Jag omger mig av väldigt många starka, kreativa och smarta kvinnor. Kvinnor har varit grunden för min egen uppväxt och utveckling som kvinna och som människa. De flesta människor jag ser upp till är kvinnor och de flesta jag umgås med är kvinnor. Gör det mig till manshatare? Nej, knappast. Jag älskar många män omkring mig också. Jag har tre bröder som jag älskar och ser upp till på olika sätt och av olika skäl. Jag har en bra kontakt med min pappa som har betytt jättemycket för mig i mitt liv. Jag har en son som jag självklart älskar. Jag har också manliga vänner som jag tycker om av olika skäl och även flera som jag ser upp till mycket.
Ändå är det flera av kvinnorna i mitt liv som ger starkast avtryck av någon anledning. Kanske beror det på att många av de kvinnor jag haft omkring mig har kämpat hårt i sina liv? Kanske beror det på min uppväxt eller på att jag själv är kvinna och därför lättare kan spegla mig i andra kvinnor? Jag skulle aldrig välja bort en man i min bekantskap för att han är man och jag skulle aldrig välja att umgås med en kvinna bara för att hon är just kvinna, men jag känner mig oftast mer bekväm i kvinnligt sällskap än i manligt.
Något jag har märkt ibland är att det tycks vara väldigt provocerande för vissa att jag kallar mig feminist. Jag förstår egentligen inte varför? Feminism för mig handlar om att sträva efter jämställdhet mellan könen. Att kvinnor ska ha samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter som män. För mig känns det så självklart, men jag har förstått att det inte är det för alla. Så här läser jag på sidan Unga Feminister:
”Vad är feminism?
I Svenska Akademiens ordlista från 2006 står det att feminism är en ”rörelse för kvinnors jämställdhet med män”. Feminism skulle även kunna beskrivas som en ideologi som erkänner att vi lever i ett ojämställt samhälle, och som genom en feministisk kamp vill nå en ekonomisk, politisk och social jämlikhet mellan könen.”
På wikipedia läser jag följande:
”Är den klassiska politiska rörelsen för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen.
Olika inriktningar har olika syn på vad problemen är, vad de beror på och hur det bäst bör lösas. Det som kan ses som gemensamt för många av dessa är att de anser:
- att kvinnor generellt sett är underordnade män.
- att detta förhållande ska förändras.
(Definition från Lena Gemzöe – Feminism, 2002)”
Min upplevelse är att kvinnor och män idag i princip kan uppnå samma positioner i samhället och att de kan eftersträva och uppnå samma mål, men att kvinnor generellt måste kämpa mer och mot fler hinder för att ta sig upp till vissa mål och i och med att det är så många fler hinder för en kvinna, så upplever jag att färre också tar sig det besväret och det motståndet för att ta sig dit.
Igår var det internationella kvinnodagen. En dag jag kanske inte firar så mycket och så ofta, även om det händer att jag går på intressanta evenemang i samband med den dagen. Jag brukar däremot mana mig själv till eftertanke. Jag tänker på de starka kvinnor som har stått upp och slagits och kämpat för de rättigheter vi ofta tar för givet idag, såsom rösträtten för oss kvinnor. Jag tänker också på de ojämlikheter som idag finns i vårt samhälle såsom att kvinnodominerande yrken ofta har generellt lägre löner och lägre status i vårt samhälle. Jag tänker också på att vi fortfarande aldrig har haft en kvinnlig stadsminister i Sverige. Jag tänker också på att utsatta kvinnor oftare ses på med mer förakt än utsatta män. Jag tänker då på kvinnor i missbruk, i kriminalitet och hemlösa kvinnor för att ta några exempel. Jag tänker på att det lever en massa fler kvinnor under hot om våld i nära relationer och hedersrelaterat våld, än det lever män under samma hot och jag tänker på hur förhållandevis lite satsningar som görs i dessa frågor.
