För snart 1 ½ år sedan skrev jag om det här med att hälften av mina barn (alltså två av dem, den äldsta och den yngsta) är sådana tävlingsmänniskor. Jag skrev om att de verkligen är vinnarskallar, kämpar och satsar allt för att vinna och när de inte gör det så… ja, låt oss säga att de inte är så nöjda… 

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

Själv är jag inte alls särskilt tävlingsinriktad och jag kan verkligen känna beundran över att dessa av mina barn verkligen är beredda att kämpa för sina vinster. Jag förstår det bara inte riktigt. Jag är säker på att det inte är jag som drivit på dem, eftersom Binta till och med kritiserat mig för att jag inte pushade mer. Självklart är jag som mamma jättestolt över deras bedrifter. Bintas vinster i Dancehall Queen och Mabous bidrag i basketlaget och alla deras vinster. Det är verkligen jätteroligt. Men det har ju inget med kärleken att göra. Min kärlek för de andra två av barnen, de som inte är tävlingsinriktade är ju inte mindre på något sätt.

Bintas pokal när hon vann Europas Dancehall Queen

Detsamma gäller ju när Binta eller Mabou tävlar och INTE vinner. Det är ju inte så att kärleken blir mindre för dem då, eller större när de vinner. Kärleken är ju densamma. Stolt blir jag som sagt, men det är en helt annan sak. Jag blir också jättestolt som mamma när det går bra för Jai på jobbet, eller när hon gjort någon bedrift som hon kämpat med, eller när Isatou gjort något som hon krigat för och lyckats med det.

Ändå funderar jag ibland på hur det kommer sig att en person som saknar dessa tävlingsinstinkter som mig kunnat få inte ett, utan två barn som är så inriktade tävlingsmänniskor? Kan det vara så att just det att jag INTE pushat på, som gör att de liksom gett sig sjutton på att klara det de vill för att visa att de kan? Ja, jag vet inte själv, men lite märkligt kan jag allt tycka att det är. Men inte desto mindre lustigt.