Jag har skrivit en bra bit över 5000 blogginlägg genom åren. Ja, det är väldigt många. Jag måste säga att de allra festa har jag skrivit med starkt engagemang och inlevelse, de flesta inlägg är skrivna med själen, skulle man kunna säga. Det är också anledningen till att jag var så väldigt stolt över min blogg i så många år.

Det har ändrats lite, särskilt under det senaste året, då jag lagt ner min själ i webbtidningen thegambia/Afropé i stället och dragit ned rejält på mitt bloggande. Från att ibland ha bloggat flera gånger om dagen, till att nu blogga när andan faller på och tiden räcker till. Fortfarande är jag dock mycket stolt över allt arbete jag har lagt ned på min blogg. Den är en del av mitt liv och det jag har uträttat, helt enkelt. Ord. Att få skriva. Det har alltid varit en stor och viktig del av mitt liv. I juni 2015 kommer jag att ha bloggat i 10 år. 10 år är en låååång tid och precis som jag har förändrats, samhället har förändrats och hela livet förändras på 10 år, så har också min blogg förändrats. Det känns bra. Allt ska inte bestå. Jag tror vi mår bra av att utvecklas och förändras. 

De flesta blogginlägg minns jag inte att jag skrivit, förrän jag läser dem igen. Jag googlar ibland saker och så kommer mina egna blogginlägg upp om ämnen jag HELT glömt bort att jag skrivit. Men för det mesta är det jättekul att läsa dem så här flera år i efterhand. Jag har aldrig hittat ett blogginlägg jag inte känner att jag kan stå för, däremot har jag genom åren ändrat åsikter om vissa saker, men jag står ju ändå för att jag har tyckt på ett annat sätt en gång.

Vissa blogginlägg bränner dock kvar inom mig. Inlägg jag har svårt att ”släppa taget om” och glömma. De känns nästan inpräntade på mig, likt en tatuering.

Ett av de blogginlägg jag ofta tänkt på de senaste dagarna, skrev jag för bara knappt ett år sedan. Jag har återkommit till inlägget i tankarna gång på gång den senaste tiden och idag bestämde jag mig för att läsa om det. Jag minns att det tog mycket kraft och många tårar att skriva det. Jag minns också att när jag skrivit det klart och publicerat det, så tog det över två månader innan jag orkade läsa igenom det igen. Jag vill därför slå ett extra slag för det inlägget nu. HÄR kan du läsa det.