99% Norrlänning

Kort om mig bakgrund: Jag är född i Härnösand, uppvuxen i Sundsvall, bodde mina sista fyra år i Norrland i ett litet samhälle som heter Söråker och som låg mitt mellan Härnösand och Sundsvall. (De har dragit om vägarna där nu, så jag vet inte hur Söråker ligger i förhållande till städerna idag). Min pappa är från Kramfors och Härnösand och min mamma från Norrbotten, uppväxt i en by som heter Kitajaur. Jag har idag släktingar i framför allt Härnösand, Kramfors, Uppsala, Stockholm, Boden, Piteå och Svartlå med omnejd. Min mormor och hennes man (min morfar dog många år innan jag föddes) bodde sina sista år i Harads. Det är lite kortfattat och förenklat.

Jag flyttade till Uppsala som 15-åring och har bott där i hela mitt vuxna liv tills helt nyligen när jag flyttade till Stockholm. Jag har inte på något sett, någon gång sett mig som något annat än Norrlänning. Det Norrländska blodet rinner i mina ådror lika säkert som att sommaren börjar lida mot höst i skrivandets stund. Ju högre norrut vi kommer, desto starkare kärlek känner jag. Få saker gör mig så nostalgisk och lycklig som minnet av slalomåkning, skoteråkning, palt, renskav och varm hjortronsylt. Jag är fullt medveten om att jag har en massa positiva fördomar om Norrlänningar såsom att de är pålitliga, rejäla, rakt på sak, generationer av hårt arbete och en kamp för överlevnad. Jag är medveten om att det här är mina personliga upplevelser och släktingars berättelser om mina förfäder. Det är helt enkelt en bild jag gjort mig från mina erfarenheter, mina släktingar och en positiv bild jag skapat. Jag är övertygad om att ”alla norrlänningar” inte är som det jag beskrivit ovan, samtidigt som det är en bild jag har och som jag ogärna gör mig av med.

På grund av en tillfällighet eller på grund av mitt undermedvetna har många av mina vänner genom åren i Uppsala haft någon typ av anknytning till Norrland.

Nåväl, även solen har sina fläckar, som bekant och en av dessa fläckar för Norrland var helt klart surströmmingen. Jag har inga minnen av kräftor eller kräftskivor från min barndom utan min kärlek till kräftor är något jag ”upptäckte” i Uppsala och familjens tradition runt dem har jag själv skapat tillsammans med mina barn. Surströmmingen minns jag dock med avsmak. Vi barn hade svårt att ens stå ut med stanken och att äta surströmming fanns inte ens i mina vildaste drömmar som barn. Vid ett ynka tillfälle, som jag tror kan ha varit i mina tidiga tonår, tog jag dock mod till mig och smakade en ytte-pyttebit. Minnet av den lilla ytte-pyttebiten är att det smakade bättre än det luktade.

Det här minnet har de senaste åren växt till någon slags fantasi om att det var gott. Jag har hört talas om att surströmming ska vara salt och ju mer jag tänkt på saken, ju mer har jag tänkt att det är nog rätt gott med surströmming, stanken till trots.

Det här minnet som säkert förvridits flera gånger om har gjort att jag under rätt många år fått en stark längtan att få testa surströmming igen. Att den här längtan säkert byggts upp på rena vanföreställningar har inte föresvävat mig. Jag har stolt, som den stolta norrlänning jag anser mig vara uttryckt min kärlek även till surströmmingen.

Nu hade min mamma och hennes stuggranne som också är från Norrbotten beslutat sig för att ha en surströmmingsfest ute vid deras stugor. Jag var SÅ GLAD över att vara bjuden!! Om man inte gillade surströmming, kunde man ta med sig sill eller annat ätbart. Men jag som inte alls gillar sill och som dessutom är en sådan super-norrlänning med super-gener som älskar allt norrländskt, inklusive surströmming, förstås, behövde inte ta med mig något ”annat” att äta. ”Något annat var liksom för veklingar…”

Jag är i och för sig säker på att det finns en massa norrlänningar som inte gillar surströmming, men jag är lika övertygad om att om man skulle göra en tävling för att se vilka som är de ”mest äkta och genuina norrlänningarna” så är jag säker på att man även skulle hålla en surströmmingstest. Lite som att dela ut ”vuxenpoäng för att man har ICA-kort och veckohandlar” skulle man ha ett poängsystem för att gilla surströmming där man skulle få minst ett poäng för att man gillar just det!

