Föräldrars egentid genom flera generationer

Jag har hört många föräldrar med vuxna barn, klaga över att ”dagens föräldrar” och då menar man ofta i synnerhet mammor, har så höga krav på egentid. De kräver egentid för att träna, träffa vänner och slappa.

I början höll jag med och tänkte på att jag hade väldigt lite egentid när mina flickor var små, samtidigt som jag verkligen kunde ha behövt mer av det när jag tänker efter. De gånger jag hade barnvakt handlade det oftast om att gå på föräldramöten/jobb eller andra saker som inte handlade så mycket om återhämtning eller att göra ”roliga saker för sig själv”. Under knappt ett par år hade jag kontaktfamilj till mina flickor först en helg i månaden och sedan var tredje helg. Då hade jag MASSOR av egentid. I början hade jag svårt att ”roa mig själv” och det blev mest att jag möblerade om/rensade källaren eller andra nyttigheter. Efter ett tag så vande jag mig dock och började njuta väldigt mycket av just ensamheten. Jag passade på att sova ut, äta det jag ville och ta hand om mig själv. Ni vet det där långa badet i badkaret med badolja och en bra bok i en timme, utan att barnen står och bankar på dörren eller öppnar den med en skruvmejsel för att de bara MÅSTE på toa just då, eller har hamnat i bråk med varandra etc.

Den största skillnaden i mitt hem när jag hade haft dessa helger, var att jag själv kände att jag faktiskt blev en mycket bättre mamma. Att vara en utvilad förälder är oftast en mycket bättre förälder än en som alltid är väldigt trött och utarbetad. Dessutom hann jag sakna barnen så mycket när de var borta att det blev toppen varje gång de kom hem igen. Barnen i sin tur hade hunnit sakna mig och vi hade lite ”smekmånad” varje gång de kom hem.

Idag har många skilda föräldrar delat umgänge med sina barn. Varannan vecka är det som verkar vara vanligast, i alla fall bland mina bekanta. Utifrån en förälders perspektiv måste det vara det optimala. I alla fall om man kommer bra överens med den andra föräldern och känner sig trygg med att barnen har det bra. Av de barn jag träffar verkar många trivas med den uppgörelsen också, om det är bra eller dåligt kanske de kommer att vittna om när de blir vuxna, men jag tänker att det borde vara det optimala för de flesta barn också, rättvist fördelad tid mellan mamma och pappa.

Ur förälderns perspektiv låter det som rena rama drömmen för en under många år ensamstående förälder som mig. Varannan vecka kan du göra precis vad du vill, träffa kompisar, jobba över, sporta, hänga på puben, storstäda, tvätta eller vad du nu väljer att göra och varannan vecka kan du ha full koncentration och fokus på dina barn! Vikten av att ditt barn är med sin andra förälder och att de också får en fin kontakt, måste också kännas bra och viktigt! Wow, säger jag! Jag undrar om dessa föräldrar inser vilken fantastisk tillvaro de har? Eller finns det annan problematik som jag inte har tänkt på för att jag aldrig har levt så?

I mina ögon verkar det i alla fall härligt. Visst är jag glad och tacksam att jag fått så mycket tid med mina barn, men andra saker tar också väldigt mycket tid, såsom arbete, möten och annat och att få dela upp veckorna låter väldigt bra. Tänk bara att i lugn och ro kunna gå från jobbet till en tandläkare eller läkare i lugn och ro, utan att behöva ordna barnvakt, förbereda med mat dagen innan och så vidare… Visst saknar man säkert barnen jättemycket de veckor de är hos den andra föräldern, men samtidigt, vilken kvalitetstid man får när de väl kommer hem. Inte en massa tvätthögar att ta hand om, ingen storstädning som väntar. Inget som pockar på uppmärksamheten förutom barnen.

Ja, så tänker jag. Men så finns det förstås även föräldrar idag som faktiskt tar hand om sina barn helt själva, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Som gör sitt allra bästa och som sätter barnens bästa i första rummet. Alltid. Som får tacka nej till alla bjudningar där man inte kan ha barn med sig. Som aldrig kan stanna kvar en timme på jobbet, för att barn ska hämtas på dagis. Som aldrig kan följa med kollegorna på en fika eller öl efter jobbet eller kanske bara en pratstund, som aldrig kan ha ett eget fritidsintresse som inte kan innefatta barnen. Av många som har det på detta sätt kan det bero på att den andra föräldern inte är intresserad, eller lämplig att ta hand om barnen men i dagens föränderliga samhälle verkar det vara många som helt enkelt bor väldigt långt ifrån varandra. Inte sällan i olika länder.

