Jag har läst boken Varför gråter inte Emma? Boken är skriven av Emma Jangestig själv tillsammans med journalisten Magnus Wennerholm.

Emma som i media länge kallades ”Arbogamamman” har varit med om något av det mest fruktansvärda en mamma kan vara med om. Hennes två barn mördades brutalt samtidigt som hon själv nästan blev ihjälslagen.

Händelsen är så ond att de flesta aldrig ens har det som sin värsta mardröm. Det är helt enkelt för grymt för att man ska tänka att det skulle kunna hända. Men för Emma hände det verkligen och det är det som boken handlar om. Före dåden, själva dåden och livet efteråt. Både det rättsliga efterspelet, men även det känslomässiga, praktiska och fysiska livet efter dessa vansinnesdåd!

Eftersom det är en hel del Emma själv inte minns, då hon var medvetslös efter den fruktansvärda händelsen så utgår man från både Emma´s pappa och Emma själv när man delger berättelsen. Det gör berättelsen både levande och att man får den ur ett större perspektiv.

Man förstår av boken att Emma och familjen har fått en del kritik för att de varit så öppna med media och jag blir så trött, så trött på just den typen av kritik. Vi alla människor är olika och har ett väldigt olika förhållande till media. En del vill absolut inte synas alls, utan alltid vara så ”anonyma” som de kan i sin egen vardag, medan andra har ett enormt behov av att synas och kanske tycker att de har något att komma med och därför vill göra sin röst hörd. Sedan har vi de som egentligen aldrig haft en medialt sug, men så händer det något som gör att den personen är aktivt medveten och har kunskaper som ingen eller få andra har och då känner att de ”måste” säga det, för att det inte finns någon annan eller väldigt få med likvärdig erfarenhet.

Där faller nog Emma in under den sista kategorin. Om hon innan denna händelse tillhört den första eller andra kategorin, har vi ingen aning om och jag tycker det är helt ointressant.

Eftersom väldigt många berördes av det här specifika fallet där så grova och råa brott begicks, så tror jag det varit till stor tröst för många människor att Emma och hennes familj varit så öppna, men som Emma skriver i boken innebär det att även hon känt stöd, tröst och viss trygghet i de många människornas engagemang och hur kan det då vara fel? Det blir ju en win-win-situation. Om någon stör sig på det, så handlar det nog mer om dem än om media och Emma med familj.

På samma vis är det inte alla som gråter öppet när de känner sorg. Man kan sörja och gråta inom sig, utan att tårarna syns. Om det skriver Emma också för att försöka förklara i boken.

Christine Schürrer som är dömd för mordförsöket på Emma och morden på de två små barnen, i både Tingsrätten och Hovrätten, finns inte så mycket att säga. Att lyckas genomföra dessa vansinnesdåd är svar nog och det kan väl knappast vara någon som känner att straffet på livstids fängelse och utvisning är för hårt?!! Trots detta så har Christine Schürrer precis begärt resning i målet och på så vis har målet aktualiserats på nytt.

Den här boken väcker många känslor; rädsla, ilska, frustration, sorg och djup bedrövelse, men den väcker också många känslor av kärlek, tålamod och empati.

Boken får högsta betyg: Fem Afrika av fem möjliga! Läs den!

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bok, boktips, varför gråter inte emma, emma jangestig, magnus wennerholm, arboga, arbogamamman, recension, bokrecenstion,