Idag har jag haft en toppen dag på mitt arbete. Ibland så har man bättre dagar och ibland sämre, så är det bara, men idag var en fin dag. På väg hem från jobbet sitter jag på tunnelbanan och lyssnar på det tips min mamma givit i sin blogg om Ubah Musse´s ”Sommar” från 2011 och Tankar från dagen. Sommar uppfyller mig med skratt, spänning, sorg och stort intresse över hennes person.

Jag går och handlar lite mat. När jag nästan är framme vid min gård, på gården innan min, ser jag en liten flicka med rosa cykelhjälm och rosa cykel. Hon pratar med mig och pekar och jag plockar ut lurarna ur mina öron och ställer ned matkassarna:

”Jag kan cykla!!” Jublar den lilla flickan och så vinglar hon med styret hit och dit, medan hon trampar. Jag förstår att hon precis lärt sig cykla: ”NÄMEN! Vad du kan! Vad duktig du är! Har du precis lärt dig det?” Frågar jag flickan. ”Ja”, flåsar hon, samtidigt som hon försöker hålla tungan rätt i munnen och styret åt rätt håll. En liten pojke som står bredvid flickan, med blå hjälm och jacka säger: ”Vill du se att jag också kan cykla utan att hålla i mig?” ”Javisst”, svarar jag och så springer han iväg två portar bort och hämtar en blå cykel i cykelstället och så kommer han cyklande med full fart mot mig. Så ropar han: ”Kan du cykla utan att någon håller i dig?” Jag svarar med ett stort leende över hela ansiktet: ”Ja, det kan jag, men jag kommer ihåg att det var väldigt svårt att lära sig!”

Så lyfter jag upp matkassarna och börjar gå mot min port. Då hör jag pojken ropa efter mig: ”Jag tycker i alla fall att du är snäll och jag tror att du kan cykla nästan lika bra som mig!”

Hur kan man inte älska barn, deras spontanitet och tillit till sina medmänniskor? Hur kan man missa alla guldkorn i vardagen? Hur kan man inte älska att leva?

Läs även andra bloggares åsikter om ubah musse, sommar, vardag, livslust, guldkorn, guldkorn i vardagen, barn, kärlek,