Jag fick upp en länk till ett videoklipp i mitt Facebookflöde härom dagen. Klippet heter Beacuse who is perfect? På 11 dagar har klippet setts av närmare sex miljoner (!!) människor!! Helt otroligt, men klippet är faktiskt värt att se. Det innehåller värme och fokus på funktionsnedsatta personer och det ger en helt annan dimension av modevärlden och skyltdockor än vi är vana att se.

Dock tycker jag inte om uttrycket ”because who is perfect” även om jag förstår att det är en metafor. Om en person är perfekt eller ej, handlar ju om betraktarens ögon och uppfattning. Här kan du se klippet:

Klippet får mig att tänka på hur fördömande och ytliga vi människor egentligen är och hur lite utseendet ändå betyder på djupet av oss människor, trots att det får ta sådan enorm plats på ytan.

Av en tillfällighet fann jag en blogg i förrgår av en ung tjej som har en CP-skada. Den här tjejen ”Pinkies” skriver om vad hon tycker är jobbigast:

”Många tror att det jobbigaste med mitt handikapp är att jag inte kan gå. Men det är inte så. Jag tycker att det är ingen stor sak att jag inte kan gå själv för att jag är ju väldigt rörlig. Det kunde vara värre. Kunde tex. vara förlamad. Så jag har faktiskt haft jävligt tur. Det jobbigaste som jag tycker är: 

• Att vara så beroende av hjälp. Även fast att jag älskar mina assistenter så är det jobbigt att vara beroende av dom hela tiden. Om en assistent blir sjuk blir min dag kaos. Speciellt en skoldag.Visst, mamma kan följa med mig men det är sjukt pinsamt.

•  Att nytt folk tar förgivet att jag är rtard ibland. Ibland bland nytt folk så känner jag mig särbehandlad. Ibland pratar folk med mig som att jag vore tre år eller så frågar dom min assistent/ föräldrar saker om mig över mitt huvud eller så dissar de mig totalt. Det är sjukt jobbigt.”

Det handlar om fördomar, förstås och det handlar om att vi människor har så svårt att acceptera det som för oss är ”annorlunda”. Jag blev verkligen imponerad av den här tjejen ”Pinkies” och hennes sätt att uttrycka sig och på det sätt som man lätt kan förstå att hon får kämpa på många sätt, men ändå är det så uppenbart att hon är som de flesta unga tjejer i vårt land. En tjej som verkar gilla rosa, att blogga om ”dagens outfit” o.s.v. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men jag läste en del i bloggen och känner att den här tjejen utstrålar styrka och mod, självkänsla och skönhet.

Det är så uppenbart när man möter människor som har både synliga och osynliga funktionsnedsättningar, att de får slåss mot så många oförstående kvarnar, men att de i grund och botten är härliga, unika, fantastiska individer, till skillnad från många av oss som inte har dessa funktionsnedsättningar. Kanske är det svårigheterna som medföljer en funktionsnedsättning som gör att dessa personer blir ödmjukare för livet och för andra människor, på samma sätt som jag ofta upplever att personer som gått igenom många tunga svårigheter på andra sätt i livet, ofta blir mer ödmjuka och får en mer karismatisk och starkare personlighet? Och visst är det ganska logiskt att om vi har haft mycket motgångar i livet själva så blir det förstås svårare att döma andra människor och i stället får man en större förståelse för andra personer som av olika anledningar har det svårt i sina liv, även om man förstås inte kan dra alla över en kam. Det finns självklart många människor som gått igenom många svårigheter som blir bittra, avundsjuka och ogina också, men i det stora hela så märker jag själv att jag blir mer bekväm i sällskap med människor som fått sig många törnar av livets alla svårigheter.

Bara lite tankar…