Idag. Precis idag, den 17 mars 2016, är det precis 30 år sedan jag gjorde något som kom att få en väldigt stark betydelse i mitt liv. Jag var ganska nyss fyllda 15 år och jag reste tillsammans med min mamma till Gambia i Västafrika. Det var den 17 mars 1986. Statsminister Olof Palme hade nyss blivit mördad och jag minns att när jag reste från den lilla orten i Mellansverige, Söråker för att resa till Gambia så var mordet på vår statsminister i färskt minne.

Binta 3 år, Bakau, 1992

Jag hade ingen aning om vad som väntade mig på vår resa, bara att jag tyckte det skulle bli spännande. Men datumet, den 17 mars 1986 har för alltid präntat sig in i mitt minne.

Jag vet inte hur mycket en resa kan förändra en 15-årings liv, men jag vet att den här resan gjorde det. Jag fick en ny syn på livet på många sätt och resan blev den första av flera och sedan den dagen för precis 30 år sedan så har landet Gambia och människor med ursprung från landet kommit att betyda enormt mycket för mig! Kanske var de positiva intrycken extra starka då jag hade gått igenom en riktigt svår period i mitt liv och denna resa liksom förlöste vissa händelser för mig? Ett annat perspektiv i min enorma sorg?

Kanske var det den känsla av samhörighet från min egen uppfostran och mina egna rötter som gjorde att banden blev så starka? Gästfriheten, enkelheten, livsglädjen, att alla räknas, alla inkluderas. Det är den känsla jag har för Gambia generellt och det är den känsla jag uppfostrats i.

Jag kan inte svara på exakt vad det var, jag vet bara att det nog var den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv, förutom mina fyra barns födelser. Den här resan har kommit att påverka hela mitt liv efter den där dagen för 30 år sedan! På både gott och ont, men allra mest på gott.

Några av de vänner vi mötte i mars 1986 räknar jag fortfarande till några av familjens och mina allra närmsta vänner. Många är döda. Jag träffade faktiskt min första make (jag har varit gift 2 gånger) på den resan, även om vi blev tillsammans och gifte oss först många år senare, när han bodde i Norge. (Vila i Frid!)

Det finns så många röda trådar som går genom livet och många av dessa röda trådar som skapades där och då är fortfarande en stor och viktig del i mitt liv.

Jag minns att vi vägrade att åka hem när det var dags. Jag minns att mamma sa att det inte fanns tillräckligt med pengar kvar för att stanna, men när ägaren av hotellet vi bodde på ville byta biljett med oss för att resa hem tidigare och sa att vi fick bo kvar gratis på hotellet, så tvekade vi inte en sekund. Vi bytte och levde snålt den tid vi var kvar. När vi ändå var tvungna att resa hem så grät vi hela vägen hem. Jag minns att jag somnade utmattad av gråt på flygplanet efter flera timmar.

Det var den första resan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, men så mycket kan jag säga att Gambia och dess befolkning har fortsatt berika mitt liv på ett sätt som gör mig oerhört tacksam!! Inte minst genom mina nära relationer till folk i Sverige med gambiskt ursprung och som fortsatt fylla mig med kunskap om det här landet, religionen och kulturen. Ni vet vilka ni är: TACK!!

Jag känner tacksamhet för att jag fått så mycket kunskap, jag inte skulle ha fått annars. Jag känner tacksamhet för att jag inte bara bjudits in att se kulturen på håll, utan även bjudits in att vara en del av den. Jag känner tacksamhet för att jag fått känna den tillhörighet som jag känt och fortfarande känner. Jag känner tacksamhet för att jag fått perspektiv på min tillvaro på ett sätt jag inte hade fått utan de fina gemensamma minnen jag har med många från den gambiska gemenskapen. Ledorden är ödmjukhet, tacksamhet, kvinnor och öppenhet. Jag återkommer alltid till kvinnorna.

Jag är helt övertygad att om du som kvinna vill komma nära en kultur, eller människor i en annan kultur, så ska du leva med kvinnorna.

Jag älskar verkligen vardagen i Gambia. Jag är väldigt ointresserad av fest och nattklubbar och det är sällan jag går på dem, men att sitta vid matlagningskärlen och skala lök, prata om livet, stå nedsjunken i tvättbaljor och tvätta kläder för hand. Gå till marknaden på morgonen för att planera dagens matlagning. Sitta med wonjo-juice eller baobabjuice och prata om livet och det som sker där och då. Att prata om förlossningshjälp och nyheter, det är det jag trivs mest med.

Med åren har jag, liksom många med mig, blivit mer bekväm och bor gärna på hotell när tillfälle ges, eller äter på restauranger, men i grund och botten är det fortfarande vardagslivet jag vill åt, det är där jag har min roll och det är där jag har min plats.

Jag tycker mycket om att resa, se nya platser och lära känna olika kulturer, men när jag landar i Gambia då har en del av mig ”kommit hem”. Jag vet att jag kommer möta människor jag älskar och som jag älskar tillbaka och jag vet att jag kommer känna mig hemtam och van vid det jag möter. Jag försöker alltid lära mig mer och ge något tillbaka, men framför allt blir jag lugn i sinnet och får ro.

30 år med ett land, ett folk, en utökad familj. Min tacksamhet känner inga gränser och jag älskar den person jag blir när mina fötter vidrör den röda, varma sanden och jag kan dra in doften av churay (myrra) i mina näsborrar och känna den välbekanta doften, ljuset, ljuden och allt det som omsluter mig. 30 år av genuin kärlek! Tack för den här tiden, jag hoppas den aldrig tar slut…

Lite bilder från några av våra resor, även om jag efter källarinbrott, trasiga kameror och annat, inte har bilder från alla resor, så är det här en liten del i alla fall. ♥