Min son är 16 år, fyller 17 om bara några månader. Han är ganska mogen för sin ålder och han vet exakt vad han vill, men samtidigt är han väldigt ung, yngst i familjen och även om han är mogen för sin ålder i vissa saker, så är han en liten, liten lillebror som ännu inte kommit in i vuxenvärlden riktigt än, även om han själv gärna tror det. 😉

Min son är väldigt bestämd för vad han vill och jag har alltid försökt stötta mina barn i de beslut de tar och även om jag inte alltid håller med eller tror att det är det allra bästa för dem, så försöker jag ändå stötta och vägleda så att de får pröva sig fram med sina egna beslut.

Att helt gå emot deras vilja och deras noga övervägda beslut, tror jag kan få förödande konsekvenser för deras kreativitet och personliga utveckling. Det finns saker man liksom bara måste få pröva sina vingar på, för annars kan man komma att spendera livet med att fundera på hur det hade kunnat gå om man hade fått pröva sig fram.

Alla som följt min äldsta dotters karriär vet att den påbörjades på riktigt vid 17 års ålder. Redan då visste hon vad hon ville och jag gjorde det jag kunde för att stötta henne i det, så gott jag kunde. Något år senare så övertalade jag henne att åka till Jamaica för att kunna utveckla sin dans än mer och även om vägen varit brokig och tuff många gånger (det ska gudarna veta, att det kostat henne blod, svett och tårar att komma dit hon är idag!!) så har hon nog aldrig på riktigt tvivlat på att hon gjorde rätt val på vägen.

Idag står min son inför liknande val. Han har valt basketen och vill satsa på den i allt större utsträckning och jag tror på honom och jag stöttar honom. Om det inte blir som han hoppas och drömmer om, då tar vi det då, men just nu är det just hans satsning vi behöver stötta för att han ska få möjlighet att pröva sin dröm.

Om fem år kanske han steker hamburgare på Max, han kanske spelar i NBA, han kanske är mäklare i Oslo. Vem vet? Men just nu behöver han få satsa på det han tror på och även om han tröttnar på den, så har har fått prova på och om han sen blir ett internationellt proffs, då kommer jag stå där med tårdränkta ögon och blöta kinder och känna tacksamhet för att jag vågare tro på min son så han fick utveckla sin dröm, precis som jag alltid står där med blöta kinder när min dotter vinner en tävling, eller uppträder med en dans som är särskilt uttrycksfull. Och även om det är mina barn som gör hela jobbet och som tränar sig till blod, svett och tårar, så känner jag ändå att jag har ett liiiiitet, litet finger med i spelet, helt enkelt för att jag stöttat dem mentalt i deras dröm.

Och om han hoppar av sin karriär och hellre står på Max och steker hamburgare, så kommer jag vara lika stolt då, i alla fall så länge han verkligen brinner för det han gör!

Vissa beslut är inte särskilt svåra, de är bara svåra att komma fram till att de egentligen är helt självklara!!