Det händer ibland att man får veta att någon inte tycker om en. Att man har typ en ovän som man inte känner eller som man vet inte känner en. Det är en märklig känsla.
Foto: Fatou Touray
Självklart vet jag att alla inte kan tycka om dig, precis som du inte tycker om alla människor. Ibland klickar man och ibland gör man det inte. Det som blir märkligt är när du får veta att någon tycker illa om dig, trots att ni aldrig träffats eller pratat. Ni har aldrig ”gjort” varandra något. Varken gott eller ont. Ni har kanske helt enkelt bara gemensamma vänner, eller av någon annan anledning har du fallit i denna persons blickfång och personen har känt sig tvungen att berätta för någon vad den egentligen tycker om dig.
Hur bemöter man det? Nej, det går förstås inte och egentligen är det förstås bäst att bara släppa det hela och strunta i det. Som sagt: alla kan inte tycka om alla, så är det bara.
Samtidigt är det något som jag inte riktigt brukar kunna släppa på en gång. Det är något jag brukar gå och fundera över. Inte att det finns människor som inte tycker om mig, för oftast så är ju det ganska ömsesidigt, utan jag menar just när någon du inte känner tycker en massa saker om dig, fast ni aldrig träffats. Ännu mer intressant blir det om du får veta att personen har förklarat varför personen inte tycker om dig. Och du vet att det som personen förklarar har ingenting med dig att göra, att det helt enkelt inte alls stämmer. Att du inte ens är i närheten av att vara den person som beskrivs.
Vad är det som gör att vi har så lätt att döma människor omkring oss, utan att känna dem? Vad är det som gör att vi skapar oss en bild av någon och som ofta visar sig inte stämma alls?
Jag har inga svar, jag tycker bara frågorna är intressanta att fundera på.
Jaa du, vännen… Det här inlägget skulle jag själv ha kunnat skriva. Men TACK för att du gjorde det. Och JAG tycker om dig. (Fast vi har ju träffats några gånger.)
Kram!
Ja, jag tror det stämmer på rätt många och det blev en liten diskussion om detta på min Facebook. Jag vet ju att du inte använder Facebook, men jag fick flera bra åsikter. En av dem var: ”Det mesta grundar sig i någon form av avund och missunnsamhet, eller en besserwisser som som tror sig eller tycker sig vara lite för mer än andra, och som inte kan acceptera andras olikheter, det är synd om dom människorna” Och jag tror att det stämmer rätt bra. En annan kommentar handlade om att vara kritisk mot andra för/när man inte själv mår bra och det tror jag också stämmer till stor del!
Kram!
Tack för att du refererade från Fejan! Ett stort skäl till att jag inte finns där är just dessa okända människor som tycker så mycket om min person. Med betoning på ”tycker”, inte på ”om”.
Jag tror det är korrekt gissat – antingen är det nån som är missunnsam eller avundsjuk eller också en besserwisser. Även det att vara mer kritisk mot andra när man själv inte mår bra – det stämmer på mig, i alla fall. (Jag är inte ofelbar!)
Hehe… Vad lustigt att du skrev just det, för det var precis det som blev mitt svar på den kommentaren. Eller mer exakt svarade jag så här: ”Det är så sant och det tänker jag ofta på när jag själv känner mig väldigt kritisk mot människor omkring mig, att det ofta är i perioder när jag själva inte mår så bra och när jag i stället mår bra, så är det lättare att ignorera de man känner sig kritiska till, eller möjligen inte ens känna sig kritisk mot dem.”
Gällande din frånvaro på fejan, så ja det är ju förstås ditt eget beslut, men jag tänker på att det är för att okända människor tycker så mycket om dig som person, vill jag bara säga: Du vet väl att du kan välja vilka du vill ha som ”vänner” där, samt att du kan sköta sekretessinställningarna så att ingen kan se det du skriver och inte ens se att du finns där. (Genom att ställa in, så ditt namn inte blir sökbart) och mot specifika personer som man inte vill ska se en kan man blockera. Bara så du vet! 🙂
Men ja, angående att agera efter hur man mår, ja, där tänkte vi tydligen väldigt lika. / En till som inte är ofelbar!
Pingback: Hösten äntligen här? | Tofflan - en tragisk komedi
I det läget är det väl bäst att antingen helt ignorera det hela, för egentligen är det ju helt oväsentligt.. eller att ställa personen mot väggen och begära en förklaring.. Kram på dig