När jag 2009 vann Stora Bloggpriset och var på bloggalan på Nalen, så hamnade jag vid ett tillfälle nära Niklas Strömstedt. Han stod och småpratade med sitt sällskap och så tittade han mot mig och sa till sin vän något i stil med: ”Men vad roligt för henne, det måste vara det största som hänt henne!”
Han menade säkert inget illa och han sa det säkert som en uppmuntran, men sanningen är att jag retade mig på det och de gånger jag kommer att tänka på den där händelsen så retar det mig att jag inte sa något då.
Det var jätteroligt och verkligen helt otippat att vinna det där priset, det sticker jag inte under stolen med. Det är till och med så att det var en stor händelse i mitt liv, men det är väldigt många händelser som toppat det ögonblicket, trots allt.
Att säga så till en kvinna som fött fyra barn, varit gift två gånger, levt nästan 10 år med sitt livs stora kärlek, har ett barn som var så svårt sjuk att jag trodde jag förlorat henne, när hon kom tillbaka till livet, med ett annat barn som vunnit tre SM-guld i lika många dansstilar, med hittills två barn som tagit studenten, som levt ett liv fyllt av svårigheter, men ändå med en väldig massa lycka och glädje, ja att tro att vinsten av Stora Bloggpriset skulle vara mitt livs största händelse kan jag inte ta annat än som en förolämpning.
Idag fann jag ett klipp i SVT´s Öppna Arkiv, som de nyligen har öppnat och där fanns faktiskt ett klipp där jag skymtar ibland och just den dagen var en av två dagar den veckan som är en av mitt livs största händelser någonsin! Klippet är från 1990 och Nelson Mandela besökte Sverige som första land utanför Afrika efter sin frigivning och jag hade äran att i kör sjunga för honom både i Uppsala Domkyrka och senare den veckan i Globen (det klippet tycks inte vara uppe ännu… )
Min dåvarande make i rosa tröja
Inte bara jag är med, utan även en av mina allra närmsta vänner och min dåvarande man, som tyvärr inte finns hos oss längre. (Vila i Frid, Lamin!)
Jag längst till vänster, 19 år och min vän i mitten
HÄR har jag tidigare skrivit om just den här dagen och sången vi avslutar hela programmet med. Det kallar jag ett stort ögonblick! Ni vet ett sånt man aldrig glömmer!! 
Jag till vänster för 23 år sedan
Läs även andra bloggares åsikter om nelson mandela, mitt livs största ögonblick, tonårsmorsa, stora bloggpriset, domkyrkan i uppsala, uppsala, anc, apartheid, afrikagruppernas sångkör, stort ögonblick,
Jag förstår dig. Så irriterande med sådana där små kommentarer som är för små för att bråka om men för stora för att man riktigt kan glömma dem. Och tänk att man aldrig finner sig medan tid är. Men hur som helst: Du fick priset och inte han! Det är ju det som räknas…och att bara du vet vad som verkligen är viktigast i ditt liv.
Fast lite irriterande är det ju ändå…….;-)
Ja, det är ju inte så att jag går och grubblar över det varje dag och behöver terapi för det, hehe, men ibland slår det mig och jag tänker ”fasen vad låga tankar han hade om mig…” Nåja, jag lovar att ”komma över det”, men ja visst är det så att man kan irritera sig ändå, fast det inte var någon stor grej! 🙂
Nej, jag har varit med om liknande episoder, när det känns som om man liksom förminskas och man vet inte hur det går till, men det är lurigt för det finns inget riktigt bra sätt att angripa det på. En gång är ju ingen gång, sägs det, men om det återkommer några gånger till så….då biter det sig fast. Men det bästa är ju att ju fler erfarenheter man själv har, desto mer vet man att man har ett eget värde oberoende av andras kommentarer, trots allt. 😉
Jag ogillar verkligen att bli förminskad eller underskattad säkert därför jag fortfarande minns det. Haha… Ja du har rätt i att man själv vet bäst hur man har det! Tur är väl det.
Förstår ditt tankesätt och din irritation över hans uttryck. De helt klart största i mitt liv är när jag födde mina tre barn, en euforisk känsla som är svår att toppa.
Ha en bra dag!
Kram Gunilla
Ja, så tror jag det är för alla oss föräldrar, det är så stora ögonblick att det knäcker allt annat. Sedan kan man ju vara med om andra betydelsefulla ögonblick, men knappast något som mäter sig med att få barn! 🙂 Kram ♥
Fint inlägg, kul att du taggade med Afrikagruppernas sångkör så att vi på Afrikagrupperna hittade det i vår omvärldsbevakning. Synd bara att den trista inledningen med Strömstedt stör den mycket större grejen med kören. Skulle du vilja gästblogga om körsången på Afrikagruppernas blogg?
Maila mig på viktoria.olausson@afrikagrupperna.se
Pingback: Det var inte tack vare Moderaterna i alla fall… | Fatou