Ni vet hur det är. Man har precis slutat jobbet på fredag eftermiddag. Du har till och med jobbat över en stund för att avsluta det där allra sista, så du verkligen kan ta helg. Du går till bussen och konstaterar att det visserligen är mulet och regnigt, men det är i alla fall FREDAG!!

Där glömmer du att räkna med att det inte är vilken fredag som helst, utan det är ju fredag den 13:e. Du sätter dig på bussen, tar upp din jättebraiga bok och försjunker genast in i den. Du är lite förkyld och rinnig i nästan och tänker att det ska bli väldigt skönt med helg.

Så helt plötsligt är det en massa blåljus framför bussen, vita plastband med polis-text i blått som spärrar av vägen och du tänker typ ”oj, nu kommer jag nog lite senare hem, men vad gör väl det? Det är ju fredag och du sitter där med din braiga bok…”

Din buss blir omdirigerad, att ta en lång omväg genom stan och du tänker att: ”jaja, nu hinner jag läsa lite mer i boken!” Sedan blir det stopp med bussen. Det är typ 750 andra bussar framför och bakom, eller okej, kanske inte 750, men i alla fall 10 eller 20. Du slänger i väg en tweet på twitter med frågan om någon vet vad som skett, då centrala Uppsala är avspärrat och du  får snabbt svar att enligt nyheterna så är det en knivbeväpnad man i stadshuset och du tänker lite förstrött och sarkastiskt att: ”Oj, spärrade de av ett helt kvarter för det?? Vad tror de han ska göra? Kasta kniven ut från stadshuset, över gatan och in genom bussfönstret, eller?”

Bussen står fortfarande stilla och en del väljer att kliva av bussen där på stora torget, men jag har min braiga bok och tänker inte ta ett steg, för jag tänker absolut inte GÅ hem i regnet med min tunga väska på axeln…

Folk på bussen börjar prata med varandra och undra vad som skett. Jag säger att enligt Twitter så är det en knivbeväpnad man som är i Stadshuset och mina medpassagerare skrattar lite förstrött och undrar varför man då valt att spärra av ett helt kvarter?

När du precis börjat komma in ordentligt i den braiga boken, trots avbrott med twittringar och prat med medpassagerare, så kommer det ut ett meddelande från högtalaren på bussen där en röst uppmanar alla busschaufförer att tömma sina bussar, för det är kommer att ta tid.

Lite irriterad packar jag ner min bok och kliver av bussen. Lite irriterad, men fortfarande vid gott mod. Det är ju ändå FREDAG!! Nu har det börjat regna rejält, men jag strosar ändå runt lite på stan och fotar lite avspärrningar och sånt. Det verkar dra ut på tiden och jag är verkligen hungrig! Och trött och snuvig, lite hostig och sa jag att jag var hungrig?
Bussar i långa rader, åt alla väderstreck…

När jag promenerar runt så tycker jag det blir ännu mer märkligt med avspärrningarna, då gatorna är avspärrade för buss- och biltrafik, men man får gå nästan överallt utom precis intill Stadshuset… Det är alltså farligt för bilar och bussar att passera men inte för fotgängare? Upplys mig gärna då jag inte förstår logiken i detta!

En liten filmsnutt hann jag också med och JA jag erkänner att det inte var någon lyckad kombo att gå, filma och bära en tung väska på axeln samtidigt…!

Till slut är det inte så roligt längre. Jag vill HEM! NU!! Jag är trött, hungrig och håller på att bli förkyld. Näsan rinner, jag hostar och min hals börjar kännas som ett jäkla sandpapper. Jag bestämmer mig för att gå och käka. Jag sitter där, ensam med min bok, med bra översikt över den avspärrade gatan (som bara är avspärrad för trafiken) och tänker att det kan vara ett korkat ställe att befinna sig på om det skulle visa sig att den där kniven i stället är en bomb, men jag är helt enkelt för trött, förkyld, frusen och … ja ni vet… för att orka bry mig. Så jag sitter där och läser min bok, väntar på min mat. Konstaterar att det fortfarande är avspärrat och att inte några bussar passerar. Jag bestämmer mig för att ta efterrätt och sitter där och äter så sakta, så sakta och njuter av maten och läser och vill hem. Ringer min bror och hoppas, hoppas han kör omkring i sin bil och bara väntar på att jag ska ringa så han kan komma och hämta mig och tro det eller ej, han är inte allt för långt från stan och lovar att hämta mig om en stund. Så efter bra precis tre timmar ofrivilligt i stan, sitter jag i en varm bil med min tunga väska, mitt tunga huvud och är faktiskt på väg hem.

När jag sitter där och tycker lite synd om mig själv, som liksom inte kom hem på flera timmar, så läser jag nyheterna om vad som egentligen hade skett och även om jag fortfarande har lite svårt att förstå den stora avspärrningen på grund av en KNIV, så släpper mitt ”tycka synd om mig själv” rätt snabbt, när jag läser att knivmannen är en man som fått ett utvisningsbeslut som är grunden för den desperata handlingen. Han har nog större bekymmer att fundera över den närmsta tiden, än min sena hemkomst! Helt plötsligt är det inte så viktigt med min onda hals, sena hemkomst eller regnet som blötte mitt ansikte och så småningom förbyttes till snöfall…

Det gäller att sätta allt i sitt rätta perspektiv.

(Och naturligtvis är ligger hela skulden på allt som gått på tok idag, på att det är fredag den 13:e!!) 😉

Läs även andra bloggares åsikter om uppsala, avspärrningar, polisavspärrningar, förkyld, självömkan, utvisningsbeslut, samhälle, dramatik,