Självrannsakan och sorgeprocess för anhöriga

I Aftonbladet i förrgår hade man en artikel med anhöriga (mödrar) till personer som dömts för grova våldsbrott (med dödlig utgång). Artikeln är mycket viktig då den handlar om en ofta bortglömd grupp: nämligen gärningsmännens anhöriga.

Ett av de bästa uttalandena i artikeln tycker jag var följande:

”De anhöriga vittnar om den kaotiska tiden efter att brotten begåtts där inget stöd erbjöds.

Där de kände att även de betraktades som medskyldiga, sattes på de anklagades bänk.

– Man ska tänka på offret först, sedan på offrets anhöriga. Så är våra värderingar uppbyggda och det är rätt. Men jag tror det är viktigt att minnas att även förövaren har en familj, och att även de drabbas hårt. De har inte begått brottet, men de får lida för det ändå, säger Susanne Västman.”

Många anhöriga som jag har varit i kontakt med genom åren har alla haft en lång process av självrannsakan och starka känslor av skuld och skam. Ett av skälen för att inte söka hjälp i sin egen sorgeprocess, förutom den tabu som finns i att vara anhörig till en kriminell, som det handlar om, har varit just rädsla av att ta uppmärksamhet från förövarens offer. Jag ser dock inga motsättningar i detta. Självklart ska offret/offren få stöd i första hand och även deras anhöriga, men det borde inte finnas en motsättning i att även förövarens anhöriga, som också är brottsoffer ska kunna tas om hand och erbjudas stöd i sin bearbetning som många gånger kan komma som en chock och förändra hela livet. Det är de tre mammorna i intervjun ett bevis på.

Konsekvenserna av ett brott är alltid ohyggliga för alla som på något sätt drabbas av det. Att vara anhörig är INTE samma sak som att försvara brottet!!

Helst vill man ju bara gömma sig

Familjen till den som begår brott blir ofta bortglömd

Drabbad? Bryggan för barn till kriminella kan ge både råd och stöd. Klicka HÄR!

F.A.T.E.G. (Föreningen Anhöriga Till En Gärningsman)

Brottsofferjouren

Kvinnofridslinjen

Anhörig

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

4 reaktion på “Självrannsakan och sorgeprocess för anhöriga

  1. Det är viktigt att trycka på att det är förövaren som begått brott, inte hans anhöriga. Annars kränker man även förövaren, genom att på något vis ta ansvaret ifrån honom. Är familjen medskyldiga har han ju inte en chans att upprätta sig själv i ånger och bättring.

    Och naturligtvis behöver anhöriga stöd. Bra inlägg!

  2. Nånstans tror jag att det är så svårt, nästan omöjligt som anhörig att inte ”ta på sig” ansvar, skuld och skam.
    Det har i alla fall jag känt. Nu har det inte alls varit så illa som mord eller ens att skada någon annan, men den där lilla elaka gnagningen att man som mamma är medskyldig är svår och jobbig.
    Bra att du tar upp det i en välskriven artikel!

  3. Vad bra att du tar upp det här! Jag är också anhörig, visserligen inte till någon som begått ett såpass grovt brott som mord, men det har ändå varit jobbigt. Speciellt som jag var sambo och har barn med personen, då är det inte liksom så att vi bara råkar vara släkt, utan då har jag ju själv valt att bilda familj med personen och gud vet hur ifrågasatt jag blivit för det!
    Jag tycker inte att det finns någon vettig ursäkt alls för att råna någon (vilket var brottet han dömdes för), och ändå förväntas jag kunna förklara det. Folk antar att jag anser att det är försvarbart bara för att jag var tillsammans med killen som utförde handlingen.
    Jag tänker ofta på hur det är för oss anhöriga. Det är liksom inte han som sitter i fängelset som måste möta samhällets förakt (iallafall inte lika direkt), det är inte han som behöver svara på folks frågor eller möta folks dömande blickar.
    Det var jag som fick stänga ner min förra blogg på grund av trakasserier för folk satt och kommenterade hur synd det är om min son som har såna föräldrar och om hur de hoppas att jag blir våldtagen av ett gäng n****r och att min sons pappa blir misshandlad så han måste sitta i rullstol resten av livet.
    Jag tycker det är alldeles för lite stöd för oss som är anhöriga till gärningsmannen, det är inte lätt för psyket att sitta gravid med sin sambo i häktet utan att ens få veta vad det är han gjort pga sekretessregler. Att vakna upp en dag och upptäcka att ens sambo aldrig kom hem på natten, att ringa runt till sjukhus och vänner för man är sjuk av oro för att man inte har någon aning om var han tagit vägen.
    Eller de som vaknar mitt i natten av att polisen krossar ett fönster och stormar in i huset och tar ens förälder/barn/respektive.

    Jag försöker acceptera att jag inte ska skämmas och att det inte är jag som gjort fel, att jag ska kunna vara ärlig om var min sons pappa är och inte behöva ljuga, men det är svårt när det finns så mycket fördomar. Och jag kan inte heller frånsäga mig ansvaret helt, för jag visste ju att han höll på med dumheter ibland, även om jag aldrig för mitt liv trodde att han skulle få för sig att råna någon.

    Vad långt det blev nu, men tycker det är så bra att någon berör ämnet! Jag har suttit och letat som bara den på kriminalvårdenshemsida och google och allt möjligt för anhörigstöd, men hittar bara för de som har föräldrar i fängelse eller de som är anhöriga till missbrukare.

    Nu vet jag inte vad det finns för resurser, men jag tycker att om man har en anhörig som väntar på fängelsestraff eller liknande och man har barn ihop så borde man få en resurs som man får kontakt med som kan informera en om allt det praktiska. För när min sons pappa var hemma i väntan på straff så hade vi ingen aning om någonting alls, vi visste inte om de kunde ringa och säga att han ska in nästa dag eller om man får veta en månad innan, vi visste inget om vad det kunde finnas för stöd för mig som skulle bli ensam med barnen (verkar dock som om det inte fanns något stöd alls för det vad jag vet). Vi visste inte hur något överhuvudtaget fungerade och det var jävligt jobbigt.

    Men TACK så mycket iallafall!

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

No Trackbacks.