Boken Hinsehäxan av Lillemor Östlin har filmatiserats. Jag är övertygad om att jag och många andra runt om i vårt land, satt bänkade framför TV´n på Måndag- och Tisdag kväll inför att man skulle sända filmatiseringen av Hinsehäxan. För att inta tala om alla som sitter på olika anstalter runt om i Sverige. Jag är också övertygad om att vi var nästa lika många som blev djupt besvikna i går kväll efter att del två, som var sista delen, hade sänts!
Hur man kan förstöra en så intressant historia med en så usel film övergår mitt förstånd. Det har sänts många program i Radio, TV och tidningar om Lillemor Östlin´s liv och eftersom grundhistorien är intressant för oss som är intresserade av kriminalliv, människor, orsaker och konsekvenser, så borde det inte vara så svårt att göra bra program med detta som grundtema. Men i det här fallet har man verkligen misslyckats totalt!
Filmen som är i två delar på vardera en och en halv timme, är långtråkig, skådespelarna kassa (förutom hon som spelar Lillemor, då) och historien griper aldrig tag på riktigt. Det blir lite som att berätta en väldigt lång historia, under en väldigt kort tid, men fylla den med extremt lite innehåll.
Jag har alltid sett Lillemor som en väldigt karismatisk och stark kvinna, men jag tycker inte att man lyckas alls med den gestaltningen. Hennes driv kommer i och för sig fram till viss del, men det räcker inte så långt. Det som gav något plus överhuvudtaget är nostalgin från 60- och 70-talet, som filmen utspelar sig under. Det var ett lite kärt återseende, även om jag inte minns att det var fullt så trist som det framstår i filmen. (Nåja, 60-talet minns jag inte alls, eftersom jag inte ens var född då.) Om du ändå vill se den, så kan du göra det här:
Jag kan tyvärr bara ge filmen en enda etta av fem, hur gärna jag än skulle vilja ge den mer, för själva grundstoryn. Men jag tipsar mycket hellre om boken, då den är väldigt intressant ur många perspektiv. Det är en verklig förlust att man lyckades förstöra en så pass bra story med en så kass film!
Läs även andra bloggares åsikter om kriminell, kriminalitet, anhörig, anhörig till kriminell, hinsehäxan, filmatisering, svt, film, recension, lillemor östlin,
Jag blev nyfiken och lånade boken, läste den mellan avsnitt 1 och 2, och insåg att det var stooooooor skillnad. Detta gjorde mej lite irriterad för att det här är ju en verklighetsberättelse, och då ska det väl vara rätt???
Men en annan sak som irriterade mej var att utseendet var helt fel, Lillemor har väl nästan hela tiden haft kort, rött hår… hon var inte det minsta lik i filmen……..
Ja, till viss del ska den ju vara verklighetsbaserad, men som LiLo nämner så stod det ”inspirerad av”. Men att då göra en så pass mycket sämre version förvånar mig ändå. Om det bara stod inspirerad av, så hade de ju kunnat ta ut svängarna och gjort den ännu bättre i stället! 😀 Vet inte alls vad Lillemor hade för hårfärg i sin ungdom?? Men jag håller med, det var inte mycket likheter där.
Det var jättelänge sen jag läste boken, så jag kan inte jämföra. Jag tyckte serien var bra, faktiskt. Kanske mycket just för nostalgin?
Det stod ”inspirerad av” så de hade väl inte ambitioner att följa boken?
I alla fall var det länge sedan något på TV fick mig att stanna uppe så HIMLA länge som till 22.30 🙂
Ja, där ser man. Smaken är som baken! 🙂 Men jag hade verkligen svårt för den här filmen och blev rätt besviken när den var slut och jag insåg att det var ”allt”. Skönt att det finns några som gillade den också i alla fall!
Ja som du ser om du har läst hos mig så gillade jag TV-serien, men också mycket för att man har fått till tidsepok och miljöer etc så bra. Jag har inte läst boken, men ska göra det. Vanligen har jag nämligen den uppfattningen att boken är bäst!
Har inte hunnit läsa, men uppfattade det när jag bläddrade igenom lite snabbt! Om du gillade filmen kan jag nästan helt säkert säga att du lär gilla boken än mer! 🙂
Jag har läst boken. Det räckte för att jag inte skulle se TV-serien. Boken var som du beskriver TV-serien tråkig och ganska ointressant. Hade faktiskt mest svårt för hennes inställning.
Ja, du ser. Jag tyckte boken var helt okej. Nu var det länge sedan jag läste den, men jag minns ändå att jag tyckte det var ett bra dokument för den tiden och situationen. Ja, jag kan hålla med om att inställningen kan verka lite ytlig och ”nä, men mina barn hade det som de hade det, jag kunde inte göra något åt det” eller ”nä, men jag knarkar inte, jag tar bara amfetamin”… Ja, det där är hårddraget och kanske lite orättvist, men jag får ändå lite av den känslan. Jag vet inte om det är samma du hakat upp dig på? Å andra sidan är jag HELT SÄKER PÅ att miljön i anstalt MÅSTE påverka de människor om sitter/suttit där för att miljön är så onaturlig och det krävs styrka att komma ut därifrån och vara så ”normal” att man kan fungera i samhället igen. Tyvärr har ju inte Lillemor tagit itu med sitt missbruk och har gissningsvis levt med det så länge att hon inte ser att amfetamin är inte ”bara” när hon, hennes barn och andra närstående har fått sådana enorma konsekvenser av hennes ”amfetaminbruk”. Det tycker jag är tragiskt. Mest för Lillemor själv och hennes anhöriga. Samtidigt ser jag en kvinna med oerhörd kapacitet, styrka och socialt fungerande på många andra sätt. Jag gillar henne, men kan, liksom dig, störa mig på vissa saker i hennes inställning. Vad är det i hennes inställning som du stör dig på?
