Uppdrag Granskning körde ett program igår om barnfattigdom. Det var lite svårt att hänga med i exakt vad man kritiserade, då det var lite luddigt ibland, men som jag uppfattade det var kritiken uppdelad i två delar:
1. Att benämningen barnfattigdom kritiserades, då man menar att det är en vilseledande benämning.
2. Att vissa organisationer haft vilseledande marknadsföring/siffror för hur barnfattigdomen i Sverige ser ut i dag och hur många barn det handlar om totalt.
Reportaget fokuserade på Rädda barnen, BRIS och Majblomman. När man såg reportaget var det lätt att få uppfattningen om att dessa organisationer förvanskat sanningen och i princip bluffat med siffror. De tre organisationerna hanterade igår, innan sändningen av Uppdrag Granskning, det hela på tre olika sätt. BRIS gick ut i ett pressmeddelande där de menade att begreppet barnfattigdom är vilseledande och att de ska sluta använda det. Rädda barnen gick ut med ett pressmeddelande att de tar avstånd från en kampanj, men inte backar på sina siffror (vilket kan uppfattas i vissa media att de gjort) och Majblomman valde att inte ge ett pressmeddelande, utan i stället bemöta människor i sina sociala medier efter programmet.
I programmet deltog även författaren och debattören Susanna Alakoski. Hon var mycket upprörd då intervjun med henne till stor del gick ut på att barnfattigdom endast är en myt och att inga belägg finns för att det skulle vara så många barn som är utsatta.
Bara härom dagen gick Laila Bagge Wahlgren ut i sin blogg och kritiserade att en hemlös person hade en mobiltelefon.
Jag kan verkligen förstå att det är svårt att sätta sig in i andra människors liv och situation om man inte varit där själv, men att försöka förringa verkliga problem, för att man har svårt att tro det, eller att börja döma i situationer där man inte själv har varit, det tycker jag är så illa. Självklart måste det finnas ett individuellt ansvar hos varje förälder, Självklart måste varje förälder in i det längsta ta ansvar för sitt eget barn, men när detta brister, vad sker då? Med barnet?
I dag handlar barnfattigdom om många enskilda faktorer. Det kan vara lågavlönade föräldrar, ensamstående föräldrar, utförsäkrade, långtidsarbetslösa, det kan handla om sjuka människor, både fysiskt och psykiskt, det handlar också ibland av dåliga ekonomiska beslut, missbruk och ibland ren ansvarslöshet. Ibland handlar det också om ren otur, eller dödsfall i familjen, en instabil ekonomi som brakar sönder helt, men oavsett skäl, så är det barnen som får stå där i skam och förnedring, för det är det fattigdomen gör med människor.
Något annat jag tycker är väldigt anmärkningsvärt är var UG´s egna siffror tog vägen? Om de nu menar att siffrorna är missvisande eller felaktiga (vilket Rädda Barnen alltså hävdar att de INTE är), var är då de korrekta siffrorna?
Om man läser Susanna Alakoski´s böcker, artiklar och liknande, så är det lätt att inse hur mycket fattigdomen påverkar människor. Om du har svårt för begreppet barnfattigdom, så använd i stället begrepp som socialt och ekonomiskt utanförskap/utsatthet eller använd vilket ord du vill, men om du såg UG igår och funderar på hur det är ställt, snälla läs länkarna här nedan innan du drar några slutsatser!
Och du! De fattiga barnen finns i Sverige. De kanske inte är hungriga hela tiden, de kanske inte alltid bär sommarskor på vintern, de kanske inte svälter till döds som i vissa länder, men de lever med konsekvenser för vad ekonomisk utsatthet gör med människor. De lever med dessa konsekvenser varje dag på något sätt och jag tror inte ens de hungriga magarna är det värsta oket de bär, jag tror att det är skammen!
Att inte kunna vara en del av, att inte känna sig lika mycket värd. Att inte ha valfriheten. Att inte vara en produktiv del av samhället. Att alltid få vara den som avstår. Jag tror att skammen är det värsta.
Rekommenderad läsning för dig som såg Uppdrag Granskning:
Aftonbladet: Uppdrag Granskning borde läsa på
Aftonbladet: Kritikerstorm mot Janne Josefsson
Rädda Barnen: Rädda barnens kommentar Uppdrag Granskning
Social aktion nu: Upprop: Berätta hur du har det
Susanna Alakoski: Debatterar på sin facebook
Social Politik: Barnfattigdom? och Eliminera barnfattigdomen
DN: Alla fattiga barn går inte i trasiga skor (Susanna Alakoski)
Aftonbladet: Andreas Öfvergård: Riktigt jävla förbannad på hennes uttalande
Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, uppdrag granskning, ug, rädda barnen, majblomman, bris, janne josefsson, susanna alakoski, fattigdom, social utsatthet, ekonomisk utsatthet, utanförskap, klassamhälle,
Äntligen nån som resonerar klokt kring detta ämne!!!
Varför har du ingen gilla-knapp här???
Men är det inte lika bra med ”dela-knappar” då? Det finns ju för både FB, google+ och Twitter. Har inte de flesta en av dessa i alla fall?
Jag håller med Tofflan, här vill jag också ha en gillaknapp! Mycket bra skrivet och resonerat om detta ämne. Tack för att du belyser barnfattigdom så klart, och tack för dina tankar om programmet och organisationerna.
