Teatern En druva i solen kommer att ha premiär i Sverige inom kort. Föreställningen är en gammal Broadwayklassiker: A Raisin in the sun. Kiqi har skrivit om den på Afropé ganska nyligt HÄR! Afropé har även ett samarbete med Stora Teatern, vilket gör att våra läsare får möjlighet att se den till rabatterat pris. Läs mer HÄR! Teatern har bland annat ”Kayo” i en av rollerna. 

Med en helt svart ensemble skriver de historia i Sverige. Så här skriver Kiqi om pjäsen och pjäsförfattaren:

””A Raisin in the Sun” är historien om den afroamerikanska familjen Youngers dröm om ett bättre liv och en drägligare tillvaro i ett segregerat USA under tiden då medborgarrättskampen just tagit sin början. Författaren Lorraine Hansberry blev då hennes pjäs sattes upp, både den yngsta författaren, 26 år gammal, och den första svarta kvinnan att få en pjäs uppsatt på Broadway. Hansberry avled i sviterna av bukspottskörtelcancer den 12 januari 1965, endast 34 år gammal.”

Jag kan knappt vänta på att få se den här teatern!!

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Få teatrar i Sverige får publicitet internationellt. Jag kan inte påminna mig sist det skedde. Men den svenska uppsättningen av den här pjäsen har fått det. Jag har inte forskat så noga, så det kan hända att den fått det på flera håll, men den internationella artikel jag hittade om pjäsen var i Aljazeera. Du kan läsa den HÄR!

Jag hör ibland att ”man ska inte dela upp människor i färg”, eller ”jag ser inga färger, alla är samma för mig…” eller ”det blir att dela upp människor mer”. Det skulle kunna vara sant och ett bra förhållningssätt, om det inte vore för att verkligheten inte ser ut så. Genom Afrofobirapporten fick vi ta del av en studie av hur afrofobi ökar, konkret. Brottsförebyggade Rådet (BRÅ) rapporterar om att afrofobi i Sverige ökar stort. FN hade nyligen gedigen kritik mot Sverige gällande afrofobi. Vi vet alltså att afrosvenskars livsvillkor i Sverige skiljer sig markant från oss vita. Vi vet att bostadsmöjligheter, arbetsmöjligheter, sociala möjligheter begränsas av en enda sak: hudfärg. Ändå vill vi förneka det. För att vi som vita är vana vid att ha privilegier i vårt samhälle där afrosvenskar inte släpps in, där de inte får vara en del. Vi är så vana vid att vit är normen i vårt samhälle och att de vita maktstrukturerna sitter så djupt rotade inom oss att vi inte reagerar på uteslutningen av afrosvenskar förrän det dyker upp en pjäs med bara afrosvenska aktörer. Då börjar man prata om uteslutning. Men det är inte där uteslutningen görs, det är från början. Det är när våra afrosvenska barn och ungdomar inte får vara med på samma villkor. Det är när våra afrosvenska barn avkrävs så mycket mer för att få ett arbete, bostad eller vara med på samma villkor i sina liv som oss vita.

Det är där uteslutningen startas. Medvetet eller omedvetet är helt oväsentligt för den som blir utsatt. Om du ”inte menade något illa”, så spelar det ingen roll för den som inte får vara med på samma villkor. Det är där vi måste öppna ögonen och se vår egen del i det hela. Vår egen skuld. De strukturer som samhället är uppbyggt på är så grundläggande i oss, att de flesta inte ens kan se orättvisorna när vi står framför dem.

Våra afrosvenska barn och ungdomar behöver förebilder och såna finns det i massor, men det gäller också att de lyfts fram. I egenskap av sitt kunnande, sina intressen.

Många med mig har tröttnat på alla negativa uttryck, alla nedvärderanden som afrosvenskar utsätts för. I kommentarsfält i media, på Twitter, i grupper på Facebook, ja i princip överallt. I den här artikeln i Aljazeera som jag nämnde ovan, hamnade jag i kommentarsfältet. Ett ställe jag ofta anstränger mig för att undvika, men som jag misslyckades med denna gång. På samma sätt som i svensk media tog några av kommentarerna andan ur mig. Vithetsnormer är inte bara en del av det svenska samhället, men i princip i hela världen. När ska n-ordet sluta användas? När ska svarta sluta jämföras med arter i djurriket? När ska svarta svenskar sluta exkluderas från vårt samhälle?

Behöver vi teaterpjäser, tv-program, radioprogram med bara afrosvenskar? Ja, ja och ja, vi behöver det för att vårt samhälle ser ut som det är. Vi behöver det för att afrosvenskar, både vuxna, barn och ungdomar behöver förebilder, behöver få se afrosvenskar som en naturlig del av samhället och inte som en del av något exotifierat, någon exkluderad, någon ”udda”. Vi behöver det för att det fortfarande dyker upp kommentarer i kommentarsfält där afrosvenskar utsätts för hat och rasism.

Behöver vi pjäser som En druva i solen? Det finns ingen pjäs vi behöver bättre eller mer i vårt samhälle just nu!! 

Jag vet inte vad som är så svårt att förstå? Alla är en del av ett samhälles strukturer och först när vi kan erkänna det kan vi också bli en del av lösningen, även om en struktur tar längre tid att motverka och motarbeta än vi själva ofta vill inbilla oss. Först när vi kan erkänna att vi är en del av problemet kan vi också bli en del av lösningen. 

Fotnot: Josette Bushell Mingo är den svenska uppsättningens regissör. Om henne har Afropé tidigare skrivit om HÄR!