Jag har hört så många säga det nu och jag känner igen mig helt och hållet i orden. Det är lättare att säga ifrån och att säga vad man tycker, ju äldre man blir. Och ja, därmed har jag erkänt att jag börjar bli äldre. Jag springer med stormsteg mot 50, känns det som. Och vet du vad? Det känns så himla bra!

Visst är det kul att vara ung och ha en massa energi som liksom aldrig tar slut, känns det som, eller dra borsten genom håret efter duschen och gå iväg till jobbet på morgonen, men sanningen är att jag njuter av att bli äldre. Inte bara för att alternativet till att bli äldre är rätt trist (typ att man dör), men framför allt för att jag känner mig allt mer trygg i mig själv och att jag har vågat börja ställa krav. Ställa krav på hur jag vill bli behandlad. Sluta gå med på sånt som jag verkligen inte vill gå med på.

Det är så skönt att bli lite äldre och man blir mer säker på hur man vill att ens liv ska se ut, man vet vilken typ av människor man vill omge sig med och vilka man inte vill omge sig med. Man vet vad man vill och vad man inte vill. Det är också skönt att människor ofta lyssnar mer på en när man börjar bli lite äldre. Det är inte lika lätt att bli ”överkörd” av människor som tror sig veta bättre vem jag är och vad jag vill, än jag själv vet!

Det är också skönt att åren och alla erfarenheter vi bär med oss, också gör oss tryggare, har gett oss mer kunskap och visdom om livet själv.

Jag känner att det blivit mycket lättare för mig att lyfta fram mina egna behov och önskemål.

Jag har kanske aldrig varit den som suttit tyst runt ett bord, men jag har aldrig lyft fram mina egna behov och krav till min omgivning. Tänk att det skulle ta mig så här många år att komma fram till att jag har rätt att ställa krav på hur jag godtar att bli behandlad. Tänk att det skulle ta så här många år för mig att tala om hur jag vill ha det. Det är faktiskt rätt tragiskt!

Det betyder förstås inte att jag aldrig förhandlar, eller kompromissar, utan det betyder helt enkelt att jag har insett vikten av mina egna åsikter och framför allt kommit fram till saker som är en grundläggande princip för mig och därför vägrar jag rucka på dem.

Jag vill inte komromissa om saker som är viktiga för mig. Sånt där grundläggande som inte är förhandlingsbart egentligen, men som jag gång på gång har låtit mig förhandla om, för att vara andra till lags.

Jag tycker att man ska vara öppen för kompromisser när det gäller det mesta. Jag skrev om det härom dagen HÄR! Jag tror det är jätteviktigt att kunna kompromissa för att vara en del av ett socialt sammanhang, särskilt med sina familjemedlemmar, då vi alla är väldigt olika som människor. Men samtidigt tror jag som sagt, att det finns saker som man aldrig ska kompromissa om, för att det skadar oss själva på sikt.

Självklart kan bara vi själva veta vad som är grundläggande principer, det kan ingen annan tala om för oss vad det är, men jag menar att det vi själva vet är en grundläggande princip, ska vi nog ta tillvara på och se det som en del av vår själ. Vi ska inte ge bort en del av vår själ, även om vi vill vara till lags och ge andra människor tillfredsställelse med sina drömmar, mål och behov. Vi ska behålla vår personlighet och den integritet vi har, utöver det kan vi förhandla, kompromissa och anpassa oss till våra medmänniskor och omvärlden. Men se till att sätta ned foten och vägra acceptera att du känner dig förbisedd, respektlös behandlad eller att någon helt enkelt ger dig det bemötande du förtjänar.

Backa för det som inte är viktigt, att välja sina strider är också att ta ansvar och att ta hänsyn till sitt inre, men stå på dig för det som är av verkligen vikt för dig och där du känner att du får amputera delar av ditt eget välbefinnande! Kom ihåg att du är alltid värdefull!