När feministerna tystas av en upprörd man

Januari 2013 014Nyligen var jag på en nypremiär av föreställningen Efverman på slak lina. Först var det lite mingel och sedan var det själva föreställningen och efter den hade man efterföljande panelsamtal:

”Efterföljande panelsamtal med Vanja Hermele, Sisela Lindblom, Martina Montelius och Anna-Lena Efverman där vi berör ämnen som – Varför matas vi med ett närmast normaliserat kvinnovåld/kvinnohat i varje tevedeckare vi ser? Var ligger de dolda maktstrukturerna som upprätthåller kvinnornas underordning? Hur ser de ut? Vad kan man göra för att punktera dem? En angelägen fråga för de som arbetar med konstnärlig verksamhet: Är vi fortfarande fast i en normativ blick både vad gäller gestaltning och innehåll? Hur förändrar vi det?”

Själva föreställningen var underhållande och rolig och jag var väldigt nöjd efter den. Föreställningen var en enmansföreställning med flera olika gestaltningar av allt från Edith Piaf till Persbrandt och skådespelerskan Anna-Lena Efverman lyckades locka till många igenkännande skratt och tolkningar av olika kvinno- och mansroller.

Januari 2013 008Så var det då dags för efterföljande panelsamtal och Martina Montelius, som höll i samtalet inledde det med att ställa frågan om män generellt ”kommer undan med” mer än kvinnor? Hon tog exempel då på en manlig chef som ofta gick runt med snuset rinnande längs tänderna. Publiken skrattade menande och de flesta insåg att det skulle vara svårt att ha en kvinnlig chef med snuset rinnande i linjer längs tänderna. Hon berättade sedan om en manlig överordnad som bajsat så det på något vis rann över toalettkanten, varpå en arg, man ur publiken började ryta att det där var bara så äckligt att vi inte skulle vara tvungna att lyssna på sånt strunt…

Här replikerade då Martina att det faktiskt var en sann historia och att kvinnor ofta är tvungna att stå ut med detta och liknande saker, medan en man blir upprörd över att ens behöva höra detta återberättas. Mannen replikerade då surt: ”Ja, men även om det är en sann historia, så ska väl det här inte handla om dig, utan det ska väl vara ett samtal om feminism!” Varpå Martina skrattande säger att det här är precis det feminismen handlar om, att män ofta ”kommer undan” med saker som kvinnor inte kommer undan med. Här bytte man samtalsämne och släppte det här och fördjupade sig i stället i panelsamtalet såsom det var planerat.

Under det fortsatta samtalets gång så kom Martina vid ett par tillfällen helt kort in på sig själv, för att beskriva en situation och då skämtade hon till det lite och sa: ”Mannen som inte vill höra om mig, får ursäkta nu…” eller något liknande. Jag funderade på det här. Självklart är inte alla män lortgrisar som bajsar över toakanten eller har rinnande snus i munnen och det tror jag ingen i publiken uppfattade det som heller, men visst ligger det något i att många män, särskilt i högre ställning, kan ”komma undan” med mycket som är väldigt tabubelagt för oss kvinnor?

Det som blev väldigt uppenbart för mig i det här samtalet är att när den här mannen (det var fullsatt i salongen och någon räknade ut att det var endast 12 män i publiken) protesterade mot både exemplet och att Martina talade utifrån sig själv och en egen erfarenhet, så gick man visserligen emot mannen i fråga och påtalade att det här är en del av det som är innebörden med att vara kvinna, MEN i nästa andetag valde man ÄNDÅ att lämna den diskussionen och i nästa andetag bytte man helt samtalsämne. Vi satt alltså en hel salong med kvinnor och lyssnade till ett intressant samtal, med en lustig beskrivning på en händelse, EN MAN protesterar och genast byter man samtalsämne. I en debatt om feminism.

Under resten av samtalets gång, när Martina nämnde något om sig själv, så bad hon om ursäkt till den här mannen, visserligen skämtsamt och med lite ironi, men det var ändå ursäktande!

Jag tror att mycket av vårt beteende i vår vardag, är så djupt inpräglade att vi knappast själva lägger märke till hur vi låter män styra oss på medvetna eller omedvetna sätt och jag tror det är väldigt viktigt att hålla dessa frågor levande, för annars kommer vi nog att stå stilla och stampa i många år till i dessa frågor om jämställdhet och feminism.

HÄR är en vimmelbild av mig och mamma från evenemanget. HÄR kan du läsa när de få föreställningar som är kvar av just denna uppsättning, kommer att hållas och har du möjlighet att gå och vill bli underhållen en stund, så tycker jag absolut att du ska passa på att gå!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

5 svar på ”När feministerna tystas av en upprörd man

  1. Angående mannen som bajsat så det rann över toalettkanten…

    ”Här replikerade då Martina att det faktiskt var en sann historia och att kvinnor ofta är tvungna att stå ut med detta och liknande saker”

    Om en man som bajsar så det rinner över toalettkanten så drabbar det väl ALLA som använder den toaletten sen? Varför resonerar ni som om det enbart drabbar kvinnor?

    • Nu vet jag inte vilka ”ni” är, men JAG uppfattade det som att det var en arbetsplats med kvinnor och endast en manlig chef, men egentligen tycker jag inte det spelar någon roll, då jag tror poängen var (som jag uppfattade det) att en manlig chef kan ”komma undan” med denna typ av saker, medan om det varit en kvinnlig chef så kan jag föreställa mig att de flesta på arbetsplatsen tagit upp det hela, eller att man lyft frågan i personalgruppen på ett annat sätt. Som exempel har jag varit på arbetsplatser där manliga medarbetare pruttat ljudligt, både ”med flit” och ”råkat” och man skrattat åt det och kanske sagt: ”Men Jocke, då… Hehehe…” När en kvinnlig medarbetare råkade prutta, så blev det en pinsam tystnad i arbetsgruppen. Det är en av många exempel… Med andra ord: Mänskliga läten och uppföranden bedöms på väldigt olika sätt i samma arbetsgrupper.

  2. Personligen upplever jag det närmast tvärtom… Rent allmänt så verkar män oftast gilla när man tar plats och utstrålar styrka och kraft – det är kvinnorna som försöker motarbeta en. Det är min erfarenhet i alla fall. Och den har närmast stärkts på den här sidan 40-årsstrecket (har just fyllt 44 själv).

    Men visst, maktstrukturerna finns och vi lever alltjämt i ett manssamhälle, så är det. Det finns naturligtvis många bakomliggande orsaker, men till en viss del anser jag att inte bara män, utan också många kvinnor, bidrar till det. Alltför många kvinnor är som du beskriver ursäktande, de förminskar sig själva, talar tyst, bantar fast de (ofta) såg bättre ut innan, drar sig för att tala om sina styrkor och potentialer i stället för att sälja in sig själva mer… Det är synd och ledsamt.

  3. Varför talas det inte om två stora jämställdhetsproblem? Män lever i genomsnitt ett kortare liv än kvinnor. Dessutom tar dubbelt så många män livet av sig än kvinnor. Men feministerna är tysssta. Varför?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.