Samhället har förändrats…

family comes firstJulen har passerat och nyår har passerat och nu är vi snart inne på årets andra månad. ”Vad tiden går snabbt när man har roligt”, brukar man säga och det kan jag skriva under på! Livet är inte en fest, för jag är inte mycket till festmänniska, i sanningens namn, men livet är ändå härligt att leva!! 

Trots att jag trivs bra med mitt liv, så känner jag ändå att förra veckan och denna inte varit någon riktig höjdare… Jag blev nämligen sjuk. Jag har ju ett ganska nytt jobb sedan sju månader tillbaka och sedan cirka ett år, tills förra veckan har jag inte haft en enda sjukdag. Nåja, det är ju inte så lång tid, men jag hade verkligen ställt in mig mentalt på att jag inte skulle ha någon sjukdag de närmsta åren. Fråga mig inte varför, men ibland kan jag få för mig såna saker och så blir jag så himla förvånad när jag upptäcker att de liksom inte ”slår in”.

Man kan inte styra och ställa över allt i sitt liv och kanske är det det som stör mig mest? Att jag inte kan bestämma när jag ska vara sjuk och inte, det där med att inte ha kontroll…

Det som hände förra veckan tyckte jag ändå var väldigt märkligt. Jag har aldrig hört talas om att det hänt någon annan. Jag kom hem från mitt jobb tidigt på morgon. Ibland när jag jobbat natt så sover jag när jag kommer hem, i alla fall ett par timmar, men oftast försöker jag att inte göra det, för det blir så lätt att vända på dygnet då. Den här dagen sov jag lääänge. Det vill säga ända till eftermiddagen. När jag vaknade hade jag ont i bröstet. Alltså det var som ett tryck över högra bröstet. Typ som jag kan tänka mig att det känns när man får problem med hjärtat, bara att det här var på höger sida. Jag brydde mig inte så mycket om det och det gjorde mest ont om jag satt eller stod i vissa ställningar. På kvällen började det att göra mer ont, men jag försökte ändå ignorera det. Jag hade jobbat en hel del så jag hade mycket att göra som jag skjutit upp på grund av jobbet. När jag sent på kvällen skulle lägga mig så kändes det som en ångvält körde över mig. Jag skrek rakt ut och försökte sätta mig upp i sängen, men det gick inte så lätt med den där ångvälten på bröstet. Men till slut tog jag mig upp. Jag fattade inte själv vad som gjort så ont, men efter en stund försökte jag lägga mig ned igen. Samma sak hände.

Jag försökte lägga mig ned i andra lägen, men hur jag än la mig ned så slutade det med att jag skrek rakt ut och försökte kravla mig upp igen… Till slut satt jag upp i sängen. Jättetrött, men utan att kunna somna. Efter en stund kände jag också att det började stråla ut i högerarmen så fort jag slappnade av i den. Så jag blev tvungen att hålla upp höger armbåge en liten bit med vänstra handen. Efter en och en halv timme i sängen gav jag upp och började då också bli lite orolig. Tänk om det var hjärtat i alla fall? Eller ångestattack. Jag kunde inte komma på något som skulle bidra till en ångestattack, men just det här trycket jag kände, var ett sånt tryck över bröstet som jag hört förklaras för mig av andra personer som haft ångestattacker. Just det här med ångvälten på bröstet…

Till slut ringde jag sjukvårdsupplysningen och förklarade vad som hänt och undrade vad jag skulle göra. Hon jag pratade med förklarade att hon inte trodde det var hjärtat, men kunde ändå inte utesluta det, så hon skulle skicka en ambulans så fort det blev någon ledig.

Min yngsta dotter Isa (20) kom då hem från sitt nattjobb och sa att hon skulle följa med mig i ambulansen. Ambulansen kom. Efter EN TIMME OCH FYRTIOFEM MINUTER!! Alltså, seriöst? OM det hade varit mitt hjärta så hade jag väl varit både stendöd och troligen även hunnit kallna innan ambulansen kom. Men jag levde, fick två Alvedon och åkte med i ambulansen. I ambulansen fick jag jättesvårt att andas, särskilt när jag drog in luft, så de hjälpte mig att få sitta upp så gott det gick på den där båren.

