Jag har läst ut Lo Kauppi´s dokumentärroman: Bergsprängardottern som exploderade. Boken var stark och hade ett oerhört säreget språk. Jag tycker om det rättframma och okonstlade. Det gav den här boken!

Det är missbruk, arbetarklass, ungdomskultur och ett ungdomligt språk och fart i boken. Det är viktångest och det är vänskap, det är spänning, förtvivlan och hopp.

Lo (Lena i boken) drar på sig ett missbruk på grund av ätstörningar och rumlar runt i ungdomligt oförstånd på många sätt. Hennes mål blir så småningom att bli helt drogfri och hon inser att hon behöver hjälp för detta. Hon är mottaglig och öppen för behandling och får en plats på ett behandlingshem enligt Hasselapedagogiken, nämligen Örträskkollektivet. Trots hennes öppenhet och mottaglighet inför behandlingen, så blir det ett helt år av kränkningar som på många sätt får Lena att förlora självkänsla, självförtroende och som bygger på känslor om att vilja hämnas. Den här delen finner jag särskilt intressant att läsa, då jag själv bodde som ”barn i huset” (Alltså inte som intagen) på ett kollektiv enligt Hasselamodellen: Timråkollektivet under fyra år mellan jag var 11-15 år då min mamma arbetade där under de åren. Jag har också besökt Örträskkollektivet flera gånger.

Jag har många positiva minnen från den tiden, men det pågick också en massa olika typer av övergrepp som jag omöjligt kan ursäkta. Boken väcker många minnen i mig, som jag trodde var begravda sedan många år. Att läsa den ur Lo´s synvinkel är både nyttigt, en aha-upplevelse och smärtsamt!

Jag stannar där, då jag inte vill avslöja allt för mycket om boken, för er som funderar på att läsa den!

Jag ger boken 4  ½ av 5 möjliga i betyg:

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, lo kauppi, lena, behandling, 12-steg, örträskkollektivet, behandlingshem, boktips, bergsprängardottern som exploderade, missbruk, ätstörningar, dysfunktionell familj, arbetarklass,