Jag tycker det är jättebra att många kommuner idag kan hjälpa till med kontaktfamiljer för de föräldrar som oftast bär hela ansvaret och omsorgen för sina barn. Jag tror att det är en bra möjlighet för många familjer att få en avlastning de annars inte skulle få. Jag tror också på sikt att det är väldigt positivt för barnen och tycker att det är synd att många föräldrar känner sig tveksamma till detta, precis som jag själv gjorde den största delen av mina barns uppväxt. Det är klart man ska vara försiktig när man lämnar över ansvaret för det allra bästa man har, men på sikt tror jag ändå det kan vara bra för barn och för föräldrarna. Jag tror att det är en win-win-situation.

Men så hävdar många att dagens föräldrar är väldigt bortskämda. Jag har säkert vräkt ur mig något liknande själv också, men nu har jag funderat en del och jag har pratat med många småbarnsföräldrar i min närhet och ändrat inställning helt.

Dels tror jag att ett problem är att när vi ”dömer” dessa frihetstörstande mammor (för det är oftast mammorna som får kritik för detta) så glömmer vi att en orsak kan vara att jämställdheten blivit bredare. I alla tider har männen generellt kunnat gå på ”puben” efter jobbet eller haft kvar sina fritidsintressen precis när han velat, även om han har tre barn hemma. I takt med jämställdhetens utökning har idag även kvinnor börjat ställa dessa krav. Om man delar på föräldraledighet och hushållsarbete, varför ska då inte mammor kunna ta ett spinningpass efter jobbet eller träffa sina kollegor på en öl på fredag efter jobbet? Självklart måste vi inse att föräldrarollen för både kvinnor och män förändrats med tiden och därmed även kraven på pappor och mammor.

Ett annat problem med det nya föränderliga i vårt samhälle som vi inte tänker på när vi kritiserar dessa föräldrar är att även den äldre generationen har förändrats. När jag var barn så hade de flesta av oss en mormor/farmor/morfar/farfar som vi spenderade mycket tid med. Ofta på helger och ofta flera sammanhängande veckor under somrarna och ofta under andra lov. Detta var något som våra föräldrar kanske tog för givet många gånger, då de i sin tur ofta hade spenderat mycket tid med sina mor- och farföräldrar eller haft andra släktingar omkring sig.

Idag yrkesarbetar ofta mor- och farföräldrarna under våra barns uppväxt. Skilsmässor har ökat mycket och man flyttar av det skälet eller av andra skäl mycket mer, vilket gör att det inte är lika självklart att man kan ”skicka sina barn till barndomshemmet”. Jag upplever också att min generations föräldrar har tagit sig mer ”egentid” och därmed skapat egna intressen utanför hemmet, som mina far- och morföräldrar inte gjorde i samma utsträckning. Det försvårar också att ”skicka iväg barnen” till dem, samtidigt som vi kan unna våra föräldrar att få ta hand om sig själva. Min generations föräldrar har skapat egna liv och fritidsintressen och har helt enkelt mindre tid över för att passa barnbarn.

Flera av min generations föräldrar påpekar ofta att de ”minsann fick ta hand om sina barn själva när de var små”. De hävdar stolt att de hade varken hjälp av kontaktfamiljer, barnvakter eller behövde egentid för att dricka caffelatte i stan! Men är det hela sanningen? Ja, att de inte behövde egentid för att dricka caffelatte i stan är nog sant, eftersom, mig veterligt så fanns inte det i Sverige för 40 år sedan. Men i stället tror jag att de flesta (jag skriver väldigt generellt nu, men vi vet ju förstås att det alltid finns en massa undantag från regeln) faktiskt hade en massa avlastning, fast de tog den för given och tänker inte på att de fick en helt annan uppbackning än vad de själva har möjlighet eller intresse av att ge sina barn idag.

Det här är ingen kritik mot varken föräldrar eller mor- och farföräldrar. Om det är kritik mot någon, så är det mot de som dömer så snabbt, utan att tänka efter på bakomliggande orsaker (där har jag själv tills helt nyligen varit en av dem som dömt)! Kritiken vänder sig alltså inte till någon specifik person eller generation, utan handlar mer om att försöka synliggöra hur vårt samhälle förändrats som jag tror att man lätt missar.