Idag var det dags. Jag såg till att vara i stugan i god tid. Jai och hennes sambo var med, men valde att tagga innan surströmmingen började öppnas. Av oss drygt 20 personer som fanns på plats, så kan man säga att vi kunde delas in i fyra kategorier: några riktiga surströmmingsentasuaster, några som testat någon gång och inte tyckt det varit en höjdare, men som ändå ville prova igen, några som testat någon gång och absolut inte ville prova igen och några som aldrig testat, men absolut ville prova på.

Vi hade hört att man skulle öppna burkarna under vatten och det gjorde vi och vi blev alla glatt överraskade över att stanken inte alls blev så stark och vidrig som vi tidigare erfarit av just surströmming. Jag gjorde i ordning min klämma med omsorg. Mandelpotatis, rödlök, gräddfil, gräslök och alla andra spännande tillbehör. Allra sist la jag på en filé. Jag var verkligen hungrig, positiv och helt säker på att det här var liksom det slutliga beviset på vilken 100%-ig Norrlänning jag faktiskt är.

Brorsan gjorde samma sak. Han hade stolt deklarerat att surströmming, DET var hans melodi det! Som den ur-norrlänning han också är i själ och hjärta.

Min första tugga av klämman innehöll en liten, tiny, pyttebit surströmming. Det var knappt så jag fick smak av den, men jo, det här var lite särskild smak. Det smakade verkligen inte som det stinker. Jag tittade lite på familjen som satt nära mig och som skulle smaka surströmming för allra första gången. Jag skrattade lite: ”Hö-hö-hö hur går det? Lever ni?” (Underförstått: veklingar utan norrländskt ursprung…)

Jag hade klarat eldprovet!! Inte för att jag tvekat på att jag skulle klara det, men nu var det ändå bevisat. En riktig, äkta Norrlänning, det är vad jag är och det kan liksom aldrig ifrågasättas då jag nu ätit surströmming!

Hungrig som en varg, tar jag en liten större tugga den här gången. Ingen vekling här, inte! Jag känner direkt hur jag får in en rejäl bit surströmming i munnen. Men… det smakar… för jävligt, på ren svenska!! Det smakar inte bajs, det smakar inte prutt, det smakar riktigt jävla rutten fisk!! Jag norpar åt mig första bästa servett och spottar ut hela skiten i den! Sedan sitter jag och försöker i princip hämta mig från detta enorma nederlag.

Ungefär samtidigt som jag tog min andra tugga, sätter brorsan i sig sin första. Han tuggar och kommer till insikt att den här konsistensen inte är riktigt hans bästa vän. Smaken är inte heller någon höjdare, men framför allt håller han på att kväljas av konsistensen. På ett par sekunder inser han att om han inte genast sväljer skiten så kommer det aldrig att gå. Han sväljer sin jättetugga och sedan sitter han en bra stund och koncentrerar sig på att inte få upp den igen.

Familjen som aldrig ätit surströmming tidigare, har vid det här laget ätit upp sina klämmor. De är rörande överens om att det inte blivit någon ny favoriträtt, men de har FAKTISKT ÄTIT UPP SINA KLÄMMOR!! Särskilt imponerad är jag över att den 14-åriga sonen i familjen har ätit upp hela sin! DET är banne mig vuxenpoäng av högsta rang!! Låt killen flytta hemifrån, gifta sig, ta en stor stark eller vad sjutton han vill, det förtjänar han efter bragden i dag!! OS-guld eller äta upp en surströmmingsklämma borde ha samma nivå av prestation.

Den närmsta 1-1½ timmen koncentrerar brorsan sig på hur han ska göra för att stå så långt borta från stanken (trots att stanken alltså inte var SÅ illa som det brukar vara) och hur han ska göra för att inte vända ut och in på magen. Själv äter jag en MASSA tunnbröd av alla dess sorter och förbannar att jag lurade mig själv att tro att jag skulle tycka om det där!

Jag tittar på hur de två värdinnorna (mamma och Isabelle) trycker i sig den ena surströmmingsklämman efter den andra… Jag tittar misstroget på dem båda och frågar: ”TYCKER ni verkligen om det på riktigt, eller låtsas ni bara för att ni vill bevisa att ni är ÄKTA norrlänningar? Vem försöker ni lura, liksom?” De skrattar högt och länge och säger att: ”det här är ju jättegott! Det är svårt att få nog!”

