Jag har följt hashtaggen på Twitter, som heter #hängutmigmed

Om du inte vet vad det handlar om så kan du finna länkar längst ner i detta inlägg, men kortfattat handlar det om en våldtäkt på en ung tjej, nationalister som använde denna våldtäkt i ett tal i Bollnäs och antirasister som tyckte att det var fel att använda den här tragiska händelsen mot den generella invandringen. Tre unga tjejer valde att dra igång en antirasistisk motdemonstration och nationalister valde att hänga ut dem för detta. Stämningen blev så hotfull att arrangörerna valde tillsammans med polis att flytta demonstrationen av säkerhetsskäl. Då drog en annan antirasist igång kampanjen #hängutmigmed på Twitter för att visa sitt stöd för de uthängda tjejerna. Många nationalister och rasister har försökt ta över taggen genom att skriva rasistiska saker i stället och på den vägen är det.

Jag har följt #hängutmigmed till och från de senaste dagarna. Jag läser och kan verkligen inte förstå. Jag kan inte förstå var allt hat kommer ifrån och jag kan verkligen inte förstå varför. Till slut blir jag hungrig och trött i huvudet och bestämmer mig för att käka en lunch i centrumet.

Jag kommer ner till centrumet och väljer en Chinarestaurang där. Barnen är borta ett par dagar. Sonen är på kryssning och yngsta dottern i Uppsala för att träffa vänner. Jag är ensam. Jag har inget emot ensamhet. Tvärt om kan det kännas väldigt skönt när man som mig har en ganska stor familj.

När jag sitter där på restaurangen och äter min mat, så kommer jag att tänka på allt som skrivits på #hängutmigmed Jag försöker se mig omkring med en rasists ögon. Kritiskt. På de människor jag har omkring mig. Bakom mig sitter en till synes svensk familj med en man, en kvinna och två tonårsbarn. Framför mig sitter en man ensam med en öl och skriver så hans penna glöder. Kanske kan han vara från mellanöstern, gissar jag. Lite längre fram i restaurangen sitter en till synes svensk, äldre kvinna med kanske sina barnbarn? Det är två pojkar som kan vara i 10-12 års åldern. Ja, jag vet förstås inte vad alla har för ursprung eller relation till varandra. Jag sitter och gissar friskt och dömer verkligen efter vad jag ser och inte efter vad jag vet.

Jag vet dessutom att utseendet kan ljuga mycket. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Men jag gissar vidare ändå.

På andra sidan i lokalen sitter en till synes svensk man i 30-årsåldern, med kanske sin fru i ungefär samma ålder som kan vara adopterad från Indien eller däromkring. De har två ganska små barn med sig, kanske 2-4 år gamla. Barnen är mörkare än mannen men om kvinnan och mannen är barnens föräldrar, så har de nog ärvt sin far mer än sin mor i nyansen på hudfärgen.

Vid bordet bredvid det jag tror är en barnfamilj sitter en ensam till synes svensk man i min egen ålder. Medan jag sitter där och äter kommer ett större sällskap in. Det är tre män, tre kvinnor, en pojke på kanske åtta år och ett mindre barn i barnvagn. De är alltså sammanlagt sex vuxna och två barn. De sätter sig vid långbordet i mitten av restaurangen. När de kommer in så talar de spanska med varandra.

Det här är alltså en helt vanlig torsdagseftermiddag, i en vanlig förort till Stockholm, i Juli 2012 och med solen som glimtar fram ibland och på en helt vanlig kvarterskrog med helt vanlig Chinamat. Ni vet buffé med ris och friterat, sötsur sås och biff med bambu. Inte att förglömma den friterade bananen till dessert. Det luktar Chinarestaurang. Ni vet en sån god doft av mat, som man känner när man är hungrig, blandad med lite unken doft från en fritös. 

Jag sätter på mig vad jag tror är de där rasistiska ögonen och försöker verkligen att döma ut de i restaurangen som inte ser ut som ”blonda och blåögda svenskar”. Hur tänker en rasist? Ja, jag vet faktiskt inte. Så jag gissar även här. Med alla kommentarer på Twitter i färskt minne. Det lyckas inte så bra för jag är inte så bra på det här med att döma ut folk jag inte känner. Jag tar upp min mobil och går in på Twitter och kollar vad som skrivs där och så har jag dessa ord ännu färskare i mitt minne.

Jag tittar på det stora sällskapet och tänker förmodade rasisttankar: ”Jaha, de har säkert bott här i 20 år och ännu inte lärt sig svenska…” Jag sitter och funderar en lång stund på vad man kan hitta på att kritisera mannen som ser ut att komma från mellanöstern för? Jag vet! ”Han är säkert anhängare av Al-Qaida! Nu sitter han och skriver ner sina bombarplaner!” I och för sig inser jag snabbt att en öldrickande Al-Qaida-medlem inte känns så trovärdig som självmordsbombare. Men jag kommer inte på något mer att ”anklaga” honom för så jag väljer att gå vidare.

