Intervju och Stolthet

Igår blev jag intervjuad av en tjej som går journalisthögskolan. Jag fick förfrågan för ganska länge sen om jag kunde tänka mig att ställa upp, då det handlade om anhöriga till kriminella. Eftersom det här är en av mina hjärtefrågor, så sa jag att det gick bra och sedan har vi använt lång tid för att försöka få in ett möte och en intervju.

Intervjun gick bra. Som vanligt väcker denna typ av intervjuer väldigt mycket känslor. Inför intervjun gick jag mycket och funderade på vad jag tyckte själv var viktigt att lyfta fram och förutom ”det vanliga” med att anhöriga till någon som begått kriminella gärningar, även är brottsoffer och att det inte finns förståelse/stöd eller hjälp att få, så kändes det den här gången viktigt att även få med att prata öppet om ett så tabubelagt ämne.

Hur viktigt det kan vara för att bearbeta det man har gått igenom och hur extra viktigt det är för barn att få prata öppet om det, för att de inte ska lägga på sig känslor av skuld och skam.

På väg för att möta hon som skulle intervjua mig, mötte jag mamma som kom från jobbet. Hon var jätteglad och berättade att hon redan blivit befordrad på sitt nya jobb.

Under intervjun pratade vi mycket om vad vår öppenhet har bidragit till och sanningen att säga så har den nästan uteslutande varit positiv och vi har båda fått mycket gensvar på vår öppenhet. Jag funderade på hur det hade blivit om min mamma hade kommit ut och inte valt att förändra sitt liv, så som hon gjorde under hela sitt frihetsberövande och än idag jobbar med. Jag tror inte det varit lika lätt för mig, om ens möjligt att vara så öppen med vår historia.

Idag är jag mycket, mycket stolt över min mamma!! Min kärlek till henne har funnits lika stark hela tiden, även om jag varit ledsen, frustrerad och känt skam i perioder, men den stolthet jag nu känner är en starkare känsla än någonsin!

Min mamma har kommit långt i sina förändringar. Det har inte kommit gratis utan hon har jobbat väldigt hårt med att skapa sina egna förändringar. Att vara öppen med sin historia tror jag hjälper mycket. Att hon erkände och stod för sitt brott, samt att hon var beredd att ta sitt straff tror jag också har hjälpt oss anhöriga på många sätt.

Om man börjar skylla på polisen/samhället/kriminalvården etc, så kan det ofta bli svårt för anhöriga och särskilt barn och ungdomar att förstå deras arbete och många gånger väcker det ett myndighetsförakt eller ett polishat, vilket inte kommer något barn till godo.

Idag arbetar min mamma med ett jobb hon trivs väldigt bra med, hon leder också en eftervårdsgrupp för missbruk och hon pluggar till drog- och alkoholterapeut. Hon föreläser också för myndigheter. Hon lever ett enkelt liv som hon trivs bra med och själv kan stå för och är nöjd med. Hon är aktiv i sina barn och barnbarns liv och tar hand om sina medmänniskor liksom sig själv. Hon är öppen för sin egen andlighet och arbetar aktivt för ett fortsatt nyktert liv.

Någonstans förändras vi människor på vägen. Genom erfarenheter, mognad och utveckling. Någonstans måste vi ta konsekvenserna för det vi gör, men när vi gjort det måste vi också få chansen att släppa gammalt och gå vidare. För mig är det det som är poängen med ett straff. Att avtjäna ett straff och att sedan få möjlighet att skapa sig ett annat liv än det man en gång hade. Annars vore det ingen poäng med straffet eller att släppa ut någon från ett straff. Då borde varje småtjuv få livstid på en gång och ett sånt samhälle har vi inte i dag och jag tror de flesta av oss inte önskar det heller!