I ärlighetens namn så skiter jag fullständigt och högaktningsfullt i att jag degraderats i mina Norrlandspoäng. Jag skiter fullständigt i om jag inte anses vara en ”tvättäkta” Norrlänning längre, bara jag slipper äta surströmming så länge jag lever!! Resten av kvällen ägnade jag och brorsan oss åt att planera för en riktigt maffig kräftskiva!! Troligen hinner vi inte få till det i år, så det blir nog nästa år, men den som väntar på något RIKTIGT gott, väntar aldrig för länge!!

Till er alla surströmmingsivrare vill jag bara säga: MIG LURAR NI INTE!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

12 reaktion på “99% Norrlänning

  1. Riktigt roligt att läsa och jag kände mina norrländska rötter vakna till liv… Har också ursprung från trakterna av Kramfors och Storuman, men själv tyckte jag ganska mycket om surströmming som barn. När jag skulle testa det i vuxen ålder däremot, så gick det sisådär…inte gott!

    Kram på dig o klart du är mycket norrlänning ändå! Pitepalt utan blod i – såå gott, eller hur!

  2. Jag har försökt äta en gång som vuxen, men stod inte ut med stanken. Tycker att du var väldigt modig igår som ändå gav skiten (jag kan inte säga annat!) en chans.

    Näru, Fatou, kräftor, skare va! Kräftor!!! 😛

  3. Fy fan har haft dödsångest hela natten.
    Det där ska man helt enkelt inte äta i ett samhälle där vi inte behöver äta jäst mat.

  4. Fegis kallar jag det för 😉 Skämt åsido, jag tror att du inte gjorde väldigt små bitar av surtströmmingen, man skall knappt känna smaken, annars går det inte att äta.

    Bra att lukten inte var för illa iaf 🙂

    Ha en fin jobbarnatt fast du är nog redan där kom jag på.

    Kram

  5. Hej!
    Jag är italienare och tycker mycket om surströmming, men samtidigt tycker jag inte särskilt mycket om pesto och lasagne. Go figure…
    Ha det bra!

  6. Jag bodde ju i Piteå som barn och surströmmingsfesterna varje år tyckte ju vi ungar var lika spännande varje gång innan första burken öppnades och lukten som vi tyckte var så vidrig spred sej samtidigt som vi asgarvade. Vi skulle då aldrig i livet äta nåt som luktade så äckligt. Hellre dog vi. Då sa nån att han skulle betala 5 kronor till den av oss ungar som åt en hel surströmming. Ingen nappade. Då hör jag mej själv säga: Jag gör det för 25 spänn! Det var ju mycket pengar på den tiden, jag var väl 10 år, så inte fan skulle jag behöva äta nån rutten fisk. Kör till, säger gubben och sen ville jag bara svimma eller nåt. Men det gjorde jag inte så jag gick fram och tog en surströmming, orensad, och stoppade in den och svalde den hel samtidigt som jag höll för näsan. Och på nåt sätt lyckades jag få ner den utan att kräkas och jag fick mina 25 kronor. Minns aldrig att jag kände nån smak, var väl för chockad för det, och nån mer chans får den inte. Ever.

  7. Pingback: På fest « Tofflan – en tragisk komedi

  8. Åh, jag tycker jättemycket om surströmming. Det är något vår familj har ätit under hela min uppväxt och även jag. Som riktigt liten åt jag enbart strömmingen, men numera gör jag klämmor. Gott! Har visst Norrländsk påbrå, min farmor var från Lule. 🙂

  9. Åt ni färdigfilead fisk förstår jag att den inte smakade bra och konsistensen är sladdrig, fisken ska vara hel som man benar själv. Oskars fick sämsta betyget i Pite-Tidningen.

  10. Pingback: Vad var det jag sa? | Tonårsmorsa – Fatou

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

  1. […] läggdags och det var då festen började… Jag misstänker starkt att jag var influerad av Fatous surströmmingspartaj i helgen, nåt jag skrattade både gott och rått åt. Medan Fatou firade med sin familj, firade […]

  2. […] Jag sa ju (eller skrev) att kräftor är så mycket godare (än surströmming)!! […]