Ibland säger någon till mig att jag är en ”bra mamma” eller en ”drömmamma” eller ”den perfekta mamman”. Förhoppningsvis har jag gjort något bra på vägen i min strävan att uppfostra mina barn, men i sanningens namn har jag nog gjort alla misstag man kan göra också, så inget kunde vara mer fel än att kalla mig en ”perfekt mamma”.

En mamma som kämpat? Ja. En mamma som älskar sina barn över allt på jorden? Ja. En mamma som haft många motgångar? Ja. En mamma som axlat föräldrarollens vardag själv? Svar ja. Har jag försökt göra det bästa jag kunnat utifrån den situation jag varit i? Svar ja. Men nej, någon perfekt mamma har jag aldrig varit och kommer troligen aldrig att bli, även om man lär sig av sina misstag och försöker rannsaka sig själv, rätta till det som blivit fel och strävar efter att bli en BÄTTRE mamma. Ja.

Vad mina barn tycker? Ja, ibland tycker de så här om mig:

Också.

Eller så kan man säga som Binta gjorde när hon var liten och inte kunde prata rent än. Hon visade i stället pekfingret och sa: ”SACK YOU!”

Läs även andra bloggares åsikter om fuck you, fuck me, den perfekta mamman, självrannsakan,