Så många roliga och trista händelser som passerat genom åren. Här har jag fött mina fyra barn. Här har jag uppfostrat dem och försökt vägleda dem. Här har jag fällt så många tårar av både glädje och sorg. Här har jag skrattat mig rödkindad och gråtit mig rödögd.

Här har jag påbörjat två äktenskap och avslutat dem båda, men allt vad det innebär… Här har jag gått från ung tjej på 15 år till en medelålders kvinna med början till både rynkor och gråa hår. 26 år har gått. 26 år av mitt liv och jag minns fortfarande idag med vilken lycka jag flyttade till Uppsala för 26 år sedan, som 15-åring, samma dag som jag gick ut nionde klass i Norrland.

Jag var en förtvivlad, sorgsen och orolig tonårstjej som såg flytten som ett avstamp till ett nytt liv. Att få lägga så mycket sorg och förtvivlan bakom mig och redo att ta emot livet med öppen famn. Det var det jag önskade med hela mitt hjärta och till en stor del kom det också att bli så. Jag fortsatte förstås att möta livet med alla dess problem och vardagliga, svårpromenerade stigar, men jag öppnade upp och omslöt livet och jag kan idag, 41 år gammal konstatera att jag gav mitt liv en ny chans och för det känner jag ödmjukhet och tacksamhet inför livet idag.

Jag har gått den hårda vägen på många sätt och det är också det som gjort mig till den person jag är idag och för det kan jag på många sätt känna tacksamhet för. Det är inte dagarna av fröjd och glädje som vi utvecklas som människor och tvingar oss att möta oss själva och ta itu med våra egna problem eller personlighet. Det är dagarna av kamp inför livet som gör oss starka och får oss att gå till oss själva.

Jag har inte bara haft ett liv av kamp. Jag har haft många skratt av glädje och väldigt mycket tacksamhet känner jag för allt jag har fått. Jag har en fantastisk familj och släktingar som på många sätt har funnits där för mig. Mina föräldrar har funnits där och stöttat mig i många omgångar genom åren. Sånt är viktigt i mitt liv. Mina föräldrar är viktiga för mig. Mina barn har funnits i mitt liv de senaste 23 åren och de är förstås de viktigaste människorna jag har i mitt liv.

Vänner har kommit och gått i mitt liv. Vissa som lämnat stora avtryck. Vissa som är mina vänner för livet och andra som har kommit och passerat.

I helgen har min flytt gått från Uppsala till Stockholm. Det känns som mitt liv har tagit ett nytt avstamp. Igår flyttade jag inofficiellt, idag är jag tillbaka till Uppsala för att ta itu med mer saker inför flytten och i månadsskiftet går mitt flyttlass definitivt.

Jag vet inte om mitt liv blir bättre eller sämre, men troligen fortsätter det att följa samma spår till viss del, men med- och motgångar som vi alla har i våra liv. Det är dock en känsla av lättnad och glädje jag lämnar vissa delar bakom mig och det är med glädje och lättnad jag tar emot Stockholm med fullt utsträckt famn, då jag velat flytta dit i flera år nu. Samtidigt lämnar jag ett av mina barn och mitt extra-barn här och det gör förstås ont. Samtidigt som jag vet att vi inte på något sätt avslutar vår relation, utan bara går in i ett nytt stadium och hamnar en bit ifrån varandra rent geografiskt.

Igår när första flyttlasset gått, så bjöds jag och mina ”flyttvänner” Carina och KA (tack SNÄLLA, GOA ni för flytthjälpen av första lasset) och ett gäng andra på grill i min mammas stuga och det var en bra början på mitt nya ”Stockholms-liv”:

Hos mamma är det inte mycket färdigköpt, utan det mesta lagas och blir också fantastiskt gott!!

Mannfred och Kurt var de mest uppseendeväckande och glädjespridande gästerna. De roade oss under både flytt och grillfest.

Sedan blev det förstås dessert

En riktigt god middag måste nämligen avslutas med en god dessert. (Gammalt Fatou-ordspråk)

KA håller kollen så allt går rätt till! 🙂

Mabou med sin nya, fina gambiska dräkt.

Carina och mamma hjälptes åt med disken utomhus. Jodå, gojjorna hjälpte till att hålla humöret uppe.

Mammas kräk katt, lägger jag förstås bara upp för att ställa mig in hos min mamma…! 😉

Geografiskt kommer jag längre ifrån min pappa och ena bror, samtidigt som jag kommer närmre min mamma och en annan bror. Jag kommer längre ifrån en dotter och närmre en annan dotter. Jag kommer närmre de flesta av mina vänner, men längre ifrån en del. Sonen kommer närmre sin pappa och hans familj. Det är alltså på både gott och ont jag flyttar, men när jag idag vandrade omkring på Stockholms regniga gator och såg mig omkring, när jag åkte med buss och tunnelbana genom staden och kunde betrakta min nya hemstad på närmre håll, så var det med en känsla av glädje och nöje för mig och det är ju alltid en bra början…

Tack Uppsala, för mestadels 26 fina år. Vi ses säkert igen med jämna mellanrum…!

Läs även andra bloggares åsikter om flytta, uppsala, stockholm, grillfest, tankar, funderingar, vänner, familj,