Jag säger inte heller att det var bättre förr eller att det är bättre nu. Det jag säger är helt enkelt att tiderna förändras och att vi måste se helheten innan vi slänger ur oss kritik. Sedan tycker jag inte det är helt oviktigt att tänka på att tiderna förändras på många sätt. Förr ställdes det höga krav på kvinnor gällande hushållsarbete. Vi skulle göra egen pressylta till jul, stoppa våra egna korvar, safta och sylta på sommaren, bona golven och ha dammfritt. Idag ställs inte dessa krav på oss på samma sätt. Ingen höjer på ögonbrynen för att vi köper färdiglagat, däremot tycker jag att det ställs högre krav på oss att vi ska vara snygga, vältränade, sociala, bjuda till fest, komma på fest, ha en bra karriär, vara en bra väninna, mamma och hänga med i kulturella sammanhang. Vi ska helst ha sett den senaste teatern/bion/konserten eller läst den senaste boken på pockettoppen etc. Vi ska också tänka säkerhet när det gäller barnen. Idag bäddar ingen ner ungarna i det nedfällda sätet på vår Volvo kombi och sätter oss och röker i bilen med ungarna liggandes att läsa Kalle Anka där bak. Vi spänner fast barnen i de ordentligt fastsatta barnstolarna, vi barnsäkrar alla lådor i köket, sätter på barnen hjälmar innan de cyklar iväg. Sätter reflexvästar på barnen för att inte tappa bort dem och för att ingen bil ska lyckas missa att här kommer det ett barn och går. Helst ska vi tänka i 2-3 steg längre än att olyckan kan vara framme på ett eller annat sätt. Det är klart att alla dessa nya krav också får konsekvenser för våra liv och vår vardag.

Vad tycker du? Tror du att det ligger något i min text ovan, eller är du av helt annan uppfattning? Är dagens föräldrar generellt bortskämda med egentid?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

8 reaktion på “Föräldrars egentid genom flera generationer

  1. Vi har nog alla åsikter och förutfattade åsikter om detta ämne, men främst tror jag att vi dömer andra människor utifrån den sits vi själva sitter i. Jag har fem barn (6) med tre olika män ( smart Linda, smart! – hur tänkte jag där liksom? ) och har varit oerhört ensam i min omvårdnad och uppfostran av barnen. Barnens pappor har varit/ är helgpappor och har inte tagit del av deras vardag och allt vad den innebär. I efterhand kan jag se att det har varit ett tungt lass att bära och skapat en bitterhet som gör att jag kanske inte alltid kan se allting klart. Mina ”fördomar” om andra kvinnor och deras förmåga att ”ta för sig” av livet handlar nog mer om en form av avundsjuka från min sida. Det är martyren i mig som har talat men jag kan inte annat än att hålla med dig. Det är ganska surt att inse 22 år senare att barnen inte kommer tacka dig, inte exmännen heller för den delen;) Däremot så har vi alla olika förutsättningar i livet, precis som du skriver. Min mamma var 38 år när min äldsta son föddes och hon blev MORMOR. Hon kunde ju OMÖJLIGT vara mormor, hon som var så ung! Att hennes egna dotter fick barn som 18-åring var oerhört svårt att ta, hon hade MINSANN varit precis fyllda 20 år och hade FAST anställning. Jag hade ju åminstone kunnat vänta i alla fall….2 år till! 😉 Hon lever ett oerhört aktivt liv, där alltifrån maratonlopp världen över, Vättern-rundan, Vasa-loppet och kickboxning står på schemat. I hennes fall har det nog inte alltid handlat om tidsbrist utan även brist på intresse om sanningen skall fram. Hon har gjort sitt.Punkt. En del av mig hade så gärna velat ge mina barn den mormodern jag själv hade, en del av mig hyllar kvinnans frigörelse och höjer den till skyarna! Bristen på egentid under barnens uppväxtår kommer ”förmodligen” heller inte främja den heliga mormodern i mig, den dagen mina egna barn får barn.Vem har tid att vara mormor och stå och baka kakor liksom? Jag kommer vara alltför upptagen, jag har ju ett liv att leva! Vill dom små telningarna träffa mig, lär dom få boka tid i min allför fullspäckade almanacka….men visst, vid närmare eftertanke, en minut eller två via Skype ska jag nog kunna pressa in;)

    • Läser din kommentar och läser: ” I efterhand kan jag se att det har varit ett tungt lass att bära”. Det är samma för mig! Jag såg inte det då, hur tungt det faktiskt var, när jag var mitt uppe i det. Man hade inte så många val, utan det var bara att göra det bästa av situationen. Idag när jag tänker tillbaka så tänker jag på en knäböjande Fatou som handskurade golven VARJE kväll när barnen lagt sig, hur jag ibland var så trött att jag låste in mig på toaletten och grät av ren utmattning. Jag minns väldigt tunga tider. Men vi klarade oss på något sätt ändå!

