Året när vi insåg att svenskar inte bara består av vita människor

blågulkanvarabruntUnder 2012 ledde många debatter till samma slutpoäng. Många debatter under det gångna året har handlat om tårtgate, Tintin i Kongo, Liten skär och alla små brokiga, piccaninnyn i Disney och mycket om nidbilder av svarta människor.

Sammantaget kan man säga att många röster har höjts mot en vit maktstruktur som alltid har varit en självklarhet för majoriteten av oss i Sverige. På samma sätt som det ansetts ”normalt” att vara heterosexuell, har många av oss haft svårt att se hur marginaliserade människor i Sverige fått kämpa för sin existens och för sina vardagliga behov i vårt samhälle. Ibland på grund av fördomar, ibland på grund av okunskap och väldigt ofta på grund av ignorans.

Jag har själv umgåtts med afrosvenskar sedan barnsben och växt upp och in i en grupp som varit hårt utsatta för rasism, trångsynthet och fördomar i vårt samhälle. Som ung är det lättare att se dessa saker. Dels på grund av att man gärna ser saker mer ”svart-vitt” i ungdomen och sällan har förmågan att se gråzoner och nyanser i samhället, men även på grund av att man som ung ofta umgås mer nära och intimt. Som ung umgicks jag mycket med vänner med olika ursprung, många med en väldigt stark medvetenhet av just utanförskap, politik, en vit samhällsnorm etc.

Det bidrog säkert på många sätt till att jag själv alltid haft ett starkt medvetande i dessa frågor och i tillägg har växt upp med en mamma som även hon alltid varit mycket medveten i dessa frågor. Sedan fick jag barn när jag var 18 år och genom deras ögon, under hela deras uppväxt har jag upplevt deras utanförskap för sin hudfärg och naturligtvis även mycket rasism i både vardagliga situationer, men även riktade rasistiska attacker, som jag ibland skrivit om i min blogg, både ingående och ibland bara omnämnt.

På så vis är inte den här debatten och tankegångarna nya för mig. Jag har levt med dessa tankegångar i hela mitt vuxna liv. Snarare har jag under det gångna året blivit förvånad många gånger över att debatten känns så ny för många och att jag upplever det som om många faktiskt har gått omkring och inbillat sig att ”hudfärgen inte spelar någon roll”. (Varför är det alltid vita som säger det?) Jag har förvånats över att det finns en massa människor i vårt land som på allvar tror att alla som växt upp i Sverige har samma förutsättningar i vårt land.

Ändå har även jag haft vissa AHA-upplevelser detta år. Särskilt under hösten när jag var väldigt aktiv i debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Bland annat blev det ett nyttigt uppvaknande för mig att jag som vit är privilegierad i vårt samhälle av det enda skäl att jag har vit hudfärg. Jag hade inte tänkt på det.

Jag har tänkt på att jag inte har varit privilegierad på grund av en massa olika orsaker och jag har tänkt på att många svarta inte är privilegierade på grund av sin hudfärg, men jag har aldrig tänkt på att den vita maktstruktur som vi lever i, gör mig privilegierad i det sammanhanget. Det har jag verkligen lärt mig av den debatt som pågått. Att se sin egen del inte bara indirekt, utan direkt.

Hur har det faktum att jag som vit är privilegierad påverkat människor i min omgivning som inte är privilegierade?

Mina barn är svenskar. De är födda och uppväxta i Sverige, av en svensk mamma och afrikansk pappa. De talar flytande svenska, har svenska medborgarskap och de är allt svenskt som man kan tänka sig, men de har i princip aldrig bemötts som svenskar av folk de möter i sin vardag. Bara det faktumet i sig är stigmatiserande.

Något som dock blivit påtagligt under det gångna årets debatter är att de inte är ensamma. Någonstans har jag alltid känt mig ensam i den här kampen. Inte helt ensam, förstås, men väldigt ensam mot majoriteten. Det har varit min familj, en del i mitt umgänge som varit väldigt medvetna och tagit dessa fajter i vardagen, men under det gångna året har jag förstått att det finns så enormt många föräldrar till mörka barn. Föräldrar som själva är afrosvenskar, vita föräldrar till bruna barn både som de fött själva eller som har adopterats. Det finns en enorm kraft i att känna gemenskap i det man själv upplever som utsatthet. Den är jag tacksam för!

Att få perspektiv från vänner, mina nu vuxna barn och människor jag mött i dessa debatter, som själva är mörka och som delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser är obetalbart!!

Det blir samma sak som med personer som på annat sätt är marginaliserade i vårt samhälle. Det gäller personer som är mobbade eller utfrusna, det gäller funktionshindrade personer, det gäller HBT-personer eller kvinnofrågor. Det är personerna som själva är utsatta som måste sätta gränserna och det är även de som måste ha företrädesrätt när vi talar om det som diskriminerar människor.

När man talar med personer som upplever sig diskriminerade, så säger de ofta att den ”dolda diskrimineringen” är den värsta, för att den öppna kan man i alla fall försvara sig emot och den ”dolda” är svårt att sätta fingret på, eller att ”bevisa”. Det är det vi ofta kallar ”vardagsrasism” som jag tycker är ett ganska dåligt ord, då rasism är rasism för mig, men ändå är vi alla ovilliga att rannsaka oss själva när det gäller diskriminering för att se hur vi själva är ansvariga för att vara delaktiga i diskriminering och att därefter kunna arbeta med oss själva för att minska möjliggörande av diskriminering av andra människor.

Man kan inte förändra andra, även om man kan påverka andra, men förändring måste komma inifrån sig själv och det bästa sättet att förbättra ett samhälle är trots allt att börja med sig själv.
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

6 reaktion på “Året när vi insåg att svenskar inte bara består av vita människor

  1. Du är en oerhört duktig skribent Fatou och du sätter ofta fingrarna på saker som många inte tänker på. Tex på hur jag tänkte på Lilla Hjärtat, en söt liten figur ändå är jag väldigt emot hur vi gjort och ff gör mot människor i bl.a Afrika, kolonialismen och allt som ff är där i dag.

    Som aktiv motståndare till rasism så känner jag mig ibland som ett spån som inte ser det självklara men det har nog med mina egna ställningstaganden mot dumheter som är så självklara och att jag inte vill se rasism i enkla saker.

    Du får mig att begripa självklarheter med en annan vinkel men det har jag sagt till dig.

    Kram och ha en fin kväll

    • Tack fina du! Jag tror inte jag är mer uppmärksam än andra, eller smartare, men jag försöker följa intressanta debatter och sedan försöker jag vara eftertänksam, sätta mig in i hur jag tror att andra upplever saker och uppfattar dem. Lilla Hjärtat är ett bra exempel, jag tror inte att jag hade reagerat på det, utan att debatten kommit igång. Jag hade nog tänkt lite som dig, men när jag läste lite av debatt-starten och kritiken mot LH, så blev det snabbt uppenbart för mig och jag höll med kritikerna. Jag tror det är bra med kritiskt tänkande över huvudtaget när det gäller maktstrukturer, men ibland är det svårt också när man inte ser det uppenbara på en gång. Tack för din fina kommentar! ♥

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

No Trackbacks.