Jag tycker om julen. Bara att veta att den är i antågande brukar ge mig den där extra energin att städa och feja och göra det extra fint. Advent är så vackert. Det lyser upp november- och decembermörkret på ett sätt som gör årstiden mer trivsam, mysigare och fylld av värme inombords. 

Första Advent Foto: Fatou Touray

I år känns det inte så. Jag har städat lite, lite, inte ens godkänt. Jag slängde upp lite adventspynt med hjälp av min långa dotter (Isa) som når till ställen jag inte når själv. Mina stora barn vill gärna att vi struntar i adventspynt och sånt, men jag tänker att det inte är rätt mot min son, som ju fortfarande är i en ålder då julen känns lite magisk och speciell. Så jag har pyntat ändå.

Men det där lugnet, den där värmen och myset vill inte infinna sig. Människor är på flykt i Europa och utanför. I stället för att svepa om och välkomna, ta emot och trösta trasiga själar stänger vi nu dörrarna. I stället för att ge hopp om liv, släcker vi det i stället.

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

I min naiva enfald trodde jag att vi förstått… När media började rapportera om den stora flyktingström som flytt från Syrien och alla drunknade barn, om familjer som slitits itu av krig, av för höga vågor, av för dåliga båtar, av våld och kamp, då trodde jag att vi hade förstått… När jag såg på Centralstationen hur frivilliga slöt upp och delade ut mat, kläder, tröst, kramar och hopp, då trodde jag att vi hade förstått… När folk runt om i Sverige började öppna sina egna dörrar för att ge tak över huvudet och en säng att sova i, då trodde jag att vi hade förstått. När folk började skapa vänskapsband för att ge trygghet till människor som levde på flykt i total otrygghet, då trodde jag att vi äntligen, äntligen hade förstått!! 

Att vi förstått att vi måste dela med sig. Att det inte handlar om landgränser, utan att vi är ett folk, en jord, att vi alla är människor och att några just nu behöver beskydd mer än andra. Jag såg något som ingav hopp inom mig, jag såg människor uppoffra sig. Sin tid, sina pengar, sina tillgångar, sina hem. Jag såg hur människor i vårt land gick samman och hur starka vi blev av den nya sammanhållningen. 

I veckan kom regeringen ut med nya förslag. Bland annat handlar det om tillfälliga uppehållstillstånd, men också begränsning av anhöriginvandring, men i förslaget finns också utökade id-kontroller. Och plötsligt insåg jag att vi inte förstått ett endaste dugg!! I alla fall inte våra politiker.

Vilken skam! Vilken oerhörd skam detta är!!