När vi kom fram bad jag att få sitta på en stol i stället för att lägga mig på en brits, eftersom det gjorde så ont när jag försökte halvligga och ligga gick ju inte alls… I väntrummet satt jag i cirka EN OCH EN HALV TIMME med min dotter och väntade innan vi blev inropade av personal. En och en halvtimme utan tillsyn på en person som eventuellt har något problem med hjärtat?

Nåja, det togs blodprover, lyssnades på hjärtat, togs EKG och annat. Sedan var det dags att vänta igen. Nu fick jag halvsitta på en bår bakom ett draperi och det började kännas lite, lite bättre. Så pass att jag i alla fall kunde luta mig lite bakåt och så trött som jag var så halvsomnade jag lite till och från. Isa som kommit direkt från sitt jobb, var ju också väldigt trött, så hon la våra jackor och väskor på golvet och slocknade på golvet.

Efter en väntan i typ all evighet igen, så kom äntligen läkaren. Hon meddelade att EKG såg bra ut, så det var troligen inget med hjärtat i alla fall, men hon skulle ändå vänta på proverna innan hon vågade säga något slutgiltigt.

Nu hade det hunnit bli morgon och städpersonal hade kommit och började moppa golv och grejer, men till slut dök läkaren upp igen och meddelade att jag fick åka hem. Hjärtat såg bra ut och annat de hunnit kolla också. Hon sa att hon kunde upptäcka att jag hade en förkylning nära förestående, typ inom de närmsta dagarna. Min smärta däremot trodde hon att jag hade på grund av några slags muskelspänningar i bröstkorgen. Det skulle fortsätta värka några dagar, men det var bara att ta Alvedon och vila. Då jag fortfarande hade ganska ont, även om det inte gjorde så ont just där jag halvsatt på båren, så gjorde det fortfarande väldigt ont i bröstkorgen så fort jag ändrade läge eller reste mig upp. Jag frågade därför läkaren om man kunde få hjälp med sjuktaxi, men det kunde man minsann inte…

Vi tog oss till slut hem och jag tog Alvedon och vilade. Nästa dag hostade jag mycket och bröstkorgen gjorde ungefär lika ont fortfarande, men sedan kom en förkylning, feber och alla på en gång och jag blev däckad i influensa. Nu har jag blivit bättre och bättre i några dagar och så i dag när jag ändå kände att förkylningen var på väg att dra vidare, så åkte jag på magsjuka. Ja, men hallå?? TRE sjukdomar på en vecka?!! Det är ju helt sjukt!! Jaja, säga vad man vill om magsjuka, men visst är det så att den går väldigt snabbt över i alla fall?! Det är det jag hoppas på nu!

Nåja, förutom att redogöra för en riktigt SJUK vecka, så hade jag egentligen en annan poäng med detta inlägg och det är att det blev väldigt uppenbart för mig vilken nedrustning som skett i vårt samhälle den senaste veckan i min kontakt med sjukvården! Det är ju helt galet att man ska vänta i nära två timmar på en ambulans. Personalen var väldigt trevlig och tillmötesgående, både i ambulansen, sjukvårdsupplysningen, sköterskor och läkare på sjukhuset, så det är inte där problemet sitter. Att jag fick vänta i nästan två timmar på ambulansen och sedan flera timmar på att bli undersökt och allt var ju inte heller någon större fara, annat än att det är trist att vänta, men med tanke på att ambulansen skickades för att man inte kunde utesluta hjärtfel, så är jag väldigt kritisk till att den tog så lång tid.

Jag har hört mycket av närstående och deras bristfälliga vård i kontakt med sjukvården på många sätt och jag har hört och läst i media om kritik mot ambulanser och sjukvård för att det dragits ned så mycket resurser, men det är först nu jag själv varit med om det och jag måste säga att jag verkligen inte känner mig trygg med att lita på ambulans och sjukvård den dag jag eller någon av mina familjemedlemmar blir akut sjuka och verkligen behöver snabb hjälp!! Vårt samhälle har verkligen förändrats!!

bloglovin

Social comments

Loading Facebook Comments ...