Jag tänker också på alla de kvinnor i världen, där kvinnor är utsatta inom sexhandel, där kvinnor går miste om utbildning bara av den anledningen att de är kvinnor. Jag tänker på alla kvinnor som strider världen över för att få ett anständigt liv där de respekteras som individer och jag tänker på alla de kvinnor som inte vågar eller orkar strida… Jag tänker också på de som stridit men tystats.
Jag tänker på de kvinnor som går hem från krogen en vanlig helgkväll, men som måste ta en taxi hem av rädsla för att bli överfallna, trots att de velat promenera hem. Jag tänker på det kvinnohat som nyligen diskuterades när vi pratade om näthat. Människor som vill tysta de som talar bara för att de är just kvinnor.
Kvinnor som inte ens kan känna sig trygga i sina egna hem.
Det är dessa kvinnor jag tänker på. Kvinnor som har det svårare just för att de är kvinnor. Därför tycker jag att det är viktigt att internationella kvinnodagen finns. Det är viktigt att uppmärksamma dessa frågor. Det är viktigt att lyfta de frågor som rör just kvinnor då varken vårt land eller vår jord är jämställt, även om vi ofta inbillar oss det.
Självklart har en förändring skett. Självklart är det mycket bättre i vår värld nu är för 100 år sedan. Ja, det är till och med bättre än för 50 år sedan, eller till och med för ett par år sedan. Men förbättringarna har inte skett på egen hand eller av sig själv. Vi har kommit där vi är därför att några har gått före de flesta och ställt krav på våra regeringar, på våra medmänniskor och på vårt samhälle. Därför är det viktigt att fortsätta arbeta för ett jämlikare samhälle. Både i stort och i smått. I våra familjer, på politisk nivå, bland våra vänner och släktingar, bland bekanta, arbetskamrater och i mötet med nya människor. I media och på nätet, i organisationer och i vårt dagliga liv.
Kallar du dig själv feminist? Varför gör du det eller varför gör du det inte? Vad är feminism för dig och om du väljer att inte kalla dig feminist, är det för att du tycker vi är jämlika redan eller för att du inte tycker att vi ska ha jämlikhet mellan könen? Eller är det för att du tycker ordet feminism klingar illa?
Läs även andra bloggares åsikter om feminist, feminism, kvinnofrågor, internationella kvinnodagen, jämlikhet, kvinna, kvinnor,
Hej på dig!
Jag är ny här på bloggen men gillar den redan.
Nej, jag kallar mig inte för feminist pga att jag tycker den termen helt saknar egentlig innebörd, ”alla” kallar sig ju för det men laddar in helt olika saker osv. Självklart är jag för jämnställdhet iform av en jämn fördelning av hushållsarbetet, lika behandling inför lagen, lika lön för samma arbete och nolltolerans för trakasserier av sexuell art. I övrigt anser jag inte att man kan göra jämnsälldhet och jämlikhet till en fråga där man endast inkluderar män och kvinnor. Det är betydligt bredare, komplexare och mångfacetterat än så. Jag menar Sverige har ju som bekant bred medelklass vilken givetvis även inkluderar kvinnor i ungefär samma antal. ”Helsvenske” ”Linda Svensson”, 40 som är sjuksköterska, enhetschef på ett gruppboende eller förskolelärarinna och boendes i Tyresö har ju garanterat 100 ggr mer makt och inflytande än ”Mustafa Abid”, 40 i Tensta. Inte bara i fråga om arbete utan även möjlighten att få artiklar publicerade i tidningar, komma in på krogen och komma på ny anställningsintervju om hon nu vill byta arbete osv. Vidare så det ju inte bara en etnicitestfråga heller. Tänk på alla sjukskrivna män inom byggbranchen osv det är troligen lika tufft som äldreomsorgen och storkök. Tjejer har bättre betyg i alla ämnen skolan igenom men ändå hjälper ingen killarna. Visst, de högsta hönsen inom politik, diplomati och näringsliv är ju män så är det, alltså toppen, men botten då? Vilka är i majoritet i våra fängelser?
