Igår blev jag intervjuad. För en bok som kommer ut så småningom… (vågar inte avslöja mer här) Det blev en väldigt intressant intervju och jag kände verkligen att jag hade något att komma med. Mina synpunkter och åsikter togs också emot på ett fint sätt och det uppskattar jag.

När intervjun var klar gick jag och handlade mat på affären. När jag vandrat runt en stund så ringde hon som intervjuat mig upp igen. Jag blev lite förvånad, men tänkte att hon kanske hade glömt någon viktig del i vårt samtal som hon behövde komplettera direkt. Men i stället sa hon väldigt fina saker om mig och en familjemedlem (som vi pratat om) och hon sa att hon bara känt detta och ville förmedla det. Jag blev glad men lite förvånad.

Sedan gick jag runt där med ett litet leende och kände mig både glad, nöjd och tacksam. Livet tar, men rätt vad det är så ger det också tillbaka. Jag blev väldigt glad över vad den här kvinnans sa om mig och det fick mig att tänka på vad lite som behövs egentligen för att glädja en annan människa. Jag ska försöka komma ihåg att göra det själv lite oftare. Det är så ofta jag möter människor som jag tycker känns så trevliga, snälla, varma, insiktsfulla, kärleksfulla, intelligenta, ödmjuka, energiska eller explosiva, men mitt i vårt vardagssnurr så är det så lätt att glömma bort att berätta det för varandra.

Jag ska försöka lägga det på minnet lite oftare. Att berätta när man tycker om en människa för att h*n är så bra och får andra i omgivningen att må bra.

Läs även andra bloggares åsikter om intervju, tacksamhet, livet, vardagen, medmänniskor, tankfullhet,