Du kan säga tusen gånger till en person att du är ärlig, uppriktig och har goda intentioner. Om du inte har det så blir det inte mer sant för det. Även om du upprepar det tio tusen gånger.

Även om du är ärlig mot en person tusen gånger, så gör det ingen skillnad om du väljer att inte säga sanningen eller döljer sanningen den 1001:a gången. Då spelar det ingen roll hur många gånger du sa sanningen innan den 1001:a lögnen uppdagades.

Om du blir genomskådad med en lögn mer än en gång, så blir det svårt att tro på något du sagt eller gjort. Oavsett hur många gånger du sagt sanningen.

Det är så det funkar med sanningar och lögner.

Att ljuga för någon eller att undanhålla sanningen för att det gynnar dina egna intressen är inte en god intention. Att ljuga eller undanhålla sanningen gör det inte okej, bara för att det är något viktigt i ditt eget liv. Att hålla sig med lögner och osanningar säger mer om personen som uttalar dem, än personen du uttalar lögnen till.

Och sanningen kommer alltid fram. Alltid. På ett eller annat sätt och ibland må det ta tid, men sanningen färdas alltid snabbare än lögnen och den letar sig alltid fram mellan skrymslen och vrår. Den som lever med en lögn blir aldrig riktigt fri, för den måste alltid akta sig för att sanningen ska hinna ikapp och uppdagas.

Ibland är sanningen inte smickrande och ibland kan det vara svårt att berätta den, men i slutänden är det ändå det enda hållbara! Om vi bara står upp för den vi är, eller om vi står upp för att vi har förändrats eller arbetar med oss själva och våra tillkortakommanden, så löser sig det mesta. Men om vi framställer oss som en person vi faktiskt inte är, så kommer sanningen alltid att hinna ikapp oss och vi kommer inte att mötas med den öppenhet och uppriktighet de flesta av oss trots allt förväntar oss och hoppas på.