Det var just det du beskrev, att amfetaminet liksom var med hela tiden och inte problemet. Hon tog liksom inte det på allvar. Den känslan fick jag. Nu var det också ett tag sedan jag läste boken, men jag minns hur irriterad jag blev just på hennes inställning till vissa saker.
Ja, i ena klippet jag lagt upp ovan, så tycker jag det verkar som om ena barnet har något att förmedla, men som hon inte riktigt får möjlighet till…
Jag hittade faktiskt min egen recension från 15/2 2007:
Hinsehäxan är Lillemor Östlins bok om hennes liv fram till 2005. Det är ingen vacker beskrivning hon ger oss. Hon har suttit på kåken i över 20 år av sitt liv. Hon har missbrukat amfetamin i över 40 år. Det känns som om det är hennes meriter för att få skriva den här boken.
Jag får för mig när jag läser hennes story att hon inte riktigt vill bli kvitt sitt missbruk, utan att det liksom är ett sätt att leva på. Jag kan inte hjälpa det, men hennes historia berör mig inte tillslut. Just kanske för att hon visar väldigt lite ånger i boken, utan hon hittar nästan hela tiden skäl för sitt handlande. Hon är nog lite för osentimental för min smak och jag har lite svårt för det i längden.
Det jag kan utgå ifrån är ju de ord som hon ger oss i boken, inget annat. Jag vet ju ingenting om Östlin mer än det hon berättar för oss. Det skulle vara intressant att höra vad andra säger som läst boken. Vad är er uppfattning om Östlin?
För mig tog det lång tid att läsa ut boken, just för att jag inte riktigt förstår hennes ageranden vissa gånger. Men vissa kanske tycker det är en plus att våga stå för den man är utan att i någon djupare mening rannsaka sitt leverne? Lillemor Östlin kanske är en stor förebild som inte viker ner sig för kriminalvården? Jag tycker det inte och kanske är jag lika hård mot andra som jag är mot mig själv, jag vet inte riktigt.
Men vem är jag att döma? Jag kan bara säga att Hinsehäxan inte berör mig nämnvärt även om det finns kapitel som är mer intressanta än andra. Hennes möten med den blivande justitieministern Lennart Geijer var ju lite spännande att få ta del av.
Betyg: **
Roligt att du hittade den! Det är alltid bra att skriva ner när man har färskt i minnet, för man glömmer så snabbt. Jag kan i och för sig tycka att det finns en enorm styrka just för att hon står upp för den hon är och vad hon gjort! Det tycker jag är mycket, mycket starkt när man har haft så mycket tragedi men också dåliga val i sitt förflutna. Men samtidigt tycker jag det är viktigt med reflektioner och rannsakan när det gäller ens liv, för att kunna förflytta fokus från det som varit till att bli något bättre. Jag kan förstås inte uttala mig heller huruvida Lillemor har rannsakat sitt liv eller ej, men om hon har det så tycker jag inte det framgår. Där tycker jag Annika Östberg gör helt tvärt om. Hon tar till och med på sig skuld som hon inte borde ha (enligt mig) och står verkligen för att jobba med sig själv, förändring och förbättra det som gått snett. Det är en märkbar skillnad. Nu tycker jag inte det finns så mycket likheter överhuvud taget mellan dessa två kvinnor, annat än att de spenderat mycket tid på kåken. Ville bara säga att det slog mig! När det gäller Geijer så håller jag med om att jag minns det som en spännande del av boken, men jag upplevde i boken som att det bara var en kort relation som i och för sig höll i sig, men inte att den var så viktig för Lillemor. I filmen handlar det ju i princip hela tiden om honom och deras relation och det känns lite ”sensationslystet” och ”tidningsrubriker” i stället för som man uppfattat tidigare, att det var en mindre parentes i Lillemors liv, även om det var ett fasligt ståhej där ett tag. Jag hade nog gett en recension av boken mer än 2, men troligen inte så mycket mer, gissar på kanske en 3:a, mest för att den var ett bra dokument för tiden och problematiken som Lillemor har haft under sitt liv.
Jag har inte läst boken och tycker faktiskt att filmen var helt okey! Filmens underbara miljö gjorde den såklart nostalgiskt bra! Filmen visar på en stark kvinna som tillslut pga omständigheter ger upp kampen om sina barn och faller in i det liv hon numera kan och vet en del om å där hennes vänner finns- där hon är någon och betyder ngt!
Jag tänker mig att attityden mot droger var lite sådär flum flum på 60-70 talet, man visste inte riktigt faran med dess användade…kanske det var därför hon inte tog avstånd eller så var hon fast?!
Jag blir lite nyfiken på kvinnan och hennes liv efter…måste läsa mig på å såklart kanske läsa boken!
Bara lite funderingar och tankar från mig!
Spännande att läsa dina tankar runt filmen! Vad roligt att det ändå är så pass många som fått behåll av filmen, trots att jag har sågat den! 🙂 Som sagt tycker jag Lillemors liv är mycket intressant och spännande, men jag tyckte inte den gav tillräckligt starkt ljus på hennes liv och personlighet! 🙂 Om du gillade filmen kan jag verkligen rekommendera boken, för den var verkligen så pass mycket bättre! Skriv gärna vad du tyckte om den sen, då jag blir nyfiken att höra! 🙂