Det här med lögner. Det lögner gör med människor som blir utsatta för dem, är att man tappar tron på sina medmänniskor. Man börjar tvivla på sin egen förmåga att läsa av och bedöma andra människor. Man tar lätt på sig skuld, känner sig lite dum och naiv och tänker att man borde ha vetat bättre. 

Det gör att man tappar tillit till sina medmänniskor och får svårare att känna tillit till nya människor i nya relationer man skapar.

Jag har en vän som ofta använder uttrycket att hon är ”damaged”, att hon saknar tillit till människor och i synnerhet till män. Jag förstår precis hur hon menar. Har man gett sin tillit till en partner och mer eller mindre lagt sitt förtroende i någons händer, så är det oerhört sårande, skadande och förödande att uppdaga rena lögner och att ha blivit förd bakom ljuset.

Lögner skadar och förgör väldigt mycket hos den som blir utsatt. Särskilt när det kommer till en livspartner som man valt att leva med. Man är oftast mycket mer utsatt när det gäller en partner, än när det gäller vänner, sina barn eller andra relationer, även om lögner från dessa kan vara nog så förgörande. En riktigt nära vän är ju också någon man delar med sig väldigt mycket av och anförtror sånt man inte lämnar ut vitt och brett till vem som helst, så att tappa förtroendet för en nära vän är också väldigt skadligt, förstås. Men till en partner så är man oftast än mer utlämnande. Man visar alla sina sidor, oförtäckta, man visar en nakenhet som man sällan visar upp inför andra människor och därmed blir man också mer sårbar.

Att bli utsatt för lögner och bli förd bakom ljuset är något som faktiskt tar bort tillit för människor för gott, för många. Man får svårt att någonsin lita på någon igen och det blir svårt att själv öppna upp sig för andra människor, då man är rädd att bli sårad och förd bakom ljuset igen.

Jag tror de flesta av oss någon gång har blivit utsatt för djuptgående lögner av någon närstående. Sånt där svek som sätter sig djupt inom oss och som gör att vi aldrig riktigt blir så utlämnande och sårbara igen. Som tar bort den där grundtilliten inom oss och som gör att livet aldrig riktigt blir som förr igen.

Samtidigt så vill jag välja att tro människor om gott. Jag vill inte känna misstro och misstillit till varje ny människa jag möter. Jag säger inte att lögner inte satt sina spår, utan självklart känner även jag att min integritet blir starkare, min öppenhet mindre och min misstro mot nya människor större, när jag utsatts för stora livslögner.

Men om vi låter detta hålla sig fast i oss, så leder det lätt till bitterhet och att vi kommer få svårt att känna närhet och förtroende till människor igen och jag är inte en sådan person.

Jag slickar mina sår, jag bearbetar min misstillit och jag borstar av mina knän, sedan måste jag resa mig upp och gå in i nya kärleksfulla relationer till mina medmänniskor, även om det på nytt kommer leda mig in i en känsla av att ha blivit skadad, sårad på djupet av en del. Men om man inte väljer att våga känna tillit igen, så väljer man också att aldrig kunna komma sina medmänniskor riktigt nära igen.

Vi lär oss förhoppningsvis av misstag vi gör, men att välja bort närhet till våra medmänniskor, tror jag gör oss till offer och svårt sargade människor som aldrig riktigt själva kan bli kärleksfulla mot vår omgivning igen. Och det är lögnarna helt enkelt inte värda!

Det är inte de som blir utsatta för lögnen som ska ifrågasättas, det är de som utsätter någon för lögner. Att lita på någon och att visa tillit och sårbarhet är inte fel. Det gör oss helt enkelt bara mer sårbara och medmänskliga.