Tack för fint beröm! Angående gilla-knapp, se svar till Tofflan ovan! 🙂
Jag skulle oxå vilja ha en gilla knapp 😉 Mycket bra inlägg.
Tack! Roligt att ni gillar inlägget. Angående gillaknappen: se svaret till Tofflan ovan! 🙂
Så, nu är vi minst tre som vill ha en Gillaknapp! Om jag gillar nån annans WP-inlägg kommer det en länk på min blogg i högerspalten till det inlägget. Jag skulle så gärna vilja kunna länka till detta inlägg!!
Jag ska se över det hela och se hur man lägger in en sån! 🙂
hej hej.
jag är en ung sjukpensionär som är fattig (åtmindstonde om man ser till vad jag får ut efter skatt!)
jag får ut SEXTUSENÅTTAHUNDRA kronor efter skatt.
visst jag klarar mig..och jag bloggar om det.kika gärna in:
http://www.metrobloggen.se/fattigdom
Tack! Ska kika på det!
En till som tycker det ska finnas en gilla-knapp! Otroligt bra inlägg!
Varmt tack, ska försöka ordna det där med ”gilla-knapp”! 🙂
Rubriken säger egentligen allt. Skam…
Ja, jag tycker också att skammen är så enormt stigmatiserande i sig att det är svårt att ens nå fattigdomen.
Jag tycker det alltid är rätt av en granskande journalist att ifrågasätta förvrängd statistik, och jag har egentligen inga synpunkter på att han inte vandrade vidare in i frågan vad relativ fattigdom är. Han svarade också bra på varför han gjort reportaget här: att han själv tagit så illa vid sig av påståendet att en kvarts miljon barn svälter och fryser att han blev uppriktigt förbannad när han insåg att det var medveten förvrängning. ”För några år sedan blev jag anklagad för att vara moderathatare och nu för att vara moderat. Men jag är en granskande journalist och inget annat.”
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5411870
Men detta sagt har du helt rätt i att det nu är dags att diskutera de verkliga frågorna: Vad gör vi åt de barn som far illa? Hur hittar vi dem, och hur kan vi hjälpa? Där bör fokus ligga. Vi är ett av världens rikaste länder, och vi har råd att se till att alla barn mår bra.
Jag håller i och för sig med dig om att man absolut kan lyfta siffrorna och ifrågasätta, men jag tycker att det blir väldigt fel dels att han åkt runt och ifrågasatt om fattigdomen ens finns. Det är klart att man får det svar på vilket vis man ställer frågan, men så reagerar jag också mot att grunden till reportaget handlar om det är en kvarts miljon barn som svälter, jag vet inte riktigt hur han kunnat tolka det som så? Med lite god vilja, så möjligen i den där filmen, men den var ju redan stoppad sedan över ett år av Rädda Barnen själva, så jag tycker det blir väldigt missvisande också.
Jag tycker också att begreppet relativ fattigdom kan jämföras med social och ekonomisk utsatthet. Att säga att denna fattigdom handlar om att inte ha råd med en iphone är dessutom väldigt kränkande för alla de barn och ungdomar som i bästa fall firat jul på stadsmissionen eller liknande ställe, till alla de barn som sällan får känna att de fått välja kläder i en vanlig affär, som de ska bära. Barn som ”hoppar över” mellanmål efter skolan för att de vet att det är så knapert.
Sedan håller jag med dig om att det är dags att börja diskutera vad man ska göra för utsatta barn, men det känns som om det är längre väg dit nu än någonsin efter denna debatt…
Jag tycker också att barnperspektivet försvann helt i UG.
När en har 10000 kvar efter att hyran är betald utan att behöva lyfta ett finger så är man tusan inte fattig. Klarar man inte av att köpa mat och kläder till sitt barn då så är man banne mig en jäkligt dålig förälder. Barnfattigdomen handlar inte om brist på pengar. Den handlar om oansvariga och olämpliga föräldrar.
Nu var det ETT exempel och i detta fall hade egentligen ingen sagt att det var en familj som levde i relativ fattigdom, men sedan vet vi inte heller om dessa personers utgifter. Vi vet inte om de har barn som kräver extra vård/mediciner, vi vet inte om de själva kräver extra vård/mediciner. 10 000 kronor låter ganska mycket, men i en familj på två vuxna och två barn, det gör i genomsnitt 2 500 kronor var/månad och det är faktiskt inte särskilt mycket om man ska äta hälsosamt, betala el, kläder, kanske telefoner, busskort, läkarbesök, födelsedagspresenter, skolutflykter, kanske försäkringar etc.
Kanske är de skuldsatta efter att ha tagit sig till Sverige? Skulder de betalar av på? Kanske har de föräldrar i hemlandet som inte har pensioner, som de måste vara med och försörja? Som alltså har det ännu sämre ställt? Vad vet vi egentligen om dessa personer?
Jag kan inte säga om den familjen hade det bra eller inte och att de inte arbetade, verkade ju inte vara särskilt självvalt, då kvinnan uttryckte tydligt att de ville arbeta, om jag inte minns helt fel?
Pingback: Långvarig fattigdom tär in i märgen | Tonårsmorsa – Fatou