Och alla funktinshindrare då? Jodå, jag kan absolut köpa argumentet att kvinnor generellt behandlas sämre och får mindre plats då de hamnar i missbruk, hemlöshet och kriminalitet osv men det är ju inget argument för att inte hjälpa killarna.
Sist men inte minst hbtq personer. Jag tror nästan alla här har det tuffare än genomsnittsblodinen i centrala Eskilstuna.
Tack för ordet! Kul med debatter och tyckande!
Mvh Johan Kammari (Studiecoach på Komvx/SFI)
Hej Johan och varmt välkommen till min blogg!!
Jag håller absolut med dig om precis allt du skriver. Jag har mest erfarenheter av just ojämlikhet när det gäller könsfördelning (kvinnor/män) och rasism, men även en hel del om klasskillnader, men jag tänker ofta på livet för funktionshindrade och hbtq personer framför allt. Både i Sverige men ännu mer utomlands. Jag vill gärna lära mig mer om hur deras vardag ser ut och hur det ser ut när det gäller diskriminering av personer som anses ”avvikande” från normen.
Därför blir jag också lika förvånad varje gång jag diskuterar med någon eller skriver ett blogginlägg om just diskriminering av människor med till exempel annan hudfärg och det kommer kommentarer som: ”det är inte för att hen är svart/invandrare/asiat/muslim/arab…” etc. Dessa kommentarer kommer ofta från just människor som inte till synes har några problem med att själva bli diskriminerande. Jag tycker dessa personer allt för ofta visar exempel på att vara oförstående för en situation som de själva inte är utsatta i. Om en transsexuell person berättar för mig eller skriver ett blogginlägg att hen är diskriminerad på till exempel arbetsmarknaden, så skulle jag aldrig skriva att: ”Nej, du är inte diskriminerad” eller ”Du vet inte vad jag har varit med om, som är mycket värre än din situation…!” Jag lyssnar ju förstås på den personens upplevelser och hur den känner sig utsatt och varför och skapar mig sedan en förståelse för personens utsatthet och upplevelser.
Oj, nu blir det här lite luddigt känner jag, klockan är mitt i natten och det var nog inte bästa tidpunkten att sätta mig och svara på en intressant kommentar…! 🙂 Hoppas på fler kommentarer och debatter av dig och med dig! Ha en fin vecka!
Hej igen och tack för svar! Jo, vi tycker nog ganska lika i det mesta skulle jag tro, kul men man måste ju kunna tycka olika ochså utan att bli ovänner pga den saken.
Och glöm för all del inte att även utsatta och förtryckta själva kan vara/bli förövare. Jag känner tex flera heterosexuella ”invandrare” som utryckligen säger att dem hatar hbt personer och önskar dem illa. Vidare så kommer ju mycket av antisemtismen idag just från människor från MENA. Visst, dem säger att det ”bara” gäller Israels utrikespolitik men ändå är hot och våld vardag för många judar i främst Malmö. Jag själv som alltid varit något av en ”pluggis” och känslomänniska och aldrig gillat typiskt manliga saker har ochså flera ggr blivit påhoppad med glåord som ”jävla bögjävel” odyl, inte sällan av kvinnor de facto. När jag jobbade inom vården så sade tom min egen mor att ”riktiga” karlar ska inte hålla på med sådant här kärringöra. Det måste ju ses som känga åt såväl yrket, männen och kvinnorna inte sant? Sist men inte minst funktionshindrade. Minns du Sd killen i rullstol hetsade mot en mörkhyad vakt och ljög om att invandrare hade rånat honom. Självklart är han i en utsatt situation som gravt funktionshindrad men han var trots allt riksdagsman och gjorde det han gjorde. Alla kan göra och fel, vi är alla bara människor. Alla lika alla olika.
Ha en bra vecka du med!