När vardagen stannar upp

OBS! Delar av texten i detta inlägg kan vara stötande och känsligt!

I går tidigt på morgonen, ett par minuter i sju, när jag klev av mitt arbetspass och skyndade till pendeltåget, så var det lite märkligt. När jag stod där så insåg jag att tåget som skulle åt motsatt håll (Märsta) bara var framkört till drygt hälften på plattformen. Det såg märkligt ut och tåget stod stilla väldigt länge. På andra sidan perrongen visade skyltarna att mitt tåg skulle komma om en minut. Nästa gång jag tittade stod det 3 minuter och ytterligare nästa gång stod det 14 minuter.

Jag förstod att något inte var som det skulle, även om det ofta hoppar så där på de belysta skyltarna och så helt plötsligt så kommer ens tåg i alla fall…

Men det var något med tåget som stod inne på andra sidan perrongen. Det var fyllt av folk, men dörrarna var stängda. Helt plötsligt får jag ett sms av min yngsta dotter Isa som var på väg till sitt jobb: ”Tror någon hoppat framför tåget här i Sollentuna, ingen får gå ut från tåget, e typ fast här”

Jag insåg att Isa satt på tåget som till hälften stod inne på stationen, då hon passerar stationen vid mitt jobb, när hon åker till sitt jobb. Dörrarna i EN av vagnarna på tåget där Isa sitter, öppnas och genom dem tömmer man hela tåget. Jag ser hur först en brandbil kommer och kort därefter en ambulans och jag förstår att tåget måste ha kört på någon. Isa kommer ut från tåget och även hon är övertygad om att någon blivit påkörd av tåget. Kanske ett självmord, kanske någon som ramlat, kanske någon som knuffats. Vi vet ingenting. En av anledningarna till att Isa är övertygad om att någon blivit påkörd är för att den på tåget som ropat ut att det fanns problem, darrat mycket på rösten och låtit helt skärrad.

Isa och jag står tillsammans på perrongen. Lite handfallna, frågande. Isa blir stressad för att hon skulle börja på jobbet om bara en liten stund. Nu kommer det en massa folk från polisen och räddningstjänsten. Poliser går och lyser med ficklampor ned på spåret, i glipan mellan perrongen och tåget. De är koncentrerade. Isa ringer sin chef, som i sin tur ber henne ringa upp hennes kunder och meddela hennes försening.

I mitt huvud har en ung tjej hoppat framför tåget, men jag har egentligen ingen som helst aning om vad som skett eller vem det är som eventuellt ligger på spåret eller varför. Men i mitt huvud har jag alltså en bild på en ung tjej som mått dåligt och bestämt sig för att inte längre leva.

Kanske är det för att jag tidigare varit med om något liknande och som berörde mig och barnen så starkt att det påverkade oss under lång tid och som även gjorde att jag och Ludmilla (som var den som förlorade sin dotter) fick kontakt.

En polis kommer fram till mig och Isa och frågar om vi sett något. Jag säger att Isa suttit på tåget och jag kom efter en stund, så vi har inte sett något. När polisen går iväg ser jag hur en av poliserna som går och lyser i glipan med ficklampan, vid det stillastående tåget, stannar upp och lyser längre ner med lampan. Jag hör hur han säger något till en kollega om ”huvud”, men hoppas att jag hörde fel. I nästa ögonblick tar han fram sin kommunikationsradio eller mobil och säger: ”vi har hittat huvudet”.

Då blir det verkligt. Först då blir det en människa det handlar om för mig. Innan dess har det handlat om att Isa ska komma iväg till jobbet, hur jag som är trött och vill hem och sova efter ett långt arbetspass, ska ta mig hem så snabbt som möjligt. Det har handlat om förseningar av SL och det har handlat om tidig morgon och kyla. Nu handlar det om en människa. Oavsett om det är en olycka, ett brott eller ett självmord, så är det en människa som inte längre finns. Någon vars liv avslutades strax innan klockan sju en Onsdagsmorgon i November 2012. Jag känner en sorgsenhet och ledsamhet över en människa jag troligen aldrig har mött. Jag känner att Isa´s försening till jobbet och min trötthet är så otroligt oviktigt den här morgonen i Novemberkylan på en station i en Stockholmsförort.

Jag känner en enorm tacksamhet över att ha mina fyra barn, varav ett står vid min sida. Jag känner tacksamhet över att ha ett arbete, föräldrar i livet, en bostad, vänner och att jag lever. Jag känner tacksamhet över att kunna äta bra mat, känna mig älskad och för att jag är så otroligt glad att leva och lycklig över att känna livslust och levnadsglädje.

Det är så lätt att glömma allt det där i vardagen med stress till och från jobb, livsmedelsaffärer, tvättstugan och spisen. Det är så lätt att glömma vad vi har och vilka vi är. Små människor på jorden som lever under en begränsad tid. I ett liv som kommer att ta slut, men som vi har ett ansvar att göra det bästa vi kan av. Att leva ett liv med människor omkring oss som vi måste anstränga oss för att visa vår omsorg om, visa respekt och kärlek till. Livet är för kort för att inte ta det på allvar och det är för kort för att låta endast allvar styra det. Vi måste leva och vi måste känna glädje för att vi har ett liv.

