SL-kortet som fick det att vända

Som jag skrivit om många gånger i min blogg, så kommer jag nog i själ och hjärta alltid att känna mig som en Norrlänning, trots mina 26 års boende i Uppsala.

Sedan ett par månader tillbaka bor jag nu i alla fall utanför Stockholm och eftersom jag har tillbringat så många somrar i mitt liv i olika delar av Stockholm så har jag nog hittills känt mig mest som en turist under sommaren. Tills i Lördags.

Nu har jag jobbat på några veckor, Mabou har börjat i skolan och vi börjar komma in i något av en vardagslunk. Hittills när jag besökt Stockholm och åkt kommunalt, har jag köpt remsor som betalning men i Lördags köpte jag mitt första SL-månadskort. Mabou och jag var runt på en rejäl runda med bussar, T-banor och bussar igen, så i Lördags slapp jag för första gången begränsa mitt åkande för att det skulle ta för många stämplar på remsan eller för att tiden på remsan skulle ta slut. Och för första gången kände jag mig som… nej, inte en Stockholmare, men i alla fall en Stockholms-bo!

Hej Stockholm! Jag är här för att stanna nu! 🙂

Vad får dig att känna dig som en Uppsalabo/Stockholmsbo/Sigtunabo/Malmöbo eller var-du-nu-bor-någonstans?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

4 svar på ”SL-kortet som fick det att vända

  1. Intressant fråga du ställer om vad som får en att känna sig som en ”lokalbo”.

    Själv känner jag mig som allra mest stockholmare i kontakt med människor norr om Gävle… norrlänningar i allmänhet är lugnare, mer personliga, använder fler ord för att säga något och pratar runt ett ämne. I Stockholm håller flertalet av oss ett högre tempo, går mer direkt på vårt ärende och är också mer affärsmässiga, opersonliga och kortfattade. Givetvis ska man inte generalisera, men i mångt och mycket är det så här det ser ut enligt min erfarenhet iaf.

    Och ja, jag är en typisk stockholmare på gott och ont får man säga… 😮 Dock inte när det gäller trafiken – det går väl fler tåg, tänker jag och missar hellre T-banan med flit än rusar och riskerar att bli klämd mellan dörrarna… likadant om det är trångt i vagnen…

    • Jo, men jag kan också se att vissa saker är ganska ”typiska” för var man kommer ifrån eller var man bor. Det gäller förstås inte ALLA, men visst kan man se generella mönster ibland.

      Jag som trodde det var Stockholmarna som springer till bussarna/T-banan. Hahahaha… 😀

  2. Att komma med tåget söderifrån och se Riddarfjärden innan Centralen. Då är jag i MIN stad!
    Samt vissheten om att jag hittar bra och att jag inte heller springer efter tunnelbanor och bussar 🙂

  3. Håller med Monica, när jag bodde där i storstan sprang jag aldrig till en buss eller pendeltåg.En av dom bra saker i Stockholm är att man som sjukpanchis får åka med reducerat pris.
    Och tänk; jag som gjorde tvärtom.Flyttade till bushen, börjar nu efter ett drygt år här, känna mig riktigt hemma.Hemma på riktigt.Har fått en väninna i grannbyn,hejar glatt på grannarna,hittat mina kantarellställen, tom busschaffisarna och passagerarna tittar inte undrande längre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.