Igår var Jai hemma på besök. Trots att jag borde ha vant mig vid det här laget nu, så är det fortfarande konstigt att mina två stora tjejer är så stora att de klarar sig själva. Ibland saknar jag den där tiden när de verkligen behövde mig och var en del av vardagen. Ni vet, när man gnäller om kläder som ligger på golvet och disk som inte ställts in i diskmaskinen. Aldrig NÅGONSIN trodde jag att att den dagen skulle komma, när jag saknade dessa never ending vardagskonflikter.

Okej, handen på hjärtat: dessa konflikter med Binta saknar jag faktiskt INTE. De tog ju liksom aldrig slut. Men de med Jai kan jag verkligen sakna ibland. Som tonåring var hon den här tjejen som trots allt gjorde det man bad om, men väldigt snabbt, slarvigt och bråttom, så man nästan alltid fick göra om det. Hon stökade förstås ner mycket, särskilt med alla sina kompisar som alltid var (är 😉 ) hack-i-häl på henne, men hon kunde också överraska. Ibland när jag trött, färdig i kroppen och stressad att hinna hämta på dagis, handla mat och drog mig för att gå hem till ett hem i kaos, så hade hon och hennes vänner överraskat mig och storstädat ett hem jag på morgonen lämnat i kaos. Det är sånt som gör vilken trött flerbarnsmamma som helst på gott humör!

Det var värt mer än alla presenter i världen! 🙂 Och nu när hon inte bor hemma längre, så saknar jag henne.

Igår hjälpte Jai mig att göra slingor i håret och vi hann prata en hel del. Vi hade en fin ”mamma-dotter” stund tillsammans. Det är precis som man börjar uppskatta och värdesätta tiden mer med barnen när de har flyttat hemifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om mor och dotter, vuxna barn som flyttat hemifrån, flerbarnsmamma,