Kompromisser är alltid så svåra, för kompromisser är nödvändiga för att vi ska kunna ha någon som helst relation till människor omkring oss. På arbetsplatsen måste vi kompromissa. Vi kanske absolut vill äta vitlök till varje måltid, men du har en kollega som är väldigt allergisk så du kan inte värma mat på jobbet med vitlök i.

Att kompromissa och att ta hänsyn till andra människor är ett måste. Kanske kan din kollega meddela de dagar hen inte äter på jobbet och du kan ta med dig mat med vitlök dessa dagar och att du ibland kan gå ut och äta och då äta mat med vitlök, men du måste också ge lite av dig om det ska bli en kompromiss och i det här fallet behöver du troligen ha med dig mat utan vitlök de flesta dagar och sen kan du ju äta hur mycket vitlök du vill till middag när du kommer hem.

Allt handlar om kompromisser. Dina halvstora barn vill vara ute till kl 23 på natten, du tycker kl 21 är i längsta laget, kanske skulle kl 22 vara en bra kompromiss.

Den största uppoffringen gör vi troligen med vår livspartner. Det finns saker du inte står ut med hos din partner och det finns saker hen inte står ut med när det gäller dig. Ni måste komma fram till en överenskommelse. En kompromiss.

Något som ni båda klarar av att leva med, även om ni inte tycker det är det optimala, men för att få igenom din vilja så krävs det att även du ger av dig själv också. En kompromiss är aldrig en kompromiss om bara den ena personen får backa.

Men när går vi för långt i en kompromiss? Jag tycker vi går för långt när vi låter oss styras på ett sätt som vi inte är bekväma med. När det börjar handla om att tillfredsställa den andra personen utan att vi kan se ett verkligen skäl till det. Eller helt enkelt när vi går med på att ändra på saker som vi inte kan stå för. Jag brukar kalla det för att ”göra våld på sig själv”. När vi känner att vi går med på saker som strider mot våra principer. Principer som gör oss till de personer vi är.

Då tror jag inte längre att det är en hälsosam kompromiss. Det kan handla om i princip vad som helst. Ibland kan vi ha inlärda principer som vi bara är ”emot” utan att själva riktigt förstå varför eller hur vi har dem och dessa principer tror jag det kan vara bra att vi själva motarbetar, för att de inte tillför oss något bra i våra liv.

Men när det handlar om våra livsavgörande principer, då gäller det att vi inte börjar kompromissa. Jag tror att de flesta av oss vuxna människor varit med om det någon gång och i synnerhet tror jag att vi kvinnor ofta börjar jämka på dessa principer, för att vi gärna vill tillgodose andras behov och inte har samma självklara uppfostran i att stå på oss för våra egna behov.

Därför tror jag det är än viktigare för oss kvinnor, särskilt kvinnor i min ålder och uppåt att vi är medvetna om våra egna principer och att vi förstår hur viktiga de är för oss och inte börjar förhandla med dessa principer!

Jag tror som sagt på kompromisser och jag tror att det är viktigt att vi är beredda att kompromissa om saker och ting, i synnerhet med den person vi vill leva med, men glöm inte ditt eget värde! Ingen kommer att värdera dig högt om du själv inte gör det! Kompromissa inte om dina livsprinciper, det tar ifrån dig både självkänsla och självrespekt!