Jag vill skratta när jag gråter och gråta när jag skrattar

skanna0010 (2)Jag och Mabou på hans dopceremoni, en vecka gammal, 2002.

Hämtade sonen vid bussen från kollot idag. 11 år gammal har han för första gången varit borta så länge utan någon annan familjemedlem. Jag minns den där osäkerheten han visade innan han åkte. Frågorna på om jag ”var säker på att han skulle ha roligt”? Det är klart man inte kan svara tvärsäkert på det. Så jag svarade att jag inte visste säkert, men att han skulle få komma hem om det inte var roligt alls. Att alla hans tre storasystrar varit på kollo och att de älskade det!!

Idag vid bussen. Hur han böjde undan från den där kramen jag försökte ta, samtidigt som han väste: ”Sluta vara pinsam”, fast med glimten i ögat. Hur han blivit två veckor äldre och med helt nya erfarenheter. Hur han tog farväl av alla sina nya vänner, tjejer och killar i hans egen ålder, med långa kramar. Några yngre och några äldre. Hur en tjej och en kille i ungefär samma ålder som sonen ställde sig precis framför mig och min mamma som också var med och mötte upp Mabou, och dessa två ställde sig och grovkysste varandra mitt framför ögonen på oss… Hur skrattet bubblade upp i min hals och jag såg sonen (som tack och lov hade skött sina tungkyssar till avsked på bussen, innan de klev av) med andra ögon. Hur jag såg sonen med en 11-årings ögon och förstod att något hänt på det här kollot, som han aldrig förr varit med om. Ett första steg ut ur en barnvärld, där vuxenvärlden fortfarande är långt, långt framför honom.

Jag förstår att han funnit en värld där varken mamma, pappa, mormor eller någon storasyster kommer att få vara en del av. En egen värld där vi inte ens får vara åskådare. Förtjusningen och sorgen bubblar inom mig, med skratt och tårar på samma gång. Förtjusningen över att min son tagit sina första steg in i en värld utanför familjen, med en stark gemenskap till andra än familjemedlemmar, samtidigt… sorgen över att det här är första steget bort från familjen. Ett steg där vi inte är inbjudna eller ens önskade. Tårar och skratt som blandas i mitt ansikte, i mitt hjärta.

Efteråt, när vi går iväg för att äta gott och prata. Hur han bubblande berättar om kollot. Om alla kompisar, om alla spökhistorier som helt plötsligt, berättade av en 11-åring i fullt dagsljus kanske inte längre känns så läskiga som de gjorde när han fick de berättade för sig i mörkret på kollot, utan en mammas hand att hålla i, när det blev för spännande.

Ljuset och glittret i hans ögon när han med allvarlig min säger att det här var det bästa han någonsin varit med om och att han inte ska prova ett nytt kollo nästa år, utan ska åka tillbaka till just detta kollo!! Och jag vill skratta när jag gråter och jag vill gråta när jag skrattar, för att hans starka känslor smittar av på mig och gör att jag kan se hur viktiga dessa två veckor på kollo varit för min son. På ett sätt han inte insåg när han reste, med en erfarenhet han aldrig kunnat gissa att han skulle få under dessa två veckor.

Det är fortfarande sommar, det har regnat idag och solen har gassat en massa andra dagar. Min son är hemma igen, i alla fall för en kort stund innan ett läger startar nästa vecka. Han har fått något med sig den här sommaren som gör att inget någonsin kommer att bli riktigt som förut igen…

IMG_8854-1024x768bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.