Igår på väg till jobbet så var jag sååå nära att göra en riktig praktvurpa. Det är verkligen glashalt ute nu. Hela dagen gick jag och småskröt om hur jag lyckats återfå balansen när jag precis var på väg att sätta mig på isen. På kvällen gick jag och hälsade på en vän och även till henne berättade jag stolt om hur nära det varit på morgonen att jag föll omkull, men hur jag upprättade balans i sista sekund och klarade mig med blotta förskräckelsen.

I morse på väg till bussen, hade jag inte riktigt samma tur. Eller skicklighet. Eller vad det nu var. För att komma upp på gatan där bussen går, så måste man gå uppför en liten slänt. Jag såg att det var fullt med is i slänten. Men jag såg också att det fanns en liten grästuva, lite stenar som låg i en hög och barmark på ett litet ställe. Jag tänkte att om jag hoppar mellan tuvan, barmarken och stenarna, så borde jag klara mig upp för slänten. Min färd började. Jag hoppade som en liten skogshare mellan de säkra plättarna. Tills det tog stopp. Jag hade kanske bara två steg kvar så skulle jag vara uppe. Men var skulle jag sätta foten? Jag satte den hårt, mitt i isfältet och tänkte att det säkert skulle gå. Det gjorde det inte. Jag stöp framåt och tog emot mig med vänster knä och höger hand. Det gjorde jätteont i knät när jag slog i. Sedan kanade jag hela vägen ner längs slänten. Den kändes ungefär som en kilometer, eller nåt.

När jag kanat klart och stannat så tittade jag upp. Där. Högst uppe på slänten hade bussen stannat. Jag såg en massa näsor tryckta mot rutan och några förvånade ögon och några ögon som såg lite oroliga ut. Jag motstod lusten att resa mig upp och vinka glatt till alla trevliga passagerare som satt i bussen och precis fått sig något att berätta om på jobbet idag! Den bjuder jag på! Var så god!

Nu gällde det att komma upp. Det värkte fortfarande ganska rejält i mitt knä, så det tog en stund att komma upp. För den som inte vet så kan jag ju meddela att det där med att tjocka faller mjukare inte är sant! Vi faller hårdare! Det säger inte *duns” när vi drattar i backen. Det säger *kabooom* och så vibrerar marken runt oss en stund. Typ.

När jag till slut, omskakad, öm och förvånad lyckades hasa mig upp kände jag att jag även sträckt höger ljumske och lite senare när jag funderade på varför jag fick blod på handen, såg jag att jag även skrapat upp högra handen något. Men hej och hå, varje ben i min kropp kändes trots allt intakt.

När jag sedan kom på hur jag måste ha sett ut när jag drattade omkull, för att inte tala om när jag kanade ner längs hela slänten, kunde jag inte hålla mig för skratt!

Well, det kan ju inte gå som på räls varje dag. Vad jag lärt mig av detta? Det kunde ha gått värre! Det kunde ha varit lårbenshalsen! 😛

Läs även andra bloggares åsikter om vardag, humor, vardagshumor, halt, halka, vinter,