Medan jag sitter där och försöker vara rasist i mina tankar, så byter helt plötsligt det stora sällskapet som inte lärt sig svenska fast de bott här i 20 år, språk. Och börjar tala svenska. Ingen stapplande svenska som man har svårt att förstå, utan helt flytande svenska utan antydning till brytning. De fortsätter sedan prata svenska hela tiden jag är kvar i restaurangen, med undantag för några få ord på spanska lite då och då som de inflikar till varandra under samtalens gång.

Mannen som jag nästan utsåg till Al-Qaida-medlem ber om notan. På svenska, men med viss brytning som stärker mina misstankar om att han har ursprung från mellanöstern, då jag lyssnar på brytningen. Alla mina försök till fördomar har spolierats på ett ögonblick. Men jag är inte den som ger upp i första taget, jag har ju mamman som ser ut att komma från Indien kvar. Faktum är att hon säkert inte alls är adopterad. Faktum är säkert att hon levt som prostituerad i sitt hemland och att hennes man åkt dit och ”köpt” henne. Vilken fähund! Fast när jag tänker efter så verkar de rasister jag läst inlägg, kommentarer och annat av, inte tycka att prostitution är hela världen från mannens sida, utan då är det kvinnan som är en ”jävla hora” som man ska se ned på. Det där med taskig kvinnosyn och rasism verkar väldigt ofta gå hand i hand. Så jag försöker hålla mig till det. Det lyckas sådär. Jag är långt ifrån övertygad och inte bara det, jag tror inte på mig själv ett enda dugg! Jag får snart bekräftat att kvinnan med det Indiska utseendet inte alls är invandrad de senaste åren, då hon helt utan brytning förmanar ett av barnen som håller i en lång, röd ros, troligen har de firat någon av familjemedlemmarnas födelsedag på restaurangen. Kanske är hon adopterad som jag först trodde, eller så har hon växt upp i Sverige med sina Indiska föräldrar och kanske är hon även född här? Mina planer har i alla fall spolierats.

Jag mår dåligt av mina egna tankar och känner mig som en negativ och dålig människa. Det här känns, även om allt bara varit en tankelek som jag inte ens hade en tanke på att blogga om, när jag satt där, men det känns nu ändå som jag är en dömande och väldigt rasistisk person. Vem är jag? Vad har jag för rätt att döma någon annan?

Inte nog med det! Jag har gjort mig själv på väldigt dåligt humör. Jag vill inte vara en dömande människa. Jag vill inte leta fel och brister, försöka bekräfta fördomar eller tro illa om människor från olika länder.

I själ och hjärta älskar jag synen av kontraster. Jag älskar att sitta på en restaurang med människor från jordens alla hörn. Jag älskar att kunna äta mat på en restaurang som ägs av asiater och där maten lagas av asiater. Jag älskar att gå över torget och höra språk från jordens alla hörn. Jag älskar att se barn med olika hudfärg som leker med varandra. Det är grundläggande inneboende i mig.

Det betyder inte att jag älskar alla invandrare. Jag avskyr flera av dem. Jag avskyr flera svenskar också. För att jag tycker att de är elaka eller egoistiska eller för att de på något sätt har sårat mig / varit elak mot någon jag bryr mig om etc.

Jag tycker det är fruktansvärt att det finns människor som våldtar! Jag tycker det är värt en egen kamp och tro mig, det är en egen kamp som jag verkligen har tagit!! Men jag tycker inte det är värre när en invandrare från långt-bort-i-stan begår en våldtäkt än när en svensk gör det. Jag tycker inte heller det är värre när en svensk gör det. Det är lika illa. Åt båda håll. Alltid. Hela tiden.

Det är oftast män som våldtar men jag tycker inte vi ska kasta ut alla män för det. Eller sätta dem i fängelse rent förebyggande. Jag vill leva i en värld med män och kvinnor. Med folk från jordens alla hörn.

Jag börjar gå hemåt, eller rättare sagt till min cykel som jag parkerat bakom centrumet. Jag funderar på att mitt tankeexperiment inte bara var väldigt misslyckat, utan även märkligt. Det fick mig att känna stark olust för mig själv! Men så slår det mig plötsligt! Vad hände med mig själv under experimentet? Jag blev negativ, irriterad, kände mig nedslagen för en stund. Är det det som sker när man avskyr någon? När man går ut från sitt hem, avskyr invandrare och vill att alla ska flytta från vårt land och att inga nya ska komma hit? Och så möter man araber, afrikaner, japaner och amerikaner och man har redan bestämt sig för att de här människorna är sämre än dig eller de ska i alla fall inte bo i det land som du tycker är ”ditt”.