      Min mamma fyllde 35 en vecka innan hon blev mormor. Mitt uppe i karriären och med flytt på gång till Norge. Min pappa hade både företag, hus och två relativt små barn som bodde med honom på heltid. Jag visste vad jag gav mig in på och ändå inte alls. Men jag visste att de hade annat i sina liv. De har ändå ställt upp i olika omgångar och på många sätt, men så här i efterhand önskar jag att jag bett folk omkring mig (inte bara mina föräldrar, utan även andra omkring mig) om mer hjälp och inte bara när jag hade saker jag måste gå på och dit barnen inte kunde följa med, utan även att jag bett om hjälp när jag bara behövde hämta andan. Men jag har så oerhört svårt för att be om hjälp.

      Sedan tänker jag också som dig: hur blir jag själv som mormor/farmor? Handen på hjärtat! Ibland när mina döttrar säger: ”När jag får barn” så stannar nästan mitt hjärta. Av glädje för att få bli mormor, men i nästa tanke tänker jag ”men inte än, jag är inte färdig än!” Jag har precis passerat mina barns småbarnsår (som var mycket tunga av flera skäl). Jag märker att jag inte har den ork och engagemang i mina bröders och vänners barn som jag önskar att jag hade och jag tror det beror på att jag i så många år och så nyligt varit där själv. Jag får ofta dåligt samvete för det, men är ändå inte beredd just nu att ”ge mer av mig själv till småbarnstider” om du förstår vad jag menar?

      Varför det här inlägget kom till är för att jag, liksom dig i någon slags avundsjuka, kanske har tänkt ofta på att ”alla dessa småbarnsföräldrar är så bortskämda idag, ”JAG HAR MINSANN…” Men så har jag under vintern och sommaren nu pratat mycket med kompisar och kompisars kompisar som just nu har småbarn och flera av dem har berättat om att de känner sig besvikna och inte förstådda av sina föräldrar och när jag började tänkta efter så är det nog en generationsklyfta här och dessutom att tiderna har förändrats.

      Kanske är det så att de nya generationerna av både föräldrar och mor- och farföräldrar borde börja visa mer förståelse för varandras situation och att vi ska sluta säga saker som ”när JAG hade barn, då minsann…” Var sak har sin tid och var tid har sin problematik och vad SKÖNT att våra föräldrar äntligen ägnar tid åt sig själva och sina liv och vad skönt att vi en dag inte behöver radera våra intressen (ännu en gång) för att sitta barnvakt när vi hellre vill dansa/jobba med keramik, gymma eller ta en caffelatte på stan…

      Skulle mina döttrar ha följt min kurva i barnafödande, så hade jag haft inte mindre än sex barnbarn just nu! (HJÄLP!!) Jag hade ju tre när jag var 22 och nu är mina döttrar 19, 21 och 23, så jag är tacksam att de brytit min ”tradition” men jag ångrar förstås inte ett enda av mina barn!! Barn är livet, hur gamla de än blir!!

      Linda: Vi får lära våra barnbarn Skype och Facebook från de föds, så vi hinner ha lite kontakt med dem! Hahahaha… 😉

  2. Jag förstår hur du menar och håller med både dej och Linda. Just det där med att vara ”ledig” varannan vecka är en sak jag också funderat på och skrivit om utan att få ihop ett blogginlägg som blev läsbart.
    Samtidigt tycker jag fortfarande att det är självklart att föräldraskap innebär viss försakelse.
    Som med allt annat, man kan inte äta kakan och ha den kvar, alltså om man väljer barn kanske vissa andra saker får vila en period.
    Eller så kanske jag bara är en bitter gammal surtant, vem vet 🙂

    • Ja, det är klart att man måste försaka mycket när man skaffar barn, men tror du inte alla föräldrar gör det? Eller nä, vid närmare eftertanke gör nog inte alla föräldrar det… Tyvärr. Men jag hoppas (och vill tro) att de allra flesta ser till sina barns bästa i första hand och därmed även försakar mycket i sina egna liv för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. 🙂

    • Tack så mycket. Försöker ofta få med flera vinklar och tankar i mina inlägg, vilket tyvärr innebär att många inlägg blir väldigt långa, men roligt att de uppskattas! 🙂

  3. Det här var så bra att du borde skicka det till DN debatt eller nåt liknande. Om du inte redan har gjort det.

    Väcker igenkänning, tankar, funderingar…

    Så bra blogginlägg!

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

No Trackbacks.