jag bara lite torrt: ”Mmmm, Mabou, you wish…”
Tack för tipset, Vendettanbettan! Det var verkligen en manifestation som jag är glad att jag gick på!
Om du tycker det här är ett angeläget ämne så finns det många sätt att visa sitt stöd på! Sök upp de kvinnojourer eller liknande organisationer som finns på din ort. Erbjud dig att jobba som volontär, eller att skänka pengar till organisationerna. Du kan också anmäla att du vill hjälpa till vid manifestationer. Kanske är du duktig på att bygga hemsidor och i så fall är ju den sortens hjälp också hjälp. Du kan även skänka saker som kan komma väl till pass för en familj som lever gömd till vissa av organisationerna. Det finns en hel del kvinnohus runt om i Sverige, men en del organisationer behöver även frivilliga som kan ta emot kvinnor/familjer i sitt hem, när det är akut och det inte finns tillräckligt med plats på de befintliga hemmen!
Sedan finns det en sak till du kan göra och det är att delta i de manifestationer av liknande slag som denna jag bloggat om, för att visa att du finns, att du stödjer den här saken och även om det kan låta fjuttigt, så faktum är att när vi känner oss så där ynkliga, små och ensamma (som många kvinnor kan göra när de tvingats bryta upp från en våldsam relation och kanske även är på flykt) så kan det vara ett stort stöd att se att man är många, att man inte är ensam och finna en stor styrka i det!
Kolla gärna in God Granne.
Läs även andra bloggares åsikter om uppsala kvinnojour, god granne, kvinnor, våld, våld i nära relation, manifestation, kvinnor som har dött till följd av våld i hemmet, mona sahlin, domkyrkan, uppsala domkyrka, citat, internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor, fn,
Intressant text. Har själv varit delaktig i en text om dagens ämne och den särskilda som kvinnor med missbruksproblematik har vad det gäller såväl fysiskt våld som psykiskt som inte minst att de (även av andra kvinnor) betraktas som just missbrukande kvinnor och inte just kvinnor. Vill gärna sprida den texten därav länken ovan…
Allt gott!
/M
Jag gick in och läste texten, vilket jag hoppas att fler gör! Det är ju särskilt illa att många kvinnohus inte ens tar emot kvinnor med missbruk, trots att de är en mer utsatt grupp. Det beror troligen både på det faktum att många inte kan hantera dessa två frågor samtidigt, men också att det ofta bor barn på skyddade boenden och de inte får blandas med missbrukare i den typen av hem. Men det borde vara en indikation på att det behövs fler hem för missbrukande kvinnor som utsätts för våld.
Tack till dig Fatou som närvarade vid en av alla ceremonier i vårt land igår på FNs Internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor; som inte bara drabbar kvinnorna själva, utan hela omgivningen får också lida.Inte minst ev barn.Min dotter vill inte prata om det som hände mig, jag avvaktar tills hon är redo.Klart för henne är att hon definitivt inte har någon skuld i sammanhanget, bara att hon är anledningen att jag överlevde.
Jag skulle ha närvarat fysiskt vid en occation nära mig igår men, trots att jag skulle få någon att hålla i handen så svek modet mig.Jag är inte klar att möta döden igen. Har inte kommit så långt än.Kunde varit mig ni underbara människor hedrat.Tände ljus här hemma i tryggheten och närvarade på mitt vis.
Men samtidigt tänker jag på oss som överlevde, som stod med ena foten däruppe och den andra nere.När ska vi uppmärksammas medans vi kan höra och se, ta till oss det? När ska vi få det stöd och den hjälp vi behöver från myndigheters sida? Hur ska vi orka fortsätta vara levande?Det tycker jag vi inte får glömma bort i den här frågan. Dom som tyvärr redan avlidit kan vi beklaga och hedra, aldrig glömma.Men låt oss survivors vara symboler för att jobba mer preventivt!Fokus på något som kan förändras.Det är vad det handlar om.
Se bara Magnus kommentar ovan,Tack, tror ni fattar vad jag menar.
Läser: ”Min dotter vill inte prata om det som hände mig, jag avvaktar tills hon är redo.Klart för henne är att hon definitivt inte har någon skuld i sammanhanget, bara att hon är anledningen att jag överlevde.”
Fina Bettan, dina ord är starka som vanligt och ändå så spröda. Du är en kämpe, precis som dina överlevande systrar. Survivers.
Ja, jag håller med om att de som faktiskt överlevt också måste få en röst, bli lyssnade på. Till stor del tyckte jag man lyckades med det igår, då man poängterade att det var både för att sörja de vi förlorat, men också för att fira de som klarat av att ta sig ur sin akuta kris. Sen följer förstås ett enormt arbete därpå av bearbetning och där måste det också finnas stöd i överflöd! Kram till dig fina Bettis! ♥
Helt underbar kommentar av Mabou haha! Man kan verkligen känna hans besvikelse och hur han ändå inte ger upp hoppet om att Mona egentligen har en coolare bil 🙂
Haha, ja ibland är hans fantasi helt fantastisk och besvikelsen total när verkligheten inte lever upp till hans limousin-värld! 🙂 Ja, har fortsatte tjata om den där BMW´n i flera dagar…! 😉
Fast det huvudsakliga ämnet för detta blogginlägg orkar jag inte tänka på just nu.
Nej, det är förstås ett tungt ämne, men viktigt som bara den! Liksom så många andra viktiga ämnen! 🙂
Pingback: Julkalender Lucka 17 | Tonårsmorsa – Fatou