Även om jag inte förstår hur man kan avsky människor man inte känner, så kan jag liksom förstå att det måste vara väldigt jobbigt att ta en promenad, eller gå till jobbet eller ner till kvarterskrogen eller var-du-vill om du hela tiden möter människor som du vägrar lära känna och som du redan bestämt dig för att avsky eller som du redan har bestämt dig för att de är självmordsbombare/våldtäktsmän/snor svenskarnas jobb/ lever på bidrag eller vad-du-vill!

Plötsligt känner jag mig verkligen glad och rik! Ja, du läste rätt! Jag känner mig stenrik! Jag har min familj som jag älskar och som förgyller varje dag i mitt liv. Mina barn med ursprung från mig som är svensk och på samma gång från Afrika. Mina och barnens släktingar och vänner från Iran, Kurdistan, Eritrea, England, Palestina, Gambia, Kenya, Norge, USA, Jamaica, Ghana, Sydafrika, Ecuador, Somalia och ja från alla möjliga länder.
Jag tänker på vilken tur vi har som kan glädjas åt att äta injera med händerna, avgöra om en djembetrummare är duktig eller nybörjare. Jag tänker på hur härligt det är att känna igen tyget kente och veta varifrån det har sitt ursprung. Jag tänker på vad härligt det är att veta vad ”gå på tur” betyder och vad fint det är att ha hört berättas på kvällarna i mitt radhus jag bodde i tidigare om historier från Iran. Vad glad jag blir när jag tänker på att jag vet så mycket om ANC´s historia och vad mycket jag lärt mig om dancehallkulturen. Jag tänker också på vad som lagt grunden till min dotters idag professionella dans i dancehall och som gör att hon idag reser jorden runt med den: den svenska folkdansen som min mamma tog med henne till som litet barn. Det var där, som fyraåring, med polka och schottis som allt började. Nu är hon en välkänd och firad dansare världen över. Jag tänker också på mitt norrländska ursprung och tänker att de många historier som min mamma berättat om vår släkt och vårt samiska påbrå på något sätt knyter samman mina kunskaper med världens alla hörn.

Jag cyklar hem. Det börjar bli kväll nu. Jag kikar in på Facebook när jag kommit hem och ser uppdateringar på min ”wall”. En vän har lagt upp ett videoklipp på sabar-dansare i Frankrike. Det kommer också uppdateringar om nyheter från Gambia, jag kan läsa Ramadanhälsningar och så ser jag många, vackra bilder från vårt svenska landskap av vänner som åker runt i Sverige på semester. Jag ser forsar från Ångermanland, Ringmuren på Gotland och jag ser en massa andra bilder på vårt vackra Sverige. Det kommer uppdateringar om att Sumfest, en av Jamaicas största festivaler pågår just nu och jag vet att min dotter är där och har the time of her life! Hon som på Jamaica är känd som en av de SVENSKA dansarna! Så svensk som hon är utomlands kommer hon tyvärr aldrig att känna sig här i Sverige. Trots att hon åker jorden runt och representerar just Sverige. Trots att hon är född och uppvuxen här. Trots att hennes mamma är svensk, mormor och morfar, mormormor och morfarsfar och ja, så långt tillbaka vi känner till…

Jag slår en signal till min andra dotter som bor med sin blonda, svenska pojkvän hon har haft i hur många år som helst. Dottern som bara äter svensk mat, sällan reser, men har vänner med alla möjliga ursprung. Men som lika fullt är svenska. Lika svensk som hon är.

Jag är så oerhört trött, trött, trött på all rasism! Jag känner in till benmärgen i hela min kropp hur den skadar mig och gör ont. Hur den svider och bränner, hur den drabbar mig personligen. Hur jag känner ett tvång att ständigt bemöta den. Att aldrig, aldrig vara tyst! Att aldrig, aldrig, aldrig sluta kämpa emot den! Kämpa emot det som gör ont i mig, i mina barn och ont i så många andra som sökt sig till Sverige för att få skydd. Eller för att börja ett liv i ett nytt land. Den drabbar min familj hela tiden.

Jag går motvilligt in på Twitter och läser under hashtaggen #hängutmigmed och genast känner jag mig ledsen, nedstämd och en motvilja växer inom mig. Illamående. Jag loggar ut. Jag vet var jag hör hemma. Jag vet vad som får mig att må bra. Jag vet att det är en åsikt som inte skadar min omgivning. Jag vet var jag hör hemma!! Jag vet vem jag är!

Länkar i ämnet #hängutmigmed :

P3

Aftonbladet, ledarbloggen

Deepedition: Uppringd av Nationalister pga #hängutmigmed

SVT

Alex Bengtsson

Kaj Raving

Daniel Sundström

Hela Hälsningland

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, nationalist, #hängutmigmed, twitter, sociala medier, experiment, tankar, våldtäkt, mångkultur, rikedom, samhälle,