När man är låg. Så låg att det nästan gränsar till apati. När framtiden blir så grumlig i ditt synfält att det bara är som ett tjockt dis och du har svårt att se helt klart. När du haft det tungt så länge att det blir svårt att se lösningar och så pratar du med en vän eller två och de ger dig handfasta råd, sträcker ut en hand och ger dig den hjälp du själv är för stolt eller skamfylld för att själv be om.
Vad som då händer inom dig. Den där känslan av vår som börjar spira i ditt inre. Den där känslan av hopp och tillförsikt, som sakta, sakta söker sig tillbaka inom dig. När du inser att det faktiskt, faktiskt finns ett litet, spirande ljus där längst in i den kolsvarta tunneln…
Tacksamhet!
Läs även andra bloggares åsikter om tankar, livet, tacksamhet, vänskap, förtvivlan,
väldigt vackert
Du är till skillnad mot vissa andra fullständigt ärlig och uppriktig i det du företar dig och det gör att du alltid kommer att vara omgiven av vänner som bryr sig om dig. Du vet att jag alltid bara är en lunch bort.. (;-) Stor kram och en fin helg till dig!
Fint. Både texten och bilden. <3