Ibland förundras jag av hur världen ser ut. Jag förundras över människors ondska, elakhet och grymhet.

Foto: Fatou Touray

Jag tänker på tiggarna. På all den ondska dessa personer möter. Alla lögner, all okunskap, men framför allt oförstånd. Jag kan inte se annat än illvilja. Jag kan inte se annat än trångsynthet, avund och elakhet när man utsätter de mest utsatta, de mest försvarslösa, de mest lidande människorna i vårt samhälle, för spridning av lögner, attacker, såväl fysiska som verbala. 

Är det så svårt att se människan? Är det så svårt att sätta sig in i någon annans svårigheter i livet? 

Jag tror de flesta av oss någon gång upplevt en period av utsatthet, dålig självkänsla, fattigdom eller hunger. Jag tror de flesta av oss blivit sittande utomhus, skakande av köld och energilöshet.

Hur kan det då vara så svårt? Hur kan det vara så himla svårt att sätta sig in i en annan människas liv, när trasigheten slår som en smocka rakt i ansiktet? När våra ögon inte kan undgå att se de trasiga sommarskorna, de trötta ögonen, den tunna sommarjackan i december. När våra ögon inte kan förneka bristen på hygien, att ha möjligheten att hålla sig ren. När våra ögon inte kan blunda för bilder på barn i fattigdom som hålls upp framför våra ögon.

Hur kan det vara så svårt att förstå att även om ingen kan göra allt, så kan alla göra något? Hur kan det vara så svårt att förstå att med en liten utsträckt hand och kanske ett par tjugolappar, blir världen lite lite bättre, för någon eller några medmänniskor. I alla fall för en liten stund… Jag kan inte förstå…