Gäspa på besök
Igår var en riktigt omvälvande dag. Först hade vi bjudit Carina och KA på middag. Jag hade sett fram emot att träffa både dem och deras härliga fåglar. Men så blev vi oplanerat kattvakter till brorsans härliga kisse och med tanke på att hon, trots sin ringa ålder redan hunnit knipa ett par fåglar, så tyckte jag det kändes tryggast att vi undvek ett möte mellan dem. Nåja, jag hoppas på fler tillfällen att få träffa pippfåglarna.
Jag hade i alla fall lagat Gambisk mat och det blev Domoda med kyckling. Jag tror maten gillades.
Vi åt den på Afrikanskt vis, alla från samma fat och det kände sig i alla fall Carina hemma med. 🙂
Efterrätten blev Chackry och den blev riktigt god. Den gjorde mamma.
Middagen åts i och för sig i lugn och ro, men sen blev det fart på oss. Min lilla, lilla tjej Isatou (18) fick en resa till Jamaica i julklapp av min äldsta dotter Binta (22). Problemet är att Binta och Vendela redan är där och det fanns inga platser kvar på något plan som någon hon känner ska resa med. Så hon skulle alltså resa helt ensam, med mellanlandning på 12 timmar i London och ett antal timmar i Miami, USA.
Om jag säger att jag är orolig så är det en grov underdrift. Vi hade redan kommit överens innan om att Carina och KA skulle åka med oss till Arlanda, för att vinka av Isatou och det är jag glad för. De hade en riktigt lugnande effekt på mig. På Arlanda mötte vi upp min pappa, Isatou och två av Isa´s kompisar.
Det skulle checkas in och växlas pengar, ta reda på information om transfer i England och USA. Vi skulle handla lite ”sista-minuten-prylar” och vi skulle förmana, uppmana, pussa, krama, växla pengar igen och handla lite igen.
Att Isa själv var väldigt orolig, gjorde mig knappast lugnare. Jag var nära tårar flera gånger, men försökte ändå behålla lugnet inför Isatou. Särskilt som jag fick veta att Jai gråtit en hel del tidigare under dagen när hon tog avsked från Isa.
Jag lyckades hålla mig från tårar, men min oro var inte mindre för det. Jag har skrivit tidigare om min oro runt mina barns resor, samtidigt som jag stöttar dem och unnar dem det. Jag hoppas jag slipper ångra de orden, för jag är verkligen orolig just nu! Samtidigt som jag verkligen unnar henne den här resan och tror att den är jättebra för henne på många sätt!
Ni kanske undrar varför min oro är så stark just nu för Isatou, men för dem som känner alla mina barn är det lika uppenbart för alla. Isatou är blyg och inte alls lika framåt som sina syskon. Många gånger är det jättebra, för hon har helt enkelt en helt annan personlighet som varken är bättre eller sämre, men i vissa sammanhang så är det en fördel och i andra sammanhang en nackdel. När det gäller att göra en så här lång och svår resa helt ensam, så är det förstås en nackdel. Å andra sidan är Isatou så ordentlig, så hon skulle inte ”slarva” under sin resa, utan hon kommer att metodiskt leta sig fram dit hon ska. Det jag är orolig för är att hon inte ska våga fråga om hjälp eller att hon när hon frågar kanske inte ska förstå och då inte våga fråga igen.
Ja, jag är jätteorolig för min dotter. I skrivande stund bör hon sitta på planet till Miami, för att sedan ta sig vidare till Kingston, Jamaica. Mina barn är olika och om allt går bra, som jag hoppas, är jag säker på att det här kommer att stärka min dotter i självkänsla och utveckla henne som person.
Sedan vet jag förstås att Binta (som också är supernervös just nu) och Vendela kommer att möta upp henne och planen är att de ska direkt till en nyårsfest! Hon kommer att landa på Jamaica 21.45 Jamaicansk tid, lagom till nyårsfirandet. I Sverige är klockan då över 4 på natten och jag hoppas jag kan slappna av lite grann tills dess!
Fotnot: Av säkerhetsskäl publicerar jag inte detta inlägg, förrän hon har landat i Kingston.
Uppdatering: Jag har fått besked om att dottern har landat tryggt nu i Kingston och åkt iväg på ett nyårsfirande!
Läs även andra bloggares åsikter om oro, tonåringar, tonårsmorsa, jamaica, resa, självkänsla, transfer, kingston, isatou, binta, middag, afrikansk mat,
Det var så roligt att ses, att vara med på Arlanda och ja, vi får ses igen om inte alltför länge.