9 svar på ”Samhället har förändrats…

  1. Antagligen kan det vara så att SOS Alarm gör olika prioriteringar, baserat på hur akut de anser läget är. Kanske de, genom samtalet med dig, inte ansåg att det förelåg direkt fara för ditt liv, utan att du fick vänta lite längre, medan andra sjuka förmodligen prioriterades högre. Sen ska man också tänka på att ALLA verksamheter idag, staliga, genom landsting och kommuner, hela tiden har enorma sparkrav, och måste hela tiden sparka folk och prioritera hårdare. Alla dessa jobbskateavdrag kostar massor. Men man inser inte hur mycket, förrän man drabbas själv tyvärr. Hoppas att du kryar på dig nu Fatou!

    • Ja, så kan det förstås vara, men baserat på det de sa till mig på själva sjukvårdsupplysningen, alltså att de skulle skicka ambulans för att de inte kunde utesluta hjärtat, så känns det märkligt om de prioriterade ned mitt ärende… Sen håller jag med dig om att nedrustningen i vårt samhälle är fruktansvärd och dessutom skrämmande. Jag betalar gärna mer i skatt om vi får tillbaka bättre samhällsfunktioner än vi har idag! Tack! Jag mår väldigt mycket bättre idag och hoppas det är slut med sjukdomarna nu! 🙂 Kram!

  2. Samma sak hände min väninna i sommar då hon vaknade med yrsel och faktiskt hade förlorat kontrollen över sin balans. Hon ringde mig för hjälp. Efter att vi ringt sjukhusupplysningen beslutade de att skicka en ambulans. Min vän hade tidigare drabbats av en lindrig stroke, det var också det vi var rädd för. Det tog över två timmar för ambulansen att komma. Ambulansföraren sa att de varit lediga men inte fått nått utrop fören de senaste tjugo minuterna!!! Lyckligtvis hade vännen inte drabbats av en ny stroke, utan en inflammation på balansnerven. Men tänk om det hade varit en stroke som är beroende av en snabb behandling.

    • Ja, det är just dessa historier och erfarenheter som gör en riktigt livrädd för att hamna i en akut situation och många är ju de tidningsartiklar som kan vittna om när det faktiskt går riktigt åt skogen!!

  3. Men kära vännen! Nu hoppas jag att du håller dig frisk. Hade det varit hjärtat så skulle du ha varit död tre gånger om vid det laget. Eller en stroke… Nä, jag är skitglad att jag inte jobbar kvar i den organisation som har ansvar för människors sjukvård. 🙁 Det är förskräckligt så det har blivit!

    Ta i trä har jag hållit mig frisk, men i morse sträckte jag mig så nu har jag ont i ryggen. Fast jobbar ändå, förstås.

    Allt gott till dig och kram! Roligt med förnyelsen av din bloggs utseende!

    • Ja, idag vaknar jag faktiskt upp utan att känna att halsen håller på att raspa sönder, utan att bröstkorgen trycker och utan att jag vill spy. Så jag hoppas det äntligen är på rätt väg. Trodde inte ens det var möjligt att få tre rejäla sjukdomar inom loppet av en vecka… 🙁

      Jag förstår att det är tungt att jobba för en organisation som på många sätt inte fungerar.

      Hoppas din sträckning är bra nu så du slipper ont i ryggen.

      Ja, jag är jätteglad över bloggens nya utseende. Jag har ju lite behov av förnyelse every now and then… 🙂 Kram! <3

  4. Men herreminje, vilka väntetider.
    Som du säger har jag också bara bra erfarenheter av bemötandet. I princip alla jag träffat i svensk sjukvård, har varit änglar helt enkelt!

    Härligt att du känner dig bättre nu och jag är verkligen glad att jag inte kom upp, hur gärna jag än ville träffa er!

    Kramkram

    • Ja, det finns fantastiskt sjukvårdspersonal, men det är trist att sjukvården för övrigt lämnar så mycket att önska… Ja, det var tur vi inte sågs när det blev som det blev… Är rätt pigg idag i alla fall och hoppas att vändningen kommer nu! 🙂 *fortfarande optimist*

  5. Oj då vad tråkigt för dig. Hoppas du mår bra nu! (Mamma hade nåt liknande, då var det nåt med revbenen eller muskelbristning)/ Mari

Lämna ett svar till mariebrima Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.