Favoritisering av barnen eller se till barnens individuella behov

Mina egna barn. Från vänster: Isatou 18, Jai 20 och Binta 22. Mabou 9 längst ner.

En Amerikansk författare hävdar i en ny bok att de flesta föräldrar favoritiserar ett av barnen. Han menar också att de som hävdar att de inte gör det-ljuger! Jag tror det är skitsnack! Däremot tror jag att de flesta av oss föräldrar behandlar våra barn OLIKA och precis som jag skrev härom dagen i ett annat inlägg så tror jag det är rätt att göra det av den enkla anledning att barn är olika!

Som föräldrar ska vi se till barnets behov och eftersom alla barn är olika, så är det viktigt att också behandla dem olika. Det har inget med kärlek att göra. Eller att man tycker bättre om ett barn än ett annat! Jag tror de flesta föräldrar känner exakt samma KÄRLEK för sina barn, däremot tror jag att man i olika perioder känner sig närmre ett barn känslomässigt än ett annat. Det finns säkert till och med föräldrar som konsekvent känner sig närmre ett barn än ett annat, men med det inte sagt att man älskar ett barn mer än ett annat.

Jag tycker ofta jag kan känna att jag står närmre ett barn än de andra i olika perioder. Särskilt om man gjort något speciellt tillsammans. Det gör också att när jag får möjlighet att göra något med ALLA mina barn samtidigt, så känns det som allra bäst. Vi delar en upplevelse, vi kommer alla nära varandra och vi kompletterar varandra med alla våra olikheter.

Jag tror det är viktigt att ha gemensamma saker man gör, men också att man har intressen med varje barn.

Jag hade helt olika regler för mina flickor när de var yngre. Binta till exempel var jag hårdast mot när det gällde regler, men det berodde på att hon alltid tänjde på mina regler. Om det var viktigt för mig att hon var hemma klockan 21, så sa jag att hon måste vara hemma klockan 19 och hade jag tur då så var hon hemma klockan 21. Men varför skulle jag ha de reglerna för Isatou, som höll sina tider? Sa jag 21 till Isatou så var hon hemma då och såg hon att hon var sen, så hörde hon av sig. De var olika. Det hade ingenting med min kärlek till dem att göra.

Man måste se till varje enskilt barns behov och inte haka upp sig med att det ska vara lika eftersom ingen människa är helt lik någon annan. Sedan kommer barnen säkert uppleva att du är orättvis som förälder, men det är en helt annan sak. Det kan man dessutom förklara.

Jag vet att någon för länge sedan skrev i min blogg att eftersom jag bloggade mest om Binta och Mabou så betydde det att jag älskar dem mer än de andra barnen, vilket är helt fel! Det är de av mina barn som det ”händer” mest omkring som är ”bloggbart” och har ingenting med min kärlek att göra. Det är också mina andra två barn: Jai och Isatou som jag upplever att de inte alltid är riktigt lika bekväma i vissa situationer att exponeras i min blogg och det är egentligen huvudanledningen till att jag besparar dem det dessa perioder. Däremot vet jag att de ibland vill vara en del av bloggen och då får de också vara det. Olika barn med olika behov och personligheter.

Nej, jag tror inte det är vanligt att föräldrar favoritiserar sina barn, även om jag är säker på att det finns de som gör det också. Jag tror inte heller att de flesta föräldrar som säger att de inte favoritiserar sina barn – ljuger! Vad tror du?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

6 svar på ”Favoritisering av barnen eller se till barnens individuella behov

  1. Jag tror att barn, liksom vuxna, periodvis behöver mer uppmärksamhet. Och då tycker jag att det är helt OK att ge det – även om man har flera barn är det väl inte så att man glömmer bort resten av gänget.
    Fast jag har ju inga egna barn, så jag kanske inte ska tycka så mycket i frågan…

    • Ja, det är också en del av det jag vill peka på. Att olika barn har olika behov i olika situationer av sina liv. Det är en förälders skyldighet att försöka tillgodose de olika behoven. Att man lägger mer tid på ett barn under en period handlar ju inte om kärlek.

      Klart man får uttala sig oavsett om man har barn eller ej och när det gäller dig så har du ju bonusbarn som du kan relatera till i din vardag. Det räcker långt det också. Kanske kan man se mer ”konstruktivt” på en situation mellan barn och förälder om man inte själv är biologisk förälder. Eller?

  2. Gud vad klokt inlägg. Personligen så tror jag att föräldrar som favoriserar är egoister att de blir missbelåtna när barnet/barnen inte uppfyller kraven som kanske det favoriserade barnet gör.

    Det givetvis hemskt och mycket sårande beteende. Usch för sådant.

    Jag tror att man ska bejaka de olika personligheterna istället. T.ex. att man låter barnet som är utåtriktat spela någon sport eller utföra en aktivitet eller studera till en yrkesroll där man behöver en person som visar framfötterna.
    Och vice versa att man låter ett blygt barn (blyghet är aldrig ett negativt personlighetsdrag) kanske ha filmkvällar och gå på promenader eller måla så att man inte tvingar det till ett scenframträdande eller tvinga det till en karriär där driv och självgående är primära karaktärsdrag.

    Att man mjukt belyser det och frågar vad vill du göra? Hur tycker du att det skulle vara mest bekvämt att göra?

    Att ha en massa förväntningar bjuder bara till brustna förväntningar. Måste vara otroligt påfrestande för en själv att önska ihjäl olika beteenden och drag hos folk.

    Och just det en fråga hur lång är Isatou? Slogs över hur lång hon var !

    Ha en fin vecka/ Baba Jaga.

    • Jag håller med dig om att det kan vara så. Däremot har jag en känsla av att människor många gånger blandar ihop att man är hårdare mot ett barn än ett annat eller att man lägger ner mer tid på ett barn än ett annat, med kärlek.

      Jag tror precis som dig att det är viktigt att bejaka olikheterna hos barn. Jag har allt från superblyga barn till superutåtriktade barn och jag har medvetet försökt skilja åt på vad jag uppmuntrar i deras liv, på liknande sätt som du beskriver!

      Isatou är jättelång, Binta är jättekort och Jai är relativt lång. Jag vet inte cm, men jag är ganska kort, 162 cm och Binta är kortare än mig, Jai är ganska mycket längre och Isatou är mycket längre än mig och sina systrar! 🙂 Det blev lite förvirrande i Gambia, då alla lurades av längden och trodde Isatou var äldst och Binta yngst, vilket storasystrarna INTE var så förtjusta i att få höra! 😛

    • Ja, det brukar normalt inte vara en av mina större problem. Att uttrycka mig, alltså! Ja, har man ETT barn, så kan man favorisera bäst man orkar! 😀

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.