Jag kan inte låta bli. Jag vet att det är många som inte håller med. Men hur jag än försöker låtsas som att jag inte bryr mig, så tycker jag om julen. Jag tycker om stämningen i december, alla fantastiska och vackra ljus. Levande eller ej, spelar ingen roll. Jag vill ha både ock.

Det är vackert och det lyser upp, stämningen är fridfull. Mjuk. Jag är inlindad i bomull. Eller moln. Kanske till och med rosa små moln? Men de flesta säger att de blir stressade. Att det är sån hysteri. Jag förstår inte det. När jag vill dras med i det, kan jag dras med i stressen. Alla ”måsten”. Men när jag inte vill, så dras jag inte heller med. Då tittar jag på när alla andra köar, när de pratar om att tvätta fönster, damma av gamla platser i hemmet, som inte sett dagsljus på länge. Och så går jag hem. Sveper in benen i den mjuka, sköna filten. Tänker en massa ljus. Och tänker på det där som vi så ofta glömmer bort. 

Tacksamhet. 

Jag är så tacksam för att jag har en inkomst som täcker mina räkningar. Jag är så tacksam för att jag har fyra barn som jag älskar. Jag är så tacksam över att ha mina föräldrar. Att jag har en skön säng att sova i. Att jag har vänner att ringa. En plats att känna mig trygg på. Jag känner tacksamhet över så mycket här i livet, både stort och smått.

Jag är tacksam över att ha en arbetsplats jag trivs på, ett schema som jag bara älskar, en webbtidning som jag lägger mycket tid på. Jag är tacksam över ett glas julmust ibland, ett badkar att sjunka ned i och att jag har drömmar. Drömmar och planer, önskningar och förhoppningar. Allt det där som är en del av livet. Att jag fortfarande kan hitta saker att överraska sonen med, att jag kan lyfta min telefon och prata med någon av döttrarna och förklara min kärlek till dem.

Det finns så många skäl att vara tacksam och jag är särskilt tacksam i december. Att jag har det jag har och att jag vill det jag vill och att livet är föränderligt, samtidigt som vissa saker alltid kommer att vara sig lika.