Vilken märklig dag! Så märklig, så fantastisk och så full av framtidshopp och framtidstro. Kärlek, euforisk glädje och så mycket ödmjukhet inför livet att det nästan är obegripligt!

3845 gram vägde mitt barnbarn. Så liten och ändå så fulländad. Foto: Fatou Touray ©

Idag fick jag mitt första barnbarn. Inte nog med denna gåva till oss alla, så fick jag ynnesten att delta på förlossningen. Det är min sjätte förlossning totalt och den andra jag är med på där jag inte själv blir förlöst. Var och en av dessa förlossningar är mina största och starkaste händelser i livet. Att se liv födas är en så mäktig känsla att inte mycket annat slår den!

Att vara med när en människa föds. Jag kan inte komma på något som slår det! All längtan och väntan, all smärta och all oro… allt blir liksom värt det i den stunden.

Att delta i en kvinnas kamp att föda ett barn till världen, är en så stor händelse att den är helt omöjlig att beskriva för den som inte själv varit med. Den där kvinnliga urkraften som stiger ur kroppen och får en sådan styrka att man inte själv trodde man besatt en sådan styrka. Jag har blivit lika förvånad vid varje förlossning, oavsett om det varit min egen eller någon av de andra två jag varit med på. Var gömmer sig dessa krafter som bara tar sig uttryck när vi föder fram liv? Varför ser vi sällan eller aldrig dessa krafter annars? Kanske för att de så sällan eller aldrig behövs?

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Det djuriska inom oss som väcks till liv. Helt obegripligt! Att ha fött barn till världen är att ge våra liv en helt annan dimension. Så mycket som blir obetydligt efter det. Så mycket ödmjukhet det skänker oss. Den där styrkan som väcks i oss mödrar och finns där latent i våra vardagliga liv. När vi en gång gått igenom den så vet vi att den finns där inom oss, även om vi aldrig mer kommer att väcka liv i den, eller få användning av den. Men den finns där och den sätter oss i en annan dimension. Samtidigt finns det ingenting som kan göra oss så sköra och sårbara. När vi fött ett barn vet vi att vi aldrig mer kommer att vara osårbara, för vår svagaste punkt kommer alltid att vara våra barn. Vi kommer alltid att vara beredda att slåss med näbbar och klor för vårt barn, om det krävs. Vi kommer alltid att vara beredda att offra våra liv för våra barn om det krävs. Det kommer aldrig, aldrig någonsin finnas en person eller en sak eller en dröm som blir viktigare än våra barn.

Bebisfötter, en annan släktings, dock inte mitt barnbarn. Så fulländade, så fina. Foto: Fatou Touray ©

Vi kommer att göra fel och vi kommer att göra misstag i uppfostran av våra barn, men vi kommer alltid försöka göra vårt bästa efter vårt förstånd och efter våra förmågor. Vi kommer brista som föräldrar, som människor, som felbara, men vi kommer alltid att älska våra barn.

Våra barn kommer aldrig att möta någon som älskar dem mer än de som satt dem till världen, som är beredda att göra mer för dem än vi som satt dem till världen. Vår kärlek kommer alltid vara villkorslös, oändlig och vi kommer alltid, alltid älska våra barn!

Idag såg jag mitt barn föda barn och det var bland det mäktigaste, mest respektingivande jag någonsin varit med om!! WOOOW!! 

Min son Mabou – basketspelaren

Som om detta inte var nog! Min egen lilla prins, Mabou vann en stor seger i en avgörande finalmatch med sitt basketlag. Han blev dessutom utsedd till Matchens Spelare. En viss förlossning förhindrade mig att se den live, men jag vill så gärna se spelet att jag kommer se matchen nu i efterhand. Här kan du se matchen om du är intresserad:

Fotnot 1: Jag vet förstås att det finns föräldrar som faktiskt skadar sina barn, medvetet eller omedvetet och som kanske faktiskt inte älskar dem förbehållslöst, eller ser till deras bästa, men jag anser att det är skadade, trasiga relationer i dysfunktionella familjer, men i det här blogginlägget utgår jag från mig själv och andra mammor som jag möter som vill göra det som är allra bäst för sina barn, trots att vi ibland misslyckas. Eftersom jag inte heller är en pappa så skriver jag utifrån ett kvinnligt perspektiv. Jag menar alltså inte de familjer jag tror är undantagen, utan jag menar de familjer som jag tror är i majoritet, de som älskar sina barn villkorslöst och som gör sitt yttersta för att sätta sina barns behov först. 

Fotnot 2: Jag lägger inte in bilder än på mitt fina barnbarn, då jag inte frågat föräldrarna om lov för att göra det på min blogg. Om de sedan går med på det, så kommer du garanterat se en och annan bild på honom i framtiden. Om inte så får du bara föreställa dig det vackraste lilla nyfödda barn du bara kan föreställa dig!! <3