Intervju i Accent

accent1Förra veckan var ju jag och min mamma med i Efter Tio på TV4, som jag ju skrev om och la upp klippet från HÄR! För ytterligare någon vecka sedan så var jag också med i nykterhetstidningen Accent, fast i själva pappersupplagan.

Även om detta ämne är något jag tycker är viktigt att lyfta fram och prata om, då missbruk och kriminalitet är så utbrett i vårt samhälle och jag även ser tydligt vilken familjesjukdom missbruket faktiskt är, så finns det fortfarande ett visst mått av skam och smärta kvar inom mig. Det är frågor som jag hela tiden försöker att jobba med själv för att komma vidare och i stället hämta kraft och styrka från.

Jag ser ju inte min mamma idag som f.d. kriminell och missbrukare i första hand, utan i första hand är hon min mamma, i andra hand är hon en mycket nära vän, men samtidigt så får också delen som f.d. missbrukare plats inom ramen av en människas liv, just i min mammas liv. Det är nog någon form av acceptans, gissar jag.

Det tog ju väldigt lång tid för mig och krävdes rätt mycket för mig att acceptera att min mamma varit missbrukare. Jag har ju också ett medberoende som inte i första hand är kopplat till min mamma, men som i många delar ändå är något jag får arbeta en hel del med för att inte falla tillbaka på gällande mitt vardagliga liv. Jag försöker att se till mina egna behov och välbefinnande, även om det ibland sitter lite längre inne.

accent2

Som när det gäller många tunga saker, så tror jag det är bra att prata om det, men att prata om det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att man pratar om det i media och inför okända människor, utan själva pratandet ligger ju i att hela och att hela sig kan man göra på många andra sätt än att vara berätta om det för okända människor.

Men människor är olika. För mig är det inte ett problem att prata om starka känslor och händelser som jag bearbetat, därför har jag vid många tillfällen valt att tacka ja till att uttala mig i olika mediala forum, såsom TV, tidningar, radio etc. Det finns säkert en exhibitionistisk ådra i mig, vilket jag tror det finns i de flesta människor, mer eller mindre, men sanningen är också att jag faktiskt tackar nej till ganska många inbjudningar i media. Jag ställer däremot upp när jag tror att jag har något att tillföra och jag har något att säga och det passar mig i tid och rum. Eller när det är en fråga där jag har kunskaper eller erfarenheter av något jag tycker är viktigt att belysa och jag vet att det är svårt att få andra att ställa upp.

För att anhöriga till frihetsberövade ska kunna få det fokus som jag tycker krävs för att ta bort tabustämpeln och för att man ska kunna prata öppet om problematiken utan att stigmatiseras eller stängas ute ur samhället med den skam och skuld som ofta fyller både den som är frihetsberövad och dess anhöriga, tror jag det är viktigt att det finns personer som är beredda att stå upp för dessa personer. Det är okej för mig att vara ett sånt ansikte utåt, både för andra vuxna anhöriga, men också för alla de 10 000 barn som har en eller två föräldrar som sitter frihetsberövade och därmed även är brottsoffer, trots att skamstämpeln sitter så djupt att de ofta inte vågar tala om sina problem, sina behov och ofta också sin kärlek och oro för den anhöriga som sitter frihetsberövad.

Det innebär inte att jag inbillar mig att jag kan tala för alla i dessa grupper, utan jag tror att varje person har sin unika historia och berättelse, men det finns också gemensamma nämnare där jag tror att många upplevt samma sak i samma eller liknande situationer.

accent3

Självklart har även jag på olika sätt stigmatiserats och på olika sätt blivit utsatt av människor omkring mig som har fördomar och saknar insikt och möjlighet till empati för andra människors svårigheter i livet. När folk har åsikter, så är det inte så mycket man kan göra åt saken, vi är alla olika, men ibland drabbar det även på andra sätt, i arbetslivet eller bland människor man möter i olika situationer. Det är då viktigt att komma ihåg vad man har och vad man strävar efter i livet, vem man är som person och vem man vill vara. Att komma ihåg att vardagen är där man eftersträvar trygghet och eftertanke, arbete och acceptans för den man är.

Jag försöker då också att tänka på att dessa frågor är större än mig personligen. Dessa frågor är något som jag driver på för att försöka skapa ett bättre samhälle, inte bara för mig själv och min egen familj, utan också för de som tiger, de som inte vågar lyfta dessa frågor, för alla barn som saknar en röst. För alla barn som känner skam och skuld för något de inte kan påverka eller förändra.

Om det är rätt eller fel vet jag inte, men så länge det känns rätt och jag känner att jag har något att tillföra, så kommer jag nog att fortsätta göra det när jag ges möjligheten.

Om du vill prenumerera på Accent, så klicka HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Social comments

Loading Facebook Comments ...

6 reaktion på “Intervju i Accent

  1. Jag tror också det är bra och viktigt att prata om det, när det känns rätt och bekvämt.
    Det har inte varit svårt för mig heller, för det mesta att vara öppen med de problem jag haft i min familj. Många gånger har jag tvärtom känt att det gjort det lättare och att jag kanske, förhoppningsvis hjälpt någon annan att ta sig ur stigmatiseringen.

    • Ja, för mig har det ofta känts som ett bra sätt att fortsätta bearbeta det som skett, när första chocken har lagt sig, oavsett vilken svår upplevelse det gäller. Det är viktigt att det känns bra för en själv när man berättar. Jag har inte heller några problem att besvara frågor omkring det som skett, det jag tycker är mycket jobbigare är när jag vet att en person vet och sedan inte kommenterar/frågar/nämner något om det. Då blir jag osäker. Då är det till och med lättare när folk fördömer öppet, än när de inte säger något alls. Om folk fördömer kan jag ge min sida av saken och besvara det den säger och om den fortfarande har sina åsikter då kan jag konstatera att vi är olika som människor, men när man lägger antydningar eller helt tiger ihjäl det, då är det svårt att veta var man har människor.

  2. Jag såg inslaget Efter tio och kände igen mig på många sätt. Din berättelse berörde mig mycket. Det fick mig att surfa runt för att se var det finns för hjälp att få. Hittade http://medberoendeinfo.blogspot.se/ som jag gillade. Du känner säkert redan till den, men kom att tänka på den när jag läste ditt inlägg.
    🙂 Bella

    • Hej Bella och tack så mycket för din kommentar. Jag hade inte hittat just den sidan, faktiskt, men det jag nu hunnit läsa på den, verkar den väldigt upplysande och informativ. Jag har arbetat mycket med mitt eget medberoende, som inte är så kopplat just till min mamma och hennes tidigare missbruk, men som ändå är en problematik som jag ofta måste återkomma till och arbeta med själv. Tack för länken och tack för din kommentar! <3

  3. Du är så klok. Det var intressant att få läsa om varför du pratar om jobbiga saker öppet, även i media. Jag förstår samtidigt så otroligt tufft det är och att du säkerligen har fått ta ganska mycket skit för det. Men du gör en bra sak när du talar om det svåra. För vi kan inte blunda för sånt som inte är trevligt eller som inte är bra för en själv och andra, typ missbruk.
    Jag önskar dig mycket, mycket kraft så att du fortsätter och aldrig tystnar!

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

No Trackbacks.