Som yngsta dottern av tre och med tanke på att hon länge var min ”lilla tjej”, innan Mabou föddes, så har Isatou (19) ”kommit undan” med en hel del, samtidigt som hon på många sätt har varit den mognaste av mina tre döttrar, har hon nu växt ur sparkdräkten och ”blivit stor på riktigt”!

Hon är både myndig och har tagit studenten sedan en tid tillbaka och nu är det dags att stå på egna ben.

Medan utvecklingssamtalen under Jai (mellandottern på 21) gick ut på att lärarna talade om att hon måste försöka vara tyst i klassrummet. I alla fall ibland. I alla fall för att andas mellan meningarna… gick utvecklingssamtalen med Isa´s lärare i princip ut på att de sa att hon måste börja tala.

Att Isatou är blyg och tystlåten är knappast någon överraskning för oss som känner henne och därför har jag som mamma känt lite oro för hur det ska gå för henne att finna jobb. Jag har känt mig säker på att hon kommer att kunna visa ansvar och noggrannhet på ett jobb, men just det där med att komma igång…

Jag oroade mig dock, liksom många mammor med mig brukar göra, antar jag, en aning i onödan. Isatou har ett jobb nu och hon är engagerad och studsar snabbt upp ur sängen på morgnarna för att komma i tid till jobbet. Jag tycker det verkar som om hon tar jobbet på fullaste allvaret och har en stark vilja att lära sig och sätta sig in i sina uppgifter!

Själv är jag en väldigt stolt och glad mamma som inser att man oroar sig i onödan ibland och som inser att jag nu har tre vuxna och självgående döttrar.

Kan det bli bättre?

Läs även andra bloggares åsikter om tonårsmorsa, tonåringar, isatou, vuxna barn, familj,