Till slut går det ut ett meddelande i högtalarna att inga tåg kommer passera på ett bra tag och att man kommer att skicka extrabussar.

Isa och jag går till busstorget. Det kommer många ordinarie bussar, men inga extrabussar. Isa känner sig stressad till jobbet och börjar frysa. Jag har ett par extra vantar i min handväska som jag ger henne. Efter drygt en och en halv timme kommer tre extrabussar som alla går till Kista Centrum, trots att det redan går ordinarie bussar dit. Jag retar mig lite på det, samtidigt som min starkaste känsla är tacksamhet över mitt liv som jag så gärna vill fortsätta leva.

Efter ytterligare en stund får jag en känsla av att tågen snart kommer att gå och vi går tillbaka till uppgången till tågen och ser nu att man släppt på avspärrningarna. Vi går upp på perrongen och efter bara en liten stund får vi besked om att tågen snart kommer att komma igång igen.

Tåget som Isa kommit med kör snart bort och kvar står vi med några tomma spår och människor som börjar fylla perrongen igen. Jag ser att det nu börjar komma fler extrabussar, men vi står kvar och väntar på att tågtrafiken ska komma igång igen. Några killar går och tittar ned på spåret och så ropar en till en annan kille att han ser ett id-kort ligga på spåret. Jag går fram och tittar ned och där är det. Det står rakt upp i gruset, men jag kan inte se någon bild, då id-kortet är vänt åt fel håll. Kanske är det personen som hamnade under tåget som var ägare till id-kortet. Isa vill hoppa ned på spåret och ta upp det, men jag vågar absolut inte låta henne göra det, den här morgonen har varit nog olycksalig ändå.

Jag tar upp telefonen och ringer polisen. Jag meddelar dem om fyndet på spåret. Snart kommer första tåget åt det hålla Isa ska åka och hon tar det till sitt jobb. Strax därpå, då är klockan två minuter i nio på morgonen och hela förloppet har tagit exakt två timmar, kommer det första tåget som går åt det håll jag ska åka. Jag ser SL-personal komma och gå fram till spåret där jag beskrivit för polisen att id-kortet låg. Jag lämnar stationen i ett överfyllt tåg.

Jag har bara bott i Stockholm i ca fyra månader. Jag har hört gång på gång människor som berättar om självmord framför tågen i tunnelbanan och vid pendeltågen och jag har förstått att det är så vanligt att de flesta inte mer än noterar det hela. Själv är jag ganska starkt berörd. Jag vet inte ens om det var ett självmord, men om det var det så har det berört mig mer än en axelryckning. Jag funderar på om jag kommer känna lika starkt den femte eller tionde gången? Jag hoppas det. Jag vill ha kvar min respekt för mänskligt liv. Jag vill inte konstatera ett eventuellt självmord med en axelryckning. Jag vill fortsätta känna att varje förlust av en människa är en stor förlust för mänskligheten.

Jag har pratat en del med Isa i går kväll om händelsen och känslorna inför att sitta i det tåg som kört på en människa. Det känns bra att prata om det som skett.

Jag vill bara påminna mig själv och er som läser detta att inte ta era medmänniskor för givna, både familjemedlemmar, kollegor och vänner. Vi vet aldrig när livet tar slut, men kom ihåg att uppskatta det ni har och de ni har, så länge vi finns här på jorden.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

7 svar på ”När vardagen stannar upp

  1. Hej Fatou!
    Jag hörde om tågstoppet på radion och min första tanke var att det rörde sig om ett självmord….kände det liksom på mig. Vet du att enbart i Sverige tar ca tre-fyra personer livet av sig – varje dag! Det är fruktansvärt.
    Jag, precis som du, har varit i kontakt med fina Ludmilla. Men inte förrän i år. 2011 på hösten tog vår yngste son sitt liv. Inte genom att ställa sig framför tågrt, han använde en annan metod. Genom Ludmilla fick jag sedan kontakt med Leva-vidare gruppen i Uppsala. Vi träffas och samtalar varannan vecka och det hjälper oss i vårt svåra sorgearbete. Att någon tar sitt liv är fruktansvärt och jag tänker i dag på de drabbade till den senaste i raden. Förstår att det var en mycket hemsk upplevelse för dig och din dotter. Fint att ni kunde träffas så snart och prata om det hemska. Det hjälper. Att prata är bästa sättet att bearbeta. Kram/Elisabeth

    • Jag beklagar verkligen din enorma förlust från djupet av mitt hjärta. Jag blir alltid illa berörd och uppriktigt ledsen av föräldrar som förlorat sina barn och i synnerhet de som förlorat sina barn genom självmord. Jag vill linda in er i bomull och vagga er till sömns. Jag vill trolla tillbaka era barn och lindra all smärta. Jag vet att jag är helt maktlös. Jag tycker det är helt fantastiskt att det finns grupper för stöd och hjälp. Jag tror på att prata och sätta ord på sina känslor när det gäller att bearbeta starka känslor och djup sorg. Tack för din kommentar och ta hand om dig. <3

  2. Livet är skört och, i vissa lägen, alldeles för kort. Skönt att ni hade varandra att prata med iaf. Otäckt när det kommer så nära. Har aldrig varit med om kring något tåg men försökte rädda en kille ur en bil men det var för sent, avgaserna hade gjort sitt redan 🙁

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.