Jag var med i radio förra söndagen igen. Åter handlade det om anhörigperspektivet runt kriminalitet och missbruk. När jag fick denna förfrågan så tvekade jag ganska mycket innan jag tackade ja. Jag börjar känna lite som att jag ska personifiera anhöriga i Sverige och det är jag kanske inte så jättesugen på. Det känns som mitt liv har kommit ganska långt efter min mammas straff tog slut och med hennes åtta år som nykter, så känns inte heller den delen som något jag går och ältar hela dagarna direkt. Samtidigt är det lite dubbelt det där.

Jag kan ju känna att det fortfarande är ett väldigt tabubelagt ämne just när det gäller oss anhöriga, samtidigt som gensvaret blir stort när man varit med i media. Många som tackar för att man lyfter ett viktigt och tabubelagt ämne. Många som känner igen sig. Många som upplever att de inte vågar tala om detta för risken att bli stigmatiserad, samtidigt som man har en vilja att ämnet uppmärksammas. Så jag tackade ja på förfrågan. Igen. Jag tycker det blev skapligt även om vårt ”för-samtal” om ämnet blev bättre än just då, vilket delvis berodde på att vi har mycket folk hemma, vi hade firat sonens födelsedag och min mellandotter var på besök i Stockholm och jag hade dessutom bytt ett arbetspass så i stället för att vara ledig följande dag, så skulle jag upp och jobba väldigt tidigt.

Det program jag var med i denna gång var Stina Wollter´s program i P4. Programmet kan du lyssna på HÄR! Först pratar Christer länge om sitt program, men det är många tänkvärda saker han berättar om, men om du bara vill lyssna på intervjun med mig så kan du dra fram musikspelaren till 1:16:20.

De organisationer jag nämner under intervjun är dels den organisation som min mamma har startat upp med en vän:

Briisa

och så den organisation som finns för barn och ungdomar till frihetsberövade anhöriga:

Bryggan