Jag är vansinnigt stolt över min mamma och det hon har lyckats åstadkomma på väldigt kort tid. Hon har sannerligen inte fått något gratis, utan har uppnått den position hon har med sin egen styrka, kunskap och handlingskraft.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

4 reaktion på “Intervju och Stolthet

  1. Varje gång någon begår ett brott är det någon annan som drabbas, det är ju det som är själva definitionen av brott. Om ingen drabbades, eller riskerade att drabbas skulle det inte vara ett brott. Min erfarenhet av samhällsutvecklingen är att vi går mot en utveckling där offren glöms bort och fokus mer och mer läggs på brottslingen. Nu handlar ditt inlägg om din mamma och din relation till henne och jag har ingen invändning mot det du skriver. Alla begår vi misstag, stora som små, och vi förtjänar en andra chans och att din mamma dragit konsekvenserna av sina handlingar och väljer att göra något bra av sina erfarenheter är bra och jag önskar henne allt gott. Men jag tycker också att det är värt att i sammanhanget fundera lite över vad som blir följden för dem som drabbas av brott. Allt man gör lämnar avtryck i andra människors liv och hur ofta kan man inte läsa om hur bra det går för den tidigare brottslingen som med hjälp av samhället får all den hjälp han/hon behöver? Och hur ofta glöms inte anhöriga bort som fått sina liv mer eller mindre förstörda för att någon i syfte att skaffa sig ett bra liv struntar i vad som blir följden för andra?

    Det här är lite off topic och alltså ingen kritik av din mamma eller dig , utan en mer allmän reflektion över hur brottslingar/brottsoffer behandlas i dagens Sverige. Lyxresor till söderhavet i syfte att ”bota” kriminella är ett extremt exempel på vad jag menar med hur vi förflyttat fokus från brottsoffren till brottslingarna. Vore det inte bättre att bjuda brottsoffren på såna resor i stället?! (läs hjälpa offren i stället för förövarna).

    • Jag kan bara hålla med dig vad gäller brottsoffer. Men sedan ska man inte heller glömma att de flesta brottslingar även själva är eller har varit brottsoffer. Det har alltså flera bra syften att hjälpa och ge stöd åt brottsoffer för att försöka minska kriminalitet.

      Sedan menar jag i och för sig att det inte finns så mycket ”hjälp” i dag för brottslingar, förutom program för att komma ur missbruk och kriminalitet och det är ju något som gagnar oss alla och något som erbjuds under själva straffet.

      Sedan menar jag att det gagnar alla att även ge stöd till anhöriga till kriminella. Vi är också brottsoffer, precis som bryggan definierar det, gör även jag det.

      Jag håller däremot med dig om att det borde finnas mer stöd och hjälp för brottsoffer. Många brottsoffers rädsla, vanmakt, frustration och oro mynnar ofta ut i beteenden som är skadliga för den enskilda individen, men även för vårt samhälle.

      Som tidigare brottsoffer tycker jag inte man kan ge nog hjälp och stöd för brottsoffer.

      Min mammas reflektion över den tid hon satt frihetsberövad är att av alla kvinnor, utom en som hon träffade på alla anstalter, häktet etc. hade varit utsatt för väldigt grovt våld och i många fall även sexuellt våld.

      Min mamma har även träffat en kvinna som har jobbat länge i frivården, som påstår att var tredje fånge, av både män och kvinnor har varit utsatt för sexuella övergrepp.

      I den aspekten är det jag skriver ovan ingen ursäkt, för jag anser att den som begår ett brott måste själv ta konsekvenserna av det.

      Det kan dock vara en av flera förklaringar och det stämmer ganska bra överens med att brottsstatistik inte blir lägre för att man höjer straffen. Det är innehållet i straffet som är det väsentliga. Vi måste komma ihåg varför vi i samhället vill utdela straff. Det är dels för att straffa för brottet personen har begått, men i Sverige heter det KriminalVÅRD, för att vi vill ha ut så rehabiliterade människor som möjligt till vårt samhälle!

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

No Trackbacks.