I förrgår utvisades en barnfamilj ur Sverige som bott här i tio år.

Hur länge tar det för ett barn att anpassa sig till ett nytt land? Hur länge tar det att rota sig? Hur länge tar det för ett barn att känna tillhörighet och att känna sig som hemma i ett nytt land? Hur lång tid tar det för ett barn att lära sig språket i ett nytt land? Hur lång tid tar det att få vänner? Att följa med i skolundervisningen?

Binta i Gambia 1992

Jag tänker på det halvår jag bodde i Gambia när mina två äldsta var små. Det var bara ett halvår och barnen var så små när vi åkte. Binta hade inte fyllt tre år och Jai vara bara nio månader.

Vår tillfälliga ”lyx-flytt” kan förstås på inget sätt jämföras med en flykt från ett land i kris eller med en familj i kris, men barnens reaktioner och möjlighet till anpassning till ett nytt land borde gå att jämföra till viss del.

Jag och Jai i Gambia 1992

Jai anpassade sig genast. Hon var så liten och jag tror hon fann trygghet i att vara med mig och sin syster direkt. Binta ville inte alls finna sig till rätta den första tiden. Hon vägrade ta till sig ett enda ord av något annat språk än Svenska. Hon lärde sina nya lekkompisar och deras föräldrar Svenska så de gick runt och sa en massa konstiga saker som de inte visste vad det betydde.

Tills vi fick besök av några släktingar och vänner från Sverige. Där fick hon någon slags återanknytning till Sverige som gjorde att hon släppte allt motstånd mot det som hon vägrat acceptera. Över natten visade det sig att hon inte alls stängt öronen när det gällde att lära sig språk, hon hade nämligen blivit fyra-språkig och talade flytande Svenska, Engelska, Wollof och Mandinka utan att vi hade förstått det. Hon visste dessutom PRECIS vem hon skulle använda vilket språk med. Då hade vi inte varit i Gambia i tre månader ens.

Jag minns hur hon blev hemtam i det område vi bodde och ”alla” kände Binta. Hon var fortfarande lite ”konstig” i många barns ögon, då hon hade en helt annan uppfostran än de barn hon mötte och inte ännu lärt sig de sociala koderna i det nya landet. Jag fick skäll mer än en gång för att hon varit oförskämd mot äldre kvinnor i vårt område. Men samtidigt tydde hon sig till vissa personer där hon kände trygghet, kände samhörighet med andra och började sakta men säkert att bygga upp en tillvaro och ett liv och en vardag på en treårings vis.

Nu kom hemresan tidigare än vi trott då jag och Jai blev allvarligt sjuka och tvingades återvända hem tidigare än vi planerat.

När vi återvände hem så mötte Binta allt det ”gamla” här hemma med en inrotad vana. Hon anpassade sig ”tillbaka” till det ”Svenska” omedelbart och kom ihåg alla släktingar och vänner. Jai däremot hade hunnit bli ett år och tre månader och hon grät i två veckor. Ingen här hemma i Sverige fick hålla i henne, den enda mat hon åt var kokt ris med smör i. (Efter några månader började hon dock äta filmjölk med flingor som ett komplement till riset. 😉 )

Jai hade hunnit glömma allt här hemma, medan Binta fann sig i det genast!

Jag tänker på att här handlade det om ett ynka halvår. Förvisso en lång tid för ett barn, men ändå en kort tid för oss vuxna och på sikt även för ett barn. Men vad händer med ett barn som hunnit rota sig i 10 år i ett nytt land. Lärt sig ett nytt språk, fått nya vänner, intressen, matvanor och allt det innebär om sedan barnet blir utslängt igen till ett land h*n inte längre känner till, minns eller önskar återvända till?

Om man då ändå avvisas så som barnen som nu blivit utvisade. HUR kan man utvisa barn ur Sverige som bott här i 10 år?? Hur är det möjligt? Och VARFÖR skedde det så oplanerat? Barn behöver förbereda sig på omställningar. Barn behöver tid för att anpassa sig. Först i tanken och sedan kommer resten…

Jag tänker på hur jag får känslan av att media och sociala medier översållas med påståenden om flyktingar som ”lurat sig” in i vårt land. Om påståenden hur invandrare stjäl och våldtar, mördar och är allmänt kriminella. Om hur invandrare lever på soc och inte vill göra rätt för sig. Om hur Sverige bara ”öppnar gränserna” för att alla som vill komma in i Sverige ska få möjlighet till det. Om hur ensamkommande flyktingbarn alltid är pojkar med grov skäggväxt och typ två meter långa. Om hur aldrig ”rätt” människor får komma in i vårt land. Om hur vi öppnar gränserna för anhöriginvandring så det är bara att släppa in mostrar, farbröder, kusiners ingifta kusiner etc.

Ibland kommer det upp en tidningsrubrik om till exempel denna familj. Eller om 91-åriga Ganna. Och det verkar som om många tror att i just dessa ärenden handlar det om ”misstag” i beslut från Migrationsverket eller liknande. Faktum är att dessa fall är bara några få extremfall som gått vidare in i media och som får den uppmärksamheten. Alla de barn och gamla som blir utvisade utan att kunna göra sina röster hörda, de kommer vi aldrig att uppmärksamma och minnas. Samtidigt visar det också att när det är någon vi lärt känna, så finns det många i Sverige som är beredda att kämpa och stötta de som blir utvisade, trots att man tycker att de borde få stanna. Tyvärr räcker inte ens det ibland, som det tycks bli i fallet med Ganna, när vår lagstiftning skiljer sig från gemene mans åsikter.

Men det är lättare att ropa på ”hårdare tag” när det gäller flyktingar eller invandrare man inte känner personligen…

När det handlar om barn så tycker jag att max ett år i landet innan utvisning, annars bör man få stanna för barnens skull. När det gäller vuxna utan barn, så kanske två år kunde vara en rimlig gräns. Vi är säkert många med olika åsikter där, men jag tror att de flesta av oss är överens om att 10 år är många år för länge?!!

Läs även andra bloggares åsikter om X utvisade, ånge, migrationsverket, barn, minervaskolan, armenien, flytingar,