Det där som var på gång har nu brutit ut så det är väldigt synd om mig 🙁
Så skönt att du nu kan ta det lugnt och vet att tjejerna har det bra.
God fortsättning och tack.
Kramar Carina med församling.
Jag tycker verkligen synd om dig, men hoppas du kryar på dig snabbt. Ja, det blev verkligen en bra eftermiddag och kväll, även om jag var lite sorgsen och väldigt orolig för min 18-åriga ”bäbis”! 😉
Min son fick en resa till Gambia med spanair och mellanlandning med planbyte i Barcelona av sin pappa.
Ensam.
Han är 9 år och har aldrig varit utomlands i hela sitt liv.
Han har drömt enda sedan han var 3 år att få träffa sin farmor.
Jag har inte råd att följa med eller bjuda nån annan som kan följa med.
Så mitt beslut blev ett (kanske föga överraskande) nej.
Det krossade mitt hjärta totalt att se besvikelsen.
Man känner sig så ledsen att man inte kan skrapa ihop till en biljett, men med så kort varsel så är det omöjligt.
Men jag måste säga att jag ett ögonblick övervägde att sätta honom på ett chartrat vingplan och att pappan skulle möta honom på flygplatsen.
Hans storasyskon reste mellan kontinenterna med en namnlapp runt halsen sen de var FEM år. Ensamma.
Men vid närmare eftertanke…. nej.
För myckt kan hända.
Vad jag vill säga är: tjejen är 18 år for Gods sake. Hon kommer klara det galant och växa flera meter i självkänsla!
Jag är säker på att din lilla flicka som snart är stor klarar mer än vad mamma tror.
(I den åldern hade du ju själv barn och de flesta börjar resa ensamma då 😉 )
Jag önskar söta Isatou ett underbart äventyr med sin generösa storasyster!
<3
Jag vet, jag vet. Det är bara det att hon är så försiktig och med så många byten i länder hon aldrig tidigare varit, så var det väldigt jobbigt! Men det är klart hon fick resa och jag är jätteglad att hon åkte och jätteglad att allt gick bra!
Jag förstår verkligen ångesten när jag vet hur gärna du vill att han ska få möjligheten. Jag har i och för sig flera vänner som rest med ”lapp runt halsen” och vet att de blir väldigt väl omhändertagna just när de är så pass små, men jag förstår dig ändå. Kunde de inte byta biljetten till Ving? Det är ju direktplan med bara en kort mellanlandning i Spanien på en timme…? Hoppas verkligen han får chansen igen. Och du också, för den delen!
Va skönt att allt gick bra. Önskar dig och din familj ett fantastiskt 2012
Kram från mig
Tack! Ja, jag är VERKLIGEN lättad över det också! Ett gott nytt år till dig med och en stor kram, Soulsister! ♥
Pingback: Dancehall str8 from Jamaica | Tonårsmorsa – Fatou
@Fatou: Förlåt om jag lät dum i min förra kommentar. Lätt för mig att komma och säga att det inte är nån big deal att släppa iväg en 18 årig flicka ensam så långt, jag får väl se hur kaxig jag själv är när mitt barn är 18 år 😉
Och som du sa så är ju ungdomar olika, vissa är blygare och andra är kaxigare.
Jag vågade inte chansa med Ving. Det vore nyttigt för min sons pappa att se hur outstanding hans son är.
Bra mycket mer van att klara sig själv än vissa andra barn som hans pappa oftare har att göra med…
Men what if pappans bil krashar på väg till airporten och sonen står där ensam…. Utan att kunna engelska.
För många ”what if…”
Men tack för din välönskan <3 Hoppas detsamma!
Glöm inte att tacka gud för Binta som är så generös mot sin syster!
Jag är riktigt avundsjuk 😉 Själv försöker jag övertala min kära syster som är lika gammal som Binta att ta emot min son på ett litet Uppsalabesök, men hon är såå "busy" (nöjen) 😉 .
Jag tycker det är dags för lite pay back för alla gånger jag barnvaktade och hämtade min syster på fritids etc 😉
Haha, det var PRECIS det jag tänkte när jag läste din kommentar: ”Jaja, vänta tills hennes egen son är 18 och ska åka ensam med två långa byten till en annan världsdel…” 😉 Ja, jag förstår att du känner osäkerhet, särskilt när du inte varit där själv och kan förbereda honom på vad han kommer att möta. Kan han inte få ha resan innestående, tills du förhoppningsvis får ihop till en egen resa? Klart du ska stå